1515

Kampen mot gängen kräver mer än ord

Vid sidan av partiledarbytet präglas S-kongressen i Göteborg främst av diskussioner om välfärdsfrågor. 

Utanför mässhallarna, i det riktiga Sverige, är det dock en annan fråga som fortsätter att dominera samhällsdebatten: Lag och ordning, framför allt kopplat till gängkriminalitet.

TUFF RETORIK. Magdalena Andersson sa i sitt tacktal på torsdagen att hon kräver att vi ”bryter segregationen och röker ut det våld som hotar hela vår samhällsgemenskap”. Att förbättra hanteringen av gängavhoppare är en av frågorna som borde stå högt upp på hennes lista.
TUFF RETORIK. Magdalena Andersson sa i sitt tacktal på torsdagen att hon kräver att vi ”bryter segregationen och röker ut det våld som hotar hela vår samhällsgemenskap”. Att förbättra hanteringen av gängavhoppare är en av frågorna som borde stå högt upp på hennes lista.Foto:Cornelia Jönsson

Traditionellt har Socialdemokraterna haft svårt att konkurrera med Moderaterna om väljarnas gunst på det här området. I DN/Ipsos oktobermätning står sig den bilden.

Ansvariga S-ministrar fortsätter dock hävda att ingen tidigare regering har gjort så stora satsningar på tryggheten. 

Problemet är att åtgärderna inte har gett så stora effekter, att döma av den skenande våldsstatistiken. 

De räcker uppenbart inte. 

I sitt tacktal på torsdagen sa Magdalena Andersson att hon kommer att kräva att vi ”bryter segregationen och röker ut det våld som hotar hela vår samhällsgemenskap”. 

Det låter lovande. Och förhoppningsvis inser den nyvalda S-ledaren att befolkningen har tröttnat på tomma ord. 

Enligt en färsk Ipsos-mätning anser så många som sex av tio att politiker saknar förmåga att vidta de åtgärder som krävs för att lösa landets ordningsproblem. 

Det är allvarliga siffror. Men det finns tveklöst saker som politiker skulle kunna göra för att öka tryggheten i Sverige. Att professionalisera avhopparverksamheten är ett av många exempel där regeringen har misslyckats.

Avhopparverksamhet handlar om att fånga upp de personer som vill lämna gängmiljön och börja om – att bryta en ond spiral av droger, skulder och hämnd.

Frågan borde vara lika prioriterad som att förhindra nyrekryteringar. Lyckade avhopp räddar liv. De skapar dessutom ringar på vattnet när någon plötsligt försvinner från gängmiljön, utan att ha mördats. Fler ser chansen.

Statistiken visar också att allt fler vill hoppa av gängen. Bara i Stockholm har antalet fyrfaldigats på bara ett år.

Men den här typen av insatser, som i hög grad faller på kommunerna i samverkan med polis och socialtjänst, är dåligt utvecklad i Sverige. 

Enligt en granskning från SVT saknar en tredjedel av de 21 kommuner där det har skett flest skjutningar organiserad avhopparverksamhet.

Enligt Peter Svensson, verksamhetsansvarig på Passus, Fryshusets avhopparprogram, blir många potentiella avhoppare i dag kvar i gängkrimininalitet bara för att de är skrivna i ”fel” kommun. 

I de kommuner som har avhopparprogram finns dessutom stor risk att nekas hjälp ju närmare årets slut man kommer, då räkenskaperna ska gå ihop.

Precis som många berörda kommunhandläggare har Passus länge efterfrågat att regeringen tar ett större ansvar i frågan. 

Man vill se ett nationellt avhopparprogram, som skulle samla kompetens och erfarenheter centralt och på så sätt kunna avlasta kommunerna och skapa geografisk likvärdighet.

Redan 2016 pekade Brå på de stora skillnaderna mellan kommuner. Sedan 2019 har frågan utretts och ett förslag till en nationell strategi lades fram i mars i år. 

Ett nationellt avhopparprogram är dessutom en av de 34 punkterna i regeringens program mot gängkriminalitet.

Men Morgan Johansson har valt att inte gå vidare med förslaget. I en SVT-intervju meddelade justitieministern nyligen att man istället satsar på att tillsätta en tillfällig nationell samordnare, vilket han kallar en ”ambitionshöjning”. 

Samtidigt ska frågan fortsätta att utredas till 2024. ”Staten kan inte lösa alla problem åt kommunerna”, säger han, med uppmaningen att kommunerna får använda sina egna resurser.

Men medborgarnas trygghet och upprätthållandet av våldsmonopolet är inte kommunernas ansvar, utan regeringens.

Peter Svensson ser lösningen som en olycklig ”budgetvariant”. Han ifrågasätter vad en ensam samordnare kan åstadkomma på ett år, med ansvar för 290 kommuner och 95 lokalpolisområden.

Det är svårt att säga emot. Justitieministerns agerande är symptomatiskt för regeringens förmåga att ducka känsliga frågor.

Att hjälpa avhoppare är känsligt. Det kostar både tid och pengar. 

Ofta krävs en individuell behandlingsplan som sträcker sig över flera år och involverar många aktörer, inklusive näringslivet, med fokus på att ge avhopparna de verktyg som krävs för att återintegreras i samhället. 

Bli en ”Svensson”.

Men den kostnaden är knappast något i jämförelse med vad en ensam gängkriminell kostar Sverige i dag, både i form av polisresurser, mänskligt lidande och näringsidkare som skräms bort. 

 

Mer om S-kongressen? Lyssna på senaste avsnittet av Di:s ledarpodd!

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?