1515
Annons

Kortslutningens 10-tal

LEDARE. Det gångna decenniet, 10-talet, förändrade förutsättningarna för svensk politik. Men det var inte väljarna som åstadkom parlamentarisk kortslutning, det var politikerna. 10-talet hade inte behövt bli så inrikespolitiskt rörigt som det blev.

Valet 2010 blev historiskt. Moderaterna gjorde sitt bästa val sedan den allmänna rösträttens införande. De fyra borgerliga partierna gjorde sitt bästa sammanlagda valresultat sedan 1979 i procent räknat, men mandatsystemet ställde till det för alliansen och den egna majoriteten försvann. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. I debatten fanns olika sätt att beskriva vad som hade hänt, rent parlamentariskt: Väljarna har stökat till det, sa några. Sverige har många gånger tidigare haft minoritetsregeringar, sa andra.

Men de beskrivningarna är inte korrekta.

Sedan många decennier hade Sverige haft regeringar som ibland regerade i minoritet, men alltid med ett stabilt numerärt stöd i riksdagen (undantaget 1973–1976, ”lotteririksdagen” får ses som ett specialfall). Med andra ord har regeringen kunnat få igenom sin budget och sina propositioner, efter förhandlingar med eventuella koalitions- eller samarbetspartier. I några fall har regeringen spruckit under mandatperioden och då har politiken fått hanka sig fram till nästa valdag.

Men alla regeringar som har tillträtt har gjort det med stöd av en majoritet. Carl Bildts regering 1991–1994 hade ett inofficiellt men stabilt stöd av Ny Demokrati.

Detta ändrades 2010. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen valde att sitta kvar. Man säkrade upp en riksdagsmajoritet endast på ett sakområde: migrationen (med MP). I de andra frågorna räknade regeringen med att de rödgröna inte skulle gå ihop med Sverigedemokraterna för att fälla förslag. Men redan två veckor efter valet ville de rödgröna få en talman tillsatt med hjälp av Sverigedemokraterna. Samma höst röstade de rödgröna och SD för en neddragning av anslaget till Regeringskansliet, vilket vilket ledde till ambassadnedläggningar. Och några år in i mandatperioden gjorde de rödgröna med hjälp av SD utbrytningar ur statsbudgeten i skattefrågor.

Redan 2010 stod det alltså klart att om en regering inte skaffar sig en riktig majoritet så kan man bli nedröstad. Detta ledde till att regeringen lade örat mot rälsen för att avlyssna Sverigedemokraternas inställning. Om man inte var säker på riksdagsstöd avstod man från att lägga fram ett förslag. Bland annat ändrade sig alliansregeringen 2011 och lade inte fram förslaget om ett nytt jobbskatteavdrag.

Totalt sett blev det en reformfattig mandatperiod.

Inför 2014 års val deklarerade Fredrik Reinfeldt att det traditionella block som blev minst skulle släppa fram det större. Och så blev det. De borgerliga partierna lade ned sina röster i omröstningen om Stefan Löfvens S–MP-regering. Doktrinen om att störst block skulle få regera i fred tycktes ha satt sig.

Men det dröjde bara två månader innan de fyra allianspartierna i finansutskottet hade skrivit ihop sig om en skuggbudget, och läget var vidöppet för Sverigedemokraterna, som röstade med alliansen i budgetomröstningen.

Stefan Löfven spelade skickligt, skrämde upp oppositionen rejält med ett nyvalshot som tycktes verkligt. Och på tredjedag jul hade decemberöverenskommelsen slutits. Dess överordnade syfte var att hålla SD utanför inflytande.

Den rödgröna sidan förhandlade sig till arbetsfred och allianspartierna skulle få motsvarande om de blev större 2018. Alliansen slapp ta tag i det faktum att Sverigedemokraterna hade blivit Sveriges tredje största parti.

Konsekvenserna var lätta att se redan då för den som ville: Sverigedemokraterna blev det enda ”riktiga” oppositionspartiet och vann följaktligen väljarsympatier. Och frustrationen växte snabbt inom den opposition som hade lovat lägga ned sina röster i olika sammanhang, nämligen de fyra borgerliga partierna.

På en extra moderatstämma två veckor efter decemberöverenskommelsen kokade ilskan. I oktober 2015 röstades överenskommelsen ned av Kristdemokraternas riksting. Det blev plötsligt normalt att säga att decemberöverenskommelsen inte var lyckad. Ändå fortsatte den gälla i allt väsentligt, eftersom de borgerliga partierna inte längre skrev ihop sig om en gemensam skuggbudget.

Det borgerliga opponerandet i sakfrågor inskränkte sig mestadels till så kallade tillkännagivanden från riksdagen, som vann majoritet för att Sverigedemokraterna tyckte samma sak. Det blev ett stort antal sådana, en markering om var den sakpolitiska majoriteten egentligen låg.

I några fall ställde majoritetsoppositionen skarpa krav, genom misstroendehot. Det gällde Transportstyrelseskandalen och skattehöjningar som inte hade stöd i riksdagen. Ministrar fick gå och förslag drogs tillbaka.

Efter valet 2018 valde C och L att stödja en S-ledd regering. Det uttryckliga skälet var att SD skulle hållas utan inflytande. Men det betonades också att januariöverenskommelsen var en parlamentariskt stabil lösning, som skulle säkerställa att 73 politiska punkter skulle kunna genomföras. Det var inte sant, vilket har bevisats i striden om Arbetsförmedlingen. V fick stöd från M, KD och SD om sitt misstroendehot, och januaripartierna tvingades backa. V lovade att återkomma med liknande initiativ även i framtiden.

Viktiga frågor har låsts in i ett samarbete som saknar majoritet. Man kan fråga sig om det är att vara ansvarsfull mot sakfrågorna.

Miljöpartiet behövdes när S gick tillbaka i valet 1998 och blev därmed ett vänsterparti. Ny Demokrati blev omedelbart ett borgerligt parti 1991. När nya partier har kommit in har de absorberats in i riksdagsarbetet. 2010 tillät andra partier inte att detta skedde med Sverigedemokraterna. Och då började tricksandet. Det är inte väljarna som har stökat till i politiken, det är partierna.

Tre mandatperioder under 10-talet. Tre perioder med regering som saknade majoritetsunderlag. Detta är viktigt att påminna om eftersom de aktuella regeringarna (och deras stödpartier) har velat ge sken av att de har makt trots sin minoritetsställning. Stabiliteten är en chimär. Väljarna vilseleds. Parlamentet kortsluts.


Statsministrar i krigstid

Sveriges medlemskapsprocess i Nato ser ut att sluta som den började. Först händer inget och sedan plötsligt händer allt på en gång.

Oavsett vem som bildar regering efter valet kommer han eller hon att vara statsminister i krigstid. Sverige kommer att gå med i Nato och vi står inför en stor och dyr upprustning. Det är dags att tala större allvar med väljarna.
Oavsett vem som bildar regering efter valet kommer han eller hon att vara statsminister i krigstid. Sverige kommer att gå med i Nato och vi står inför en stor och dyr upprustning. Det är dags att tala större allvar med väljarna.

Troligen kommer Sverige inte få grönt ljus före Natos toppmöte på onsdag men mycket tyder på att vi snart kan inleda formella medlemskapsförhandlingar. Då kommer det att gå undan. Ett svenskt Natomedlemskap har ett starkt stöd i USA som ser klara militära och politiska fördelar med Sverige som medlem.

Omvärlden spelar viss roll för ryckigheten i Stockholm. Man kunde inte förutse en fullskalig rysk invasion av Ukraina eller att Turkiets president skulle sätta sig på tvären direkt.

Men allt är inte utlandets fel. Regeringen borde likt Finland ha startat planering och förankring direkt när katastrofen i Ukraina var ett faktum. Inför beslutet att söka medlemskap borde regeringen ha tagit bort uppenbara hinder. Det faktum att Sverige som enda EU-land har extra hårda egna vapenexportrestriktioner mot Turkiet borde ha åtgärdats. Liksom det olämpliga i att regeringen har ett principvidrigt avtal med en politisk vilde om fördjupade kontakter med en kurdisk grupp i Syrien som Turkiet betraktar som terrorister. Det var illa skött och det var i hög grad oppositionen som tänkte och agerade för att regeringen skulle röra sig.

Risken är stor för att den tillbakalutade attityden fortsätter även när medlemskapet är klart. Även om Sverige sägs vara mer Natoanpassat än många befintliga medlemmar innebär medlemskapet ett helt nytt läge, mentalt, militärt och politiskt.

Alliansfriheten skapade ett slags utanförskap hos den breda allmänheten. Sverige var inte med i kriget men heller inte riktigt med i världen. ”Landet utanför”, heter historikern Henrik Berggrens svit om Sverige och andra världskriget och det ligger mycket i det. Sverige stod utanför kraftmätningen mellan diktatur och demokrati även under kalla kriget, vilket orsakade svåra moraliska skador. Under de militära internationella operationernas kvartssekel från Balkan till Afghanistan hade den svenska politiska nivån konsekvent svårt att tala klarspråk om vad svensk trupp egentligen gjorde. När regeringsföreträdare talade lät det mer som biståndspolitik än försvars- och utrikespolitik.

I och med Natomedlemskapet försvinner många vanföreställningar och dimridåer. Sverige kommer att ingå i en värdegemenskap som försvarar medlemmarna mot rysk aggression men också mot kinesisk. Det kan hända att världen går mot ett nytt kallt krig och i det kommer Sverige tveklöst och traktatsbundet att stå på demokratiernas sida.

På det militära planet är förändringen ännu större. Den erfarne bedömaren och tidigare rektorn på Försvarshögskolan Karlis Neretnieks beskriver det senaste försvarsbeslutet som i praktiken överspelat. Att försvara svenskt territorium är ett fortsatt svenskt huvudansvar men nu ska vi även bidra till att försvara alliansmedlemmar.

När ÖB får frågan om vad medlemskapet innebär säger han att vi kan planera mer offensivt. Det innebär rimligen permanent svensk trupp i Baltikum och att Sverige deltar med stridsflyg i den baltiska luftövervakningen - precis som bland andra Norge och Danmark. Men också att Sverige som den i särklass största strandstaten tar ett större ansvar för Östersjöområdet. En historiker skulle kanske uttrycka det som att Sverige militärstrategiskt är tillbaka i tiden före 1809, med ett tydligt ägandeskap österut över havet och in över de finska och baltiska landområdena. Det har konsekvenser för marinen, luftövervakningen och inte minst luftvärnet som måste byggas ut för att tillsammans med polska och tyska system skapa en skyddande kupol mot missiler.

På det politiska planet krävs något som kan kallas för ett nytt inre Natobeslut, särskilt på den vänstra sidan. Situationen nu liknar i hög grad tiden före och de första åren efter EU-medlemskapet då MP och Vänsterpartiet ägnade åratal åt att vara emot EU och Socialdemokraterna låg lågt för att läka de interna konflikterna. Det gjorde att den nya EU-medlemmen Sverige blev onödigt passiv.

Än så länge finns få tecken på att regeringen på allvar förbereder Sverige på att bli Natomedlem. Det finns inga tecken alls på att man förbereder en rivstart som medlem. Och det finns inga tecken på politisk entusiasm inför Nato hos S, MP eller V. De partierna är i en säkerhetspolitisk sorgeperiod.

På den högra politiska planhalvan har partierna en större medvetenhet. Natomedlemskap har varit deras fråga under många år och nu äntligen händer det. Men även här bör partierna vara mer offensiva. Om M-ledaren bildar regering i september, vilket opinionsmätningarna tyder på nu, kommer Ulf Kristersson att leda Sverige in i Nato och ta ansvar för den mycket stora upprustning som Sverige står inför. Han kommer i hög grad att vara en statsminister i krigstid. Om kriget i Ukraina sprider sig ökar allvaret dramatiskt. Försvar och säkerhet blir den nya regeringens stora projekt och det ska skötas samtidigt som vi går in i en tuff lågkonjunktur.

Moderatledaren måste förbereda sitt regeringsunderlag på svåra prioriteringar och försvarsfrågan måste upp högt på agendan i valet. Kostnadsbördan för upprustningen måste klaras ut. Det kommer att vara dyrt att vara svensk och det är dags att tala större allvar med väljarna.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?