Annons

Kolet ett tyskt trauma

SPREMBERG, TYSKLAND.
”Spremberg – Perle der Lausitz”. Skylten som välkomnar trafikanterna uppe på kullen i Sprembergs utkanter ljuger inte. Tätorten, som ligger två timmar sydost om Berlin i regionen Lausitz, precis vid gränsen till Polen i det forna DDR, är verkligen en liten pärla i regionen. Av de 22.000 invånarna pratar få engelska. Men gatunamnen är både på tyska och polska i den kullerstensbeklädda stadskärnan med vackra trähus.

SCHWARZE PUMPE. Tre mil från polska gränsen ligger det numera tjeckiskägda brunkolsverket. I den här trakten finns en misstro mot tysk energipolitik. Och fortfarande ett mindervärdeskomplex gentemot västra Tyskland.
SCHWARZE PUMPE. Tre mil från polska gränsen ligger det numera tjeckiskägda brunkolsverket. I den här trakten finns en misstro mot tysk energipolitik. Och fortfarande ett mindervärdeskomplex gentemot västra Tyskland.Foto:Frida Wallnor.

Problemet är vad som pågår i Sprembergs förort. Från gågatan i centrum ser man röken bolma från industriområdet tre kilometer bort – en industripark som totalt sysselsätter 5.500 personer. Här ligger Kraftwerk Schwarze Pumpe – ett enormt brunkolsverk som fram till 2016 ägdes av svenska Vattenfall. Nu ägs det av tjeckiska EPH. Men oavsett ägarförhållanden hugger det till i ett svenskt klimatindoktrinerat hjärta vid åsynen av de enorma gråa skorstenarna mitt i idyllen.

Klimatet sägs vara en av de viktigaste frågorna för tyskarna i valet nästa helg. Det har märkts under den ovanligt volatila valrörelsen, som inkluderade en allvarlig översvämningskris med 180 döda. Miljöpartiet Die Grünen var ett tag landets största parti. Under slutspurten har partiet sjunkit tillbaka till en mer normal tredjeplats, men ser oavsett ut att gå framåt jämfört med förra valet.

Den gröna vågen märks inte lika tydligt här i landets östra delar. En småbarnsmamma som bor i villaområdet intill Schwarze Pumpe rycker på axlarna på frågan om hur hon känner för utsläppen. Kolet drar in pengar till regionen och skapar jobb, säger hon och blickar mot skorstenarna. Vindkraftsparken några kilometer bort, däremot, har hon inget för. Vindkraften skapar inga jobb och skrämmer dessutom bort djuren, enligt henne.

Det högerextrema partiet Alternativ für Deutschland (AfD) använder i princip samma argument. På deras valaffischer står bland annat ”Tyskland, men normalt” och ”Landet måste leva”. Förutom en invandringskritisk och nationalistisk retorik kör partiet hårt med budskapet att ”klimat-villfarelsen” måste upphöra. AfD vill att Tyskland ska lämna Parisavtalet och bromsa den pågående energiomställningen – en retorik som liknar Donald Trumps.

Väljarna i det forna DDR tycks i relativt stor utsträckning hålla med. I Brandenburg, som Spremberg tillhör, fick AfD hela 23,5 procent i det senaste delstatsvalet 2019 och blev därmed näst största parti. Samma mönster kan skönjas i de övriga fyra öst-delstater som skapades efter Tysklands återförening 1990. Tack vare röster härifrån tog sig AfD också in i Bundestag för första gången i valet 2017. Partiet har legat stabilt runt 12 procent i opinionsmätningarna inför årets val och kommer med stor sannolikhet behålla sin utskällda plats i parlamentet. Alla andra partier utesluter samarbete med AfD, som är mer extremt än svenska SD.

En äldre herre, som äter mjukglass med sina barnbarn på en uteservering på Sprembergs gågata, förklarar AfD:s popularitet med ”realism” – att partiet är det enda som ser realistiskt på Tysklands energisituation. Här i Spremberg är man stolt över sitt kolkraftverk, säger han, och kallar västtyskarna i allmänhet och Die Grünen i synnerhet för ”drömmare”.

Han sätter fingret på två viktiga fenomen. För det första: de mindervärdeskomplex som fortfarande utmärker invånarna i öst, trots att över 30 år har gått sedan återföreningen. I en studie från 2019 uppgav hela 57 procent av den östtyska befolkningen att de ser sig som ”andra klassens medborgare”. Människor här tjänar i genomsnitt 14 procent sämre än vad man gör i väst, de har hälften så mycket sparkapital, arbetslösheten är högre och de flesta större bolag ägs av utlänningar eller av västtyskar. Delstaterna kallas fortfarande just ”nya delstater”.

Det är med andra ord ingen större skräll att ett missnöjesparti som AfD slagit rot här – inte minst efter flyktingkrisen 2015, då oron växte för ytterligare konkurrens om jobben.

För det andra är det lite av ett mysterium hur tyskarna ska få sina energi- och klimatkalkyler att gå ihop. 2045 ska landet, likt Sverige, vara klimatneutralt. Kolkraften ska dock vara utfasad först till 2038. Däremot stängs de återstående sex kärnreaktorerna senast nästa år, som i dag står för 12 procent av elproduktionen. Kolet står för totalt 26,5 procent.

Vindkraften växer visserligen. När man kör längs Autobahn bland polska lastbilar och gulnande majsfält är det slående hur många vindkraftsparker som byggts de senaste åren. Förnybara energislag står för 41 procent av elproduktionen, varav vindkraft utgör ungefär hälften.

Men som kritiker gärna påpekar är det speciellt att göra sig så beroende av en icke-planerbar energikälla för ett så stort industriland som Tyskland. På kort sikt innebär det ofrånkomligt att behovet av importerad energi ökar, och därmed beroendet av Ryssland. Enligt EIA importerade Tyskland 71 procent av sin totala energi 2019, varav stora mängder rysk olja och naturgas, som används som bränsle både till uppvärmning och transporter.

Angela Merkel, som växt upp här i de östra delarna av landet, har under senare år varit tydlig med att hon föredragit ett ryskt energiberoende framför inhemsk kärnkraft. Die Grünen, som sannolikt kommer att ingå i nästa regering, har varit lika tydligt med att man varken vill ha rysk gas, kärnkraft eller kol.

Mannen i Spremberg har alltså en poäng när han kallar miljöpartisterna ”drömmare”. Dess svenska motsvarigheter kan vittna om att verkligheten som regeringsparti kan bli något helt annat. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera