ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Ja, dämpa tonläget

  • RÖRELSER I JANUARI. Sverige skulle må bra av att kunna diskutera svåra frågor i ett mer dämpat tonläge. Foto: ANDERS WIKLUND / TT

På onsdag utbryter den nya mandatperiodens första partiledardebatt. Många menar att regeringsbildningen innebar ett historiskt skifte i svensk politik och att vi nu är inne i en ny epok. 

Hur det är med den saken återstår att se, men det politiska läget är svårtytt och borde diskuteras på ett mindre upphetsat sätt. Annie Lööf har helt rätt när hon efterlyser ett dämpat tonläge. Och hon har rätt i att det behövs ödmjukhet, en viss självrannsakan och respekt för meningsmotståndare. Så här är en förövning:

•Den liberala reformagenda som C och L har fått igenom i förhandlingen med S är den sakfrågemajoritet till höger som uppstod i riksdagen efter valet. Alla punkterna rör frågor där allianspartierna och SD tycker lika eller har acceptans för varandras ståndpunkter. Denna högeragenda ska nu genomföras av S. Det är på ett plan bara att välkomna. Men är det egentligen politiskt bra? Vad händer med parlamentarismens ansvarsutkrävande mekanism? Hur ska man rösta om man är emot? Jonas Sjöstedt har nu en viktig roll. Han är en skicklig och utifrån sina utgångspunkter omdömesgill politiker, men ska V vara ensam vänsteropposition?

•Ståndpunktsbytet i för S mycket känsliga frågor har skett i en extremt sluten krets. S ska nu föra en politik som ligger till höger om alliansregeringen. LO och partiet har inte ändrat åsikt om sänkt skatt för höginkomsttagare, uppluckrad arbetsrätt och bortre parentes i a-kassan. Ingen i socialdemokraternas ledning har på ett grundligt sätt motiverat varför fiendens politik nu den egna. Är det bra för demokratin? Och är det bra att ansvariga statsråd som Ylva Johansson (Ekot 26/1) säger sig skydda demokratin när hon motiverar försämrad a-kassa och uppluckrad arbetsrätt? Hon ska nu göra "fel" för att skydda Sverige mot SD:s inflytande. LO-ekonomernas artikel i SvD 15/1 är en början på ett mer principiellt samtal som bör beröra en bred krets.

•I regeringsförklaringens inledning sa statsministern att i "flera europeiska länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Vi väljer en annan väg."  Vilka länder menar han? De länder som har ett partipolitiskt landskap som liknar det svenska, som har liknande nationalistiska partier och som har valt en annan väg än den svenska är de nordiska. Sveriges läge liknar inte Ungerns och Polens, men Finlands, Norges och Danmarks. Menar ledningen i Stockholm på allvar att den politiska utvecklingen i Helsingfors, Oslo och Köpenhamn går i antidemokratisk riktning? Om man inte menar det ska man använda andra ord. Grannländerna hör vad som sägs här.

•Man ska vara försiktig med allvarliga historiska begrepp. Det tyska nazistpartiet orsakade en fullskalig katastrof på 1930- och 1940-talen. De nynazistiska rörelserna i bland annat Sverige betraktas som terrorister av säkerhetspolisen. Man ska absolut inte förringa SD:s förflutna men SD är inget nazistparti. Dess två senaste partiledare kommer från Centerpartiet respektive Moderaterna. SD har gjort tre partisprängningar för att bli av med radikala element. Den avsiktliga sammanblandningen av SD och nynazismen ger bilden av att Sverige har Europas största naziströrelse, vilket spritt sig i internationell press. Om S, C, L, MP menar allvar med detta omdöme hade vi haft en nationell kris. Troligen menar man inte allvar utan använder nazistetiketten av kortsiktiga taktiska skäl. Gör inte det.

•C:s och L:s partiledningar vill helst tycka tvärtom när de närmar sig ståndpunkter i frågor som rör migration, kriminalitet och terrorism och som liknar SD:s. När Lööf och Björklund nu varnar Moderaterna för att "närma sig SD" menar man rimligen dessa frågor. Men de frågorna är på riktigt för varje svensk regering. Alliansregeringarna och Löfven I negligerade och misslyckades med dem bland annat för att de var SD-stämplade. Ska C, L, S och MP fortsätta brunmåla volymkritiska förslag, ökat gränsskydd mot kriminella ligor eller komplexa frågor som rör begrepp som nation och svensk kultur? Det är ett säkert sätt att misslyckas igen och gör det offentliga samtalet sämre.

•Utifrån rent liberala utgångspunkter har det blivit ett orimligt högt tonläge om konservatism. I likhet med liberalismen är konservatismen en spridd och väl använd källa för inspiration. Liberalernas ledare Jan Björklund har till exempel gjort karriär som politiker med klassiskt konservativa hållningar i frågor som skolan, försvaret och lag och ordning. Och sett i backspegeln har Sverige skäl att värna sina konservativa drag. Många av de misslyckanden vi i dag sliter med hade kanske undvikits om svenska politiker varit något mer konservativa. Man borde till exempel inte ha ändrat på ett fungerande utbildningsväsende i förhoppning om utopin om det klasslösa samhället. Man borde inte ha rustat ner försvaret i förhoppning om utopin om den eviga freden. Och man borde varit mycket mer försiktig i migrationspolitiken och inte släppt taget i förhoppning om utopin om en gränslös värld. Stråk av konservatism finns i nästan alla partier till höger och vänster, i MP:s naturskydd, C:s bonderomantik, socialdemokraternas plikttänkande, etc. Se det och fördöm inte.

Lycka till på onsdag!

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies