1515
Annons

Kina kommer inte att ha råd med diktatur

I går vädjade Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou, om förståelse och fortsatt samarbete på DN Debatt (14/3). ”Trots att vi har valt en utvecklingsväg som skiljer sig från den västerländska har vi samma målsättning och samma värderingar: att förse de egna medborgarna med välfärd.”

Eller, enkelt uttryck, en diktatur kan vara lika välmenande och framgångsrik som en demokrati.

F-n tro´t. 

Kina har, som ambassadören påpekar, presterat en fantastisk ekonomisk tillväxt, i snitt 9,5 procent per år i 40 år, i ett jätteland. Antalet fattiga har minskat med 740 miljoner. De flesta kineser arbetar i dag i privatägda företag, många äger sina bostäder, spekulerar i aktier och reser utomlands. Kina leder forskningen i världen inom flera områden, har några av världens största it-bolag och spektakulärt ambitiösa skolelever. Kinesiska bolag är hårt inflätade i långa globala leverantörskedjor, samarbeten så intrikata och för alla parter lönsamma att de kan tyckas omöjliga att lösa upp.

Problemet är fortsättningen, hur den centralplanerade ekonomin ska komma vidare. I en fattig ekonomi duger det med små incitament och enkla arbetsuppgifter för att skapa motivation. På 1980-talet räckte det för Kina att privatisera jordbruket, på 1990-talet att sätta fart på lokala makthavare genom att jämföra vilken tillväxt de åstadkom, därefter att privatisera och effektivisera statliga företag och låta korruption, lån och investeringar smörja systemet. Dessutom fanns alla utlandskineser som kunde släppas in för att tjäna pengar och lära upp fastlandskineserna. Och när amerikanska och europeiska företag tävlade om att få vara med gick det verkligen fort.

Kinas rivstart på 1990-talet sammanföll med bildandet av EU, Nafta, WTO och med sänkta tullar. 25 år senare är de enkla vinsterna på bättre handel tagna, både för Kina och för övriga världen, vilket är en av orsakerna till att USA knorrar om handeln och allt fler pratar om slowbalisation snarare än globalisation.

Det är nu det börjar bli svårt. För att syssla med avancerad teknik och ledarskap krävs en stor portion kreativitet. Och för att vara kreativa måste människor få tänka fritt, det vill säga pröva, ifrågasätta och debattera. I en diktatur är det i längden inte möjligt. Fråga Gui Minhai, den svenska bokförläggaren som sitter fängslad i Kina sedan han gett ut kritiska böcker om den kinesiska makten.

Med mer avancerade produkter följer också ökade krav på förtroende. Den senaste tidens turer kring Huaweis försäljning av mobilsystem är ett intressant exempel. Produkterna är så bra att bolaget är världsledande. Ändå har många regeringar tvekat att låta sina operatörer köpa dem, eftersom de är rädda att den kinesiska centralmakten installerat avlyssningsutrustning. Svenska säkerhetspolisen skriver i sin färska årsrapport för 2018 att Kina är det land som efter Ryssland spionerar mest på Sverige.

Länge har politiker, ägare och chefer i väst hoppats att Kina via marknadsekonomi ska lyckas ta sig från diktatur till demokrati utan stora konvulsioner. Att billigare världshandel, globala värdekedjor och kinesiska meritokratiska traditioner bäddat för en världshistoriskt ny möjlighet.

Andra, som ambassadören och hans överordnade, tror att Kina visat på en tredje väg, marknadsekonomi styrd av upplyst despoti. En ofta använd teori är att civilisationer är olika och behöver styrelseskick som speglar deras kultur och att mänskliga rättigheter inte är universella.

Signalerna från Kina pekar allt mer på att sådana förhoppningar till slut kommer på skam. Allt fler tecken tyder på att statistiken är friserad, styrningen ineffektiv (budgetmetoden, det vill säga sätt mål och gör vad som helst för att nå dem även om det är dumt), investeringarna ineffektiva och lånen osäkra. I värsta fall är välståndet så ojämnt fördelat att inhemsk konsumtion inte blir den motor som Kina så väl behöver. Förtryck leder till sämre ekonomisk utveckling.

Det betyder inte att västvärldens företag ska ge upp och dra sig tillbaka. Den demokratiska världen har, precis som ambassadören skriver, allt att vinna på att Kina lyckas. Men framgång för Kina borgar inte bara för ökat välstånd i världen, fred och bättre klimat utan förutsätter också att makthavarna i Beijing successivt väljer bort den väg som leder till träldom för kommunistpartiets undersåtar.

 


Ukraina in i Nato

Vårvintern 1991 kämpade Michail Gorbatjov mot vad Putin i dag kallar en geopolitisk katastrof.

LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.
LEADER OF THE FREE WORLD. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

Kalla kriget var förlorat, Warszawapakten hade fallit och Tyskland höll på att återförenas. Nationalistiska krafter svepte genom hela Sovjetunionen som hotades av upplösning.

I de mer förtroliga samtalen fann Gorbatjov en frände i den tyske kanslern. Helmut Kohl delade oron för Sovjetunionens fall. Han tyckte att balterna skulle ta det lugnare med sin frihet och att Ukraina skulle stanna kvar i Sovjetunionen.

Och, intygade Kohl enligt nyligen avhemligade anteckningar som publicerats i Der Spiegel (30/4), Nato kommer inte att utvidgas österut. Tyskland, som ville stanna kvar i Nato efter återföreningen, erkände Oder-Neisse-linjen som sin permanenta östgräns och där skulle också gränsen för Nato gå. Detta upprepade den tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher i möten med olika kolleger under hela året: länderna i Central- och Östeuropa skulle av hänsyn till ryssarna inte släppas in i Nato. Evakueringen av sovjetiska trupper från de tidigare Warszawapaktsländerna skulle inte vändas till en fördel för väst. Så sent som den 11 oktober motsatte sig Genscher skarpt en Nato-utvidgning i ett möte med sina franska och spanska kollegor och ”Sovjetunionen måste stabiliseras”.

Allt blev annorlunda. I december 1991 avgick Gorbatjov och Sovjetunionen upphörde att existera. De nya exsovjetiska republikerna som låg i Europa och alla forna Warszawapaktsländer ville med kraft västerut och ansluta sig till de västliga gemenskaperna, EG och Nato.

Den tyska hänsynen till Rysslands buffertzonstänkande blåstes bort i en liberal segeryra som varade i ett kvarts sekel och som stabiliserat och bevarat freden i Öst- och Centraleuropa. Men idén om buffertzonen återkommer hela tiden i de europeiska stormakternas huvudstäder, som synpunkt inför varje utvidgning, samt som en allt starkare offermyt i Ryssland.

Det centrala är att Tyskland återkommande har upplevt att den egna tryggheten nödvändigtvis inte har ökat i takt med att Natoländerna österut har blivit fler. Frankrike har ofta tyckt likadant. Den tyska östpolitiken är ett olyckligt trauma av Natoutvidgningar, gasledningar, eftergifter ömsom till USA och ömsom till Ryssland och en hukande tysk militärmakt.

Nu befinner vi oss i en ny geopolitisk omvälvning, men denna gång mer våldsam och farligare jämfört med 1991. Buffertzonen är återigen central, den är orsaken till Rysslands krig, och förståelsen från Berlin är nu, efter viss tvekan, noll. Krigets gränslöshet och brutalitet har chockat alla. Ryssland måste förlora och all hänsyn till Putins decemberdiktat om en ny europeisk säkerhetsordning med halt för Nato är politiskt omöjlig.

Det är i detta möjligheternas fönster som Finland och Sverige går med i Nato. Till och med Socialdemokraterna i Sverige har helt gett upp tanken på att det egna territoriet ska betraktas som en avspänningsyta till förmån för Ryssland. Hela Norden ska med i en och samma västliga säkerhetsallians.

Vid sidan av de rent militära aspekterna är de svenska och finska anslutningarna en framgång för alla länders rätt att själva bestämma sitt öde. Sverige har möjligen problem med Turkiet, men vi är just nu inte hindrade av en bekymrad kansler i Berlin eller av en president i Paris som helst av allt och oftast mycket tyst önskar att USA lämnar Europa.

Men anslutningarna är också en seger för idén om att frihetens och demokratins viktiga institutioner kan expandera, att territorier och geografier inte är bundna av sin historia och inte har ett förutbestämt öde. Den idén bör gälla även Ukraina.

Det ukrainska försvaret mot den ryska invasionen väcker beundran och respekt. President Volodymyr Zelenskyj har blivit den demokratiska världens Che Guevara, en ikon för en frihetskamp. Han är just nu utan konkurrens västvärldens politiskt starkaste ledare.

När Ukraina har kastat ut de sista ryska trupperna och fredsuppgörelsen ska förhandlas bör väst med kraft hävda landets rätt till medlemskap i Nato och EU. Det finns inget ansikte kvar att rädda hos den ryska regimen. Om Ukraina vill gå med är landet lika välkommet som Finland och Sverige.

Någon i Berlin kommer kanske att invända att Ukraina troligen inte kommer att kontrollera hela sitt territorium efter en vapenvila och därför diskvalificerar sig som kandidat. Det är att ge Ryssland ett veto och ett onödigt incitament för fler annekteringsförsök. Man bör också påminna sig om att Tyskland under många decennier formellt definierade sig som delat i två och ändå kunde Västtyskland gå med i EG och Nato. Ukraina kan resonera likadant om Krim och eventuella kvarvarande delar i öst: i väntan på en fredlig återförening inleder Ukraina medlemskapsförhandlingar.

Sverige har varit en pålitlig utvidgningskraft inom EU. Regeringen Persson var med och drev fram den stora utvidgningen 2004 och regeringen Reinfeldt tog tillsammans med Polen initiativ till det viktiga östliga partnerskapet som fick länder långt bort längs Kaspiska havet att drömma om väst, rättsstat och marknadsekonomi. Den kraften ska vi bli igen. Att få bort buffertzoner är i hög grad ett svenskt intresse och bör vara kärnan i svensk Europapolitik.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?