Det gjorde också EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, och hon uttryckte stark oro över ett beslut i Polens författningsdomstol, som underkänner EU-rättens företräde över polsk grundlag.
Det polska domstolsbeslutet kom tidigare den här månaden, och det hade föregåtts av en anmälan från Polens regering.
Domstolsbeslutet i Warszawa måste i sin tur ses i ljuset av ett uppmärksammat beslut från EU-domstolen i Luxemburg, som konstaterat att polska domstolar inte är oberoende och att en disciplinnämnd för domare måste avskaffas. Detta skedde efter en anmälan från EU-kommissionen.
Två domstolar har alltså underkänt varandra. Och det sker i en kontext där Polen beskrivs som ett land som går i en odemokratisk riktning. Detta är en vid det här laget mångårig strid mellan EU-kommissionen och regeringar i väst å den ena sidan och Polens regering å den andra.
Stefan Löfven sa inför veckans EU-toppmöte att ”EU-kommissionen och EU-domstolen måste agera”. Men konflikten bör inte vara på domstolsnivå.
Mateusz Morawiecki räknade i sitt tal upp ett antal andra fall där nationella domstolar har tagit konflikt med EU-rätten. Han pekade också på att det i Europas länder finns minst sagt varierande sätt att döma i konstitutionella frågor och att domare också utses enligt vitt skilda principer. Vissa länder har författningsdomstolar, andra inte. I vissa länder utses domare av regeringen, i andra länder utses de av andra domare. Det går att diskutera om Mateusz Morawieckis samtliga jämförelser är rimliga, men så länge konflikten hålls på en juridisk nivå måste den här typen av hänvisningar ses som relevanta.
Man måste också se att det finns en gammal och utbredd kritik mot EU-rätten. Den svenska S-regeringen fnös åt domstolens beslut 2005 att apoteksmonopolet måste avskaffas. Och Michel Barnier, brexitförhandlare, EU-kommissionär och nu aspirant att bli fransk president, har nyligen uttalat att Frankrike måste återta sin juridiska suveränitet från EU-domstolen.
Men det finns en annan dimension av händelseutvecklingen, som är mer politisk och principiell. Den handlar om vad EU ska vara för typ av samarbete. Polska regeringens missnöje med EU-domstolen är snarlikt den brittiska kritiken mot domstolens roll, något som var en viktig bakgrund till brexit.
Jämförelsen kan tyckas orättvis eftersom varken polackerna eller deras regering vill lämna EU. Men poängen är att processen med Storbritannien mestadels hölls på ett politiskt och diplomatiskt plan.
I flera europeiska huvudstäder finns en djup misstro mot den nuvarande regeringen i Warszawa. Det gäller inte bara domstolarnas oberoende, utan också pressfriheten och skyddet för minoriteter. En motsvarande misstro finns hos den polska regeringen, som anser att EU-domstolen har en pådrivande roll i utvecklingen mot ”en allt fastare sammanslutning” (an ever closer union) av medlemsländerna. Även denna kritik känns igen från brexit.
Om två år är det val i Polen, vilket mycket väl kan leda till maktskifte. Konflikten med EU kan både gynna och missgynna sittande regering, beroende på händelseutvecklingen. De EU-krafter som vill straffa Polen ekonomiskt bör tänka på detta.
Som situationen nu har utvecklats har Ursula von der Leyen kanske ingen annan möjlighet på kort sikt än att stå fast vid det juridiska spåret, alltså att EU-domstolen har avgjort frågan om polska domstolars oberoende - och att detta är vad som gäller. Men snart måste relationen till Polen få en politisk lösning.
EU-systemet har löst otaliga konflikter med medlemmar, hanterat nästintill självsvåldiga regeringar, räddat länder från ekonomisk undergång och fick till och med till stånd ett avtal med de bångstyriga britterna om livet efter skilsmässan. Det finns en imponerande kreativitet i europeisk politik. Men processer som går ut på att EU ska tillrättavisa länder har regelmässigt misslyckats.
Polen är ett viktigt EU-land. Det är unionens sjätte största ekonomi och var tionde EU-medborgare är polack. För Sveriges del är Polen den sjunde viktigaste handelspartnern i EU.
Att förespråka att Polen borde ut ur EU, eller att samtliga pengaflöden ska strypas, är dårskap, och knappast ett bevis på omsorg om det polska folkets frihet.
