Kommunala skolor är inte underfinansierade

LEDARE. När staten sedan 2015 har ökat sin finansiering med miljarder för att storsatsa på skolan har kommunerna minskat sin. Nu vill skolutredaren ge dem ännu fler miljarder.

Foto:Stian Lysberg Solum

Utredningen ”En mer likvärdig skola” handlar mer om att pressa tillbaka friskolor än strävan efter likvärdighet. Det är märkligt eftersom minst lika stora klyftor i grundskolan går mellan nyanlända elever och dem som är födda i Sverige, högutbildade och lågutbildade föräldrar, samt stad och land.

Ett huvudspår är att slå mot friskolornas ekonomi. Det gör man genom att driva tesen att kommunala skolor har högre kostnader och därmed är underfinansierade jämfört med friskolorna. Det finns dock inget entydigt stöd för det.

Kommunerna finansierar skolan till runt 70 procent med egna skatteintäkter. Näst störst finansieringskälla är statsbidragen, generella (som får användas efter behag) och riktade (som måste gå till vissa ändamål, som Lärarlyftet). Till det kommer avgifter, exempelvis för förskola. Kommunerna får också pengar direkt från vissa myndigheter, som Migrationsverket.

Det finns inga regler som styr hur skolpengen ska beräknas, eller storleken, men grundnivån ska vara densamma för friskolor som för de egna verksamheterna. Utöver det kan skolor söka tilläggsbidrag för elever med särskilda behov. Olika statliga bidrag utgår även för en rad andra ändamål, som lovskola.

Utredningen framhåller att eftersom kommunala skolor tar emot fler nyanlända och har fler elever med svårigheter än friskolor, så har de högre kostnader, och borde kompenseras för det. Men de kompenseras redan rejält, utöver ovan nämnda bidrag. Vid behov kan socioekonomiska faktorer bakas in i och öka skolpengen. Statsbidrag med socioekonomisk profil för ”en likvärdig skola” kan också sökas. Dessutom får man stora stöd för elever som inte når målen.

Det skiljer 80 procent i snittkostnad per elev mellan kommuner. En stor del av gapet beror på att det är dyrare att driva skola på landsbygden, tar man bort de 5 procenten med högst och lägst kostnad får man ändå en spridning på 45 procent. Ändå finns det ingen korrelation mellan kostnad och resultat. 

Utredningen tycker att kompensationen ska öka mer, men det är en annan fråga än att dra pengar från friskolorna vilket den föreslår. Förslaget är att sänka grundbeloppet för friskolorna eftersom tesen är att kommunerna bör kompenseras för sina uppgivna extra kostnader. Dessa kostnader härrör från kravet på flexibilitet och beredskap för att ta emot fler elever, eller färre. Man hänvisar till att friskolorna inte är pålitliga i detta avseende, de tar inte sitt ansvar när behoven ökar. 

Beläggen för det håller dock inte. Dels för att friskolorna under mätperioden 1997-2018 expanderade kraftigt, vilket gör jämförelser osäkra. Dels kan friskolorna inte med kort varsel öppna nya enheter, det kräver tillstånd från myndigheterna. Incitamenten är också svaga, eftersom kommunerna sänker sina kostnader per elev när antalet ökar, och därmed sänks även skolpengen. 

Kommunerna kan inte heller redovisa högre kostnader. Frågan om så kallat ”skolpliktsavdrag” har varit i domstol flera gånger. Domstolarna har då uppgivit att det mycket väl kan finnas sådana kostnader, men att de inte är belagda. Även revisionsfirman Deloitte har försökt, och misslyckats, med att räkna ut kommunernas merkostnader.

Skolförordningen (2011:185) hävdar ”lika villkorsprincipen” oavsett huvudman. Det gör att om den kommunala skolan går med underskott och får extra pengar ska kommunen utan fördröjning dela ut motsvarande medel till friskolorna. Även detta har fått stöd i Högsta förvaltningsrätten (2017).

Kommunerna är snarare överfinansierade. De har sänkt sina kostnader för skolan med 6 procent sedan 2007. Det har de gjort samtidigt som statsbidragen har åttafaldigats och kraftigt ökat som andel av finansieringen, framför allt efter 2015. De resurser staten har skjutit till för att ”satsa på skolan” har alltså inte inneburit någon betydande total ökning av medel.

Kommunerna har också alla möjligheter att pressa skolpengen genom att sätta fiktivt låga kostnader i sin egen verksamhet. Det kan exempelvis ske genom mycket låga lokalhyror. 

Utöver att det saknas sakskäl för att dra in medel från friskolorna så visar utredningen, möjligen mot sitt syfte, att pengar inte det enda svaret på skolans utmaningar.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?