1515

Klimatkrisen kan inte lösas utan kärnkraft

Den sjätte bedömningsrapporten från FN:s klimatpanel är skrämmande läsning. Den bekräftar och skärper slutsatserna från den femte rapporten om forskningsläget, som kom 2014.

SE HELHETEN. Klimatkrisen kommer att leda till en massiv elektrifiering av transportsektorn. Men hur ska man säkerställa att elen produceras fossilfritt?
SE HELHETEN. Klimatkrisen kommer att leda till en massiv elektrifiering av transportsektorn. Men hur ska man säkerställa att elen produceras fossilfritt?Foto:Fredrik Sandberg

Nu är bedömningen att klotet redan inom 20 år kommer att nå 1,5-gradersgränsen. Världen måste ned till nollnettoutsläpp.

Men hur ska det ske?

Till att börja med finns de åtaganden som har gjorts enligt Parisavtalet. Men även om alla länder skulle leva upp till dessa är det inte tillräckligt. 

Sverige, exempelvis, kan inte slå sig till ro med att följa sina åtaganden. Ytterligare åtgärder måste vidtas. Vårt ansvar, liksom alla länders, går utöver de egna gränserna. Man ska aldrig i klimatsammanhang säga att ”vi har gjort vårt”. Att klimatkrisen är global förpliktar.

Det innebär att Sverige måste bidra. På energiområdet finns stora möjligheter på sikt, som dock inte tas till vara. Den nationella elkrisen i Sverige är ett symptom på detta. Överföringskapaciteten har flaskhalsar. Den allvarligaste konsekvensen av detta är inte att vissa fabriker stoppas, något som har uppmärksammats de senaste åren. Det stora problemet är att Sverige inte tillräckligt kan dela med sig av den rena energi som produceras här.

Sverige har vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Dessa kraftslag behöver leverera mer, så att Sverige kan exportera. På kontinenten finns ett stort inslag av fossil energiproduktion som måste reduceras.

När företrädare för regeringen avfärdar kritiken om effektbrist i Sverige brukar de hänvisa till att Sverige har tillräckligt med el, totalt sett. Och att Sverige exporterar el (och därmed inte behöver producera mer). Plötsligt finns inte klimatkrisen. Eller reduceras till något enbart för Sverige.

På samma sätt är det med regeringssidans monumentala kärnkraftsmotstånd. De har lyckats avföra frågan genom att hänvisa till den senaste energiöverenskommelsen som innebär att ny kärnkraft får byggas på marknadsmässiga villkor. Just kärnkraften ska alltså klara sig på marknadens villkor, en snedvridning eftersom resten av energimarknaden är så full av subventioner.

Inte utan triumf brukar både socialdemokratiska och miljöpartistiska debattörer konstatera att marknaden inte vill investera i kärnkraft.

Energisektorn är den största utsläpparen av växthusgaser. Det är här det finns stor potential till kraftfulla åtgärder. Men då är det tydligen ekonomiska hinder som sätter stopp.

Man skulle ju annars kunna tro det kunde vara värt en ekonomisk uppoffring för att lindra klimatkrisen, klotets existentiella utmaning. När kärnkraftsdebatten var intensivast i Sverige, på 1970-talet, var klimatkrisen okänd i politiken och hos allmänheten. Också under 1980-talet var den globala uppvärmningen frånvarande från politiken, i varje fall i Miljöpartiets olika idéprogram från den tiden.

Nu är klimatkrisen erkänd, uppenbar och anses med rätta livsavgörande.

Men logiken är alltså så här från den svenska regeringens sida: Vi är oroliga för att levnadsförutsättningarna på jorden kommer att förändras fundamentalt på grund av den globala uppvärmningen. Men man behöver inte vara så pass orolig för klimatkrisen att man gör ett statligt åtagande för fortsatt kärnkraft. Det är viktigare att falla tillbaka på den svenska energiöverenskommelsen från 2016 än att allvarligt begrunda IPCC:s rapport.

En del politiker på vänsterkanten kommer i framtiden att behöva förklara detta vägval för sina barnbarn.

Mycket är på rätt väg i Sverige. Det klimatpolitiska regelverket ger stabilitet åt de mål som många aktörer tillsammans ska sträva mot. Företagen har gjort stora förändringar i processer och produktutbud. De globala marknadskrafterna talar stenhårt för klimatanpassning. 

Mycket mer behöver göras för att påskynda detta, som ett bättre system för pris på koldioxid, på global nivå. Dessa system bör bättre styra klimatutsläppen på nettonivå, alltså också fungera åt andra hållet när koldioxid tas bort från atmosfären och lagras.

I debatten ses ofta åtgärder som möjliggör en fortsatt ekonomisk tillväxt och välståndsökning som sämre än de klimatåtgärder som innebär att man avstår från ekonomisk utveckling. 

Men klimatpolitiken måste lämna stadiet av civilisationskritik och se befintliga och framtida tekniska lösningar och undersöka vilka politiska beslut som behövs för att underlätta.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?