ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Låt finansministrar sköta klimatfrågan

  • Kolgruvan i Polen är en av många i världen som behöver stängas för att få ned koldioxidutsläppen. Foto: Petr David Josek

Äntligen en klimatrapport som fokuserar på ekonomiska incitament.

Äntligen en klimatrapport som fokuserar på ekonomiska incitament. I färska rapporten ”SNS Konjunkturrådsrapport 2020: Svensk politik för globalt klimat” beskriver nio forskare hur klimatet och ekonomin hänger ihop och därmed också hur utsläppen på ett smart och effektivt sätt kan minskas.  

Debatten har alldeles för länge handlat om naturvetenskap, skuld och förbud, och därför varit onödigt polariserad. Vid ena polen står aktivister som predikar domedag, tagelskjorta och misstro mot marknadsekonomi, eftersom de förknippar marknadsekonomin med ökade utsläpp. 

Vid den andra står skeptiker, ofta äldre och erfarna ekonomiska aktörer och tekniker som provoceras av aktivisternas okunskap om ekonomiska och matematiska förhållanden. I mitten finns politikerna som hindras av den inflammerade debatten, och av att åtgärder drabbar vissa hårdare än andra, som franska presidenten Macron som tampas med de gula västarnas protester. Klimatfrågan är en samhällskris, inte en klimatkris, brukar man säga. En viktig orsak till samhällskrisen är bristande kunskap, särskilt i ekonomi.

Forskarna bereder marken för en vettig diskussion genom att inte ta ställning till hur farliga koldioxidutsläppen är, bara till att det är rimligt att försäkra sig. Det går varken att utesluta att utsläppen gör mindre skada, eller mer, i förhållande till konsensusprognoserna. 

Poängen är, som många andra konstaterat, att konsekvenserna av en politik som i efterhand visar sig otillräcklig är mycket större än konsekvenserna av en alltför kraftfull politik. Alltså, det är angeläget att minska utsläppen, särskilt som det inte behöver bli särskilt dyrt

Billigast gör man detta genom att sätta pris på koldioxiden, helst globalt om effekten ska bli så bra som möjligt. Den idén är inte heller ny, utan har diskuterats länge, särskilt bland ekonomer. Det intressanta är forskarnas konstaterande att några seriösa internationella förhandlingar om ett minimipris på utsläpp aldrig förts. 

Viktigast är att se till att allt kol stannar i marken, skriver de. Olja och gas transporteras och prissätts globalt. Kol är en lokal historia, och därför lätt att komma åt om det sätts ett pris på utsläpp och kolet inte subventioneras. 

Därför är pris på utsläpp och avskaffande av fossilsubventioner nödvändigt och måste diskuteras på FN:s nästa stora klimatkonferens i Glasgow i november. Sverige bör driva på, som man framgångsrikt gjorde när EU:s system med utsläppsrätter nyligen skärptes, en stor framgång eftersom detta, över tid, väntas minska de samlade utsläppen inom EU med 50-100 gånger Sveriges egna samlade årliga utsläpp. 

Och så sågar forskarna, lite lågmält, beslutet att lägga ned de svenska kärnkraftsreaktorerna Ringhals 1 och 2, som var på tapeten i partiledardebatten i riksdagen i går. I stället bör Sverige exportera så mycket fossilfri el till EU som möjligt, för att pressa undan kolkraft. 

Svårast när det gäller kolet blir att hantera Kina, som förbrukar enorma mängder, liksom Indien och Afrika som planerar att ta efter. Auktoritära regimer går inte att lita på, eftersom ledarna inte är beredda att sätta makten på spel för att hålla fast vid internationella överenskommelser. 

I väntan på globala uppgörelser gäller det att verka för att klimatklubbar blir tillåtna, och tullar på import från länder som inte är med. Den nya EU-kommissionen har föreslagit en sådan.

Med ekonomiska glasögon kommer också en rad mål och prioriteringar här hemma i en annan dager. Nästan hälften av Sveriges koldioxidutsläpp kan tas bort med hjälp av avskiljning och lagring av koldioxid från 27 industrianläggningar. Det är mer än utsläppen från hela den svenska vägtrafiken. Kostnaden skulle bli ungefär lika stor som den koldioxidskatt man i dag tar in.

En rad andra klimatåtgärder dissekeras, som gröna subventioner till vind- och solkraft. Utan rätt pris är det mycket som kan bli fel.

Nu återstår att se om väljarna och politikerna är mogna för den här typen av diskussioner. Den nya EU-kommissionen har satt i gång. I Sverige har debatten blivit bättre. En av de nio forskarna bakom rapporten är Åsa Romson, före detta miljöpartistiskt språkrör och i alla fall tidigare kärnkraftsmotståndare och regleringsivrare. 

Det finns all anledning att applådera pragmatismen i den här rapporten. Med renlärighet har vi inte kommit långt. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer