ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Avregleringarna räddade Sverige

  • Foto: Ronny Karlsson

Som en bred våg sveper den över världen, misstron mot globaliseringen med Donald Trump som mäktigaste representant. ”Make America Great Again”. Samma längtan efter en förlorad guldålder finns i Sverige, vilket bland annat socialdemokraternas eftervalsdebatt understryker.

Hur missriktad den är visar Kjell-Olof Feldt i en färsk genomgång av den svenska ekonomiska politiken på 1980-talet i tidningen Liberal Debatt (nr 1, 2019). Hade inte han och hans kollegor avreglerat finansmarknaden och öppnat landet för det globala kapitalet hade Sverige till sist blivit som ett eftersläntrande DDR, instängt och svagt, blir den utomståendes slutsats. 

1980-talets dramatiska ekonomiska politik bäddade för den djupa svenska finanskrisen i början av 1990-talet. Men alternativet, fortsatt slutenhet och socialisering, skulle ha lett till en ännu större krasch. Feldts återkommande behov av att rättfärdiga sin politik understryker att svenska debattörer på vänsterkanten inte förstått hur prekärt Sveriges läge var.

I dagens globala näringslivsklimat är det svårt att föreställa sig hur hårt reglerad svensk ekonomi var 1982 när Kjell-Olof Feldt tillträdde som finansminister. Svenska företag var ju redan framgångsrika exportörer och svenska politiker som Olof Palme internationella kändisar.

Men både ägande, kreditmarknad och valuta var hårt nationellt reglerade. Pensionsfonder, försäkringsbolag och banker var tvungna att via obligationskvoter låna ut större delen av sitt kapital till svenska staten och reglerat bostadsbyggande. Valutor fick inte föras över gränsen utan tillstånd och företag och aktier inte säljas till utlänningar utan medgivande. 

Omsättningen på börsen var skrattretande låg jämfört med i dag, en angelägenhet bara för svenska aktienördar och otillräcklig för finansieringen av svenska företag. 

Politiskt blåste starka vänstervindar. Många socialdemokrater ville, trots att ägande redan var hårt beskattat, socialisera mer, först i vissa branscher som läkemedelsindustrin och, så småningom, överhuvudtaget, via löntagarfonder. De hade också stark tilltro till sin förmåga att via förhandlad inkomstpolitik kombinera full sysselsättning med låg inflation.

I mitten av 1970-talet hade denna okloka kombination försatt Sverige i djup kris. När två oljekriser i rad slog till mot världsekonomin försökte först socialdemokraterna, med borgerligt stöd, överbrygga med stora lagerinvesteringar och därav stora löneökningar. Därefter kom de borgerliga med förstatligande av krisande teko-, varvs- och stålindustrier. Budgetunderskottet växte mellan 1975 och 1982 från nära noll till motsvarande 13 procent av BNP.

När Kjell-Olof Feldt tillträdde hade delar av parti- och LO-ledningarna insett allvaret. Näringslivets konkurrenskraft måste stärkas och sparandet öka. Annars skulle det inte gå att sanera de offentliga finanserna och skapa jobb. I partiprogrammet 1981 lyste tidigare obligatoriska uttryck som profitintresse och vinstbegär med sin frånvaro, en ideologisk omvändelse under galgen. Kvar dröjde sig att löntagarna skulle tillförsäkras delaktighet i företagens förmögenhetstillväxt.

Receptet för att kickstarta näringslivet blev en stor devalvering, 16 procent. Därmed slapp man blåsa under diskussioner om vinst och löntagarägande. Liberaliseringen av först kreditmarknaden 1985 och sedan valutaregleringen 1989 blev en följd.

Kreditmarknadsregleringarna bågnade först under trycket av 1970-talskrisen och upplåningsbehoven och sedan under spekulerandet som följde när devalveringsvinster trillade in. Valutaregleringen togs bort för att underlätta för svenska företags utrikeshandel. Den fasta kronkursen behölls tills detta blev omöjligt i spåren av den djupa bankkrisen 1992.

Huvudorsaken till 1980-talets liberaliseringar var att krisen för de offentliga finanserna på 1970-talet skapade ett beroende av det privata kapitalet, både in- och utländskt, sammanfattar Feldt. På köpet insåg många socialdemokrater att vinsten är en nödvändig drivkraft för företag. Planerna på löntagarfonder övergavs.

Utvecklingen hade kommit även om inte Sverige hade misskött effekterna av oljekriserna. För om inte socialdemokraterna hade insett vinstens betydelse för företagandet hade en annan kris inträffat, vid ett senare tillfälle.

Vinst och globalisering är en följd av människors arbete och ansträngningar. Utvecklingen går i längden varken att toppstyra eller att strypa.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies