En titt på Sveriges 1970-tal är hoppingivande. Med 50- och 60-talens framstegsoptimistiska och rationella tidsanda i ryggen lyckades Sverige inom loppet av ett drygt decennium att i praktiken fasa ut all fossil kraftproduktion.
Med start i Oskarshamn 1972 och i mål i Forsmark 1985 revolutionerade Sverige sin energiproduktion till en unikt ren mix av kärnkraft och vattenkraft. Drivkraften var att bli kvitt oljeberoendet men också en vilja att vara ledande på den nya löftesrika kärntekniken. Ännu i dag, ett halvt sekel senare, lever vi huvudsakligen på denna rena energimix. Slutförvaringens teknik är löst. Antalet olyckor är noll. Det är, trots de omtalade politiska bakslagen, en sann framgångssaga som ärad borde flyga över jorden.
Om Kina nu hade gjort som Sverige då och i stället för kolkraftverk startat kärnkraftverk hade klimatprognoserna varit ljusnande. Och om Kina och Indien hade kunnat hämta inspiration och rentav köpa reaktorer från Sverige efter sekelskiftet hade vi inte haft någon klimatkris. Sveriges resa till fossilfrihet är ett föredöme.
Klimatkrisen har ändrat synen på kärnkraft. Internationella energiorganet IEA och FN:s klimatpanel vädjar till kärnkraftsländerna att behålla befintliga reaktorer och utveckla nya. I Sveriges riksdag finns nu för första gången på 50 år en klar och stabil fossilfri majoritet bestående av KD, M, L och SD som är klart för kärnkraft. C försöker släppa frågan. S vacklar som vanligt fram och tillbaka beroende på maktförhållanden. De verkligt konservativa krafterna är små och inskränker sig till MP och V. Särskilt MP:s ortodoxi skadar svårt partiets anseende i klimatkretsar.
Vi vet några saker om framtiden. Klimatkrisen är styrande. Elektrifiering av industri och transport plus tillväxt av befolkning och ekonomi kommer att fördubbla behovet av el under de kommande två decennierna. Prognoserna skruvas hela tiden upp med nya projekt. Bara de senaste årens nyheter från Norrbotten om fossilfri produktion hos SSAB och LKAB och batterifabriken i Skellefteå vänder upp och ned på gamla koloniala föreställningar om att norrländsk vattenkraft kan försörja södra Sverige. Den fossilfria industriboomen i norr sväljer all el. Svenska kraftnät bedömer att norr i vissa perioder kommer att behöva importera el från syd.
Vi vet också att nuvarande kraftanläggningar så småningom behöver ersättas av nya och att den mycket konkurrenskraftiga och växande vindkraften har svårt att leverera stabilitet i elnäten. Elektrifieringen och digitaliseringen av samhället kommer inte att minska behovet av säkerställd frekvens och spänning. Den elbrist som nu lamslår Texas kan hända här.
Vi vet också att energipolitiken spelar roll för aktörerna. Den är inte teknikneutral. Det är bisarrt att ledande svenska kärnkraftsforskare har tvingats utomlands för att få forskningsanslag, att miljöministern fortfarande i dag direkt motarbetar ansökningar om ny kärnkraftsforskning eller att Vattenfall efter regeringsskiftet 2014 inte vågade investera i framtidens kärnkraftsteknik i Sverige på grund av MP. (Di 20/2.)
Den fossilfria majoriteten i riksdagen bör därför snabbt forma en gemensam energipolitik som säkrar att kärnkraften utvecklas. Det finns några tillkännagivanden att utgå ifrån, bland annat om att den olyckligt politiserade Energimyndigheten måste bredda forskningsanslagen.
Men det räcker inte att befria forskningen. Det räcker heller inte att peka på enskilda reaktorers vara eller inte vara. Och det räcker inte att bara hänvisa till att den nuvarande elmarknaden eller ökad överföring ska lösa frågan. Det finns ingen på marknaden som tar ett helhetsansvar. Vi befinner oss i början av en klimatkris. Staten har gjort stora åtaganden. Dagens ledande politiker har ett avgörande ansvar för att nå framtidens fossilfrihet.
I december 1945 tillsatte Tage Erlander en expertgrupp, Atomkommittén, som la grunden för det svenska kärnkraftsprogrammet. Då var det erfarenheterna från världskriget och hopp om att säkra fred, försvar och välstånd som lockade fram en ovanlig långsiktighet och samarbete mellan stat och industri. Idag bör klimatkrisen fostra samma anda. Klimatfrågan är och förblir en energifråga.
En ny energipolitik bör slopa målet om förnybart och ersätta det med mål om fossilfrihet. Det är den viktigaste prioriteringen just nu. Liberalerna hade helt rätt när de tidigt varnade för konsekvenserna av att inte bygga på principen om fossilfritt i energiöverenskommelsen. Myndigheterna har på grund av det styrt bort från kärnkraft.
Men det behövs ett bredare anslag likt det framgångsrika Fossilfritt Sverige. Staten och näringslivet måste tillsammans planera och utforma ett system för kraftigt ökad elanvändning och reglera marknaden så att kraftproducenter får betalt för alla tjänster, som att upprätthålla spänning och frekvens. Då kan kärn- och vattenkraftsägare göra långsiktiga kalkyler.
Den fossilfria majoriteten bör välkomna S och C att ansluta sig men inte tveka att ta initiativ på egen hand. Artigheten mot resterna av kärnkraftsmotståndet måste få ett slut. Det är bråttom nu.
