ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Inte läge för vidlyftiga lönekrav

  • Per-Olof Sjöö, GS, Eva Guovelin, Livs, Marie Nilsson, IF Metall, Ulrika Lindstrand, Sveriges Ingenjörer och Martin Linder, Unionen. Foto: Henrik Montgomery/TT

LEDARE. Tidigare lönerörelser har oftast gått bra – till slut. Fackliga krav har ställts på för hög nivå – och medlemmarna har blivit besvikna. Samordning har spruckit och spelregler har frångåtts – men arbetsfreden har i huvudsak kunnat bevaras.

Men bara för att det förut har ordnat sig i slutänden borde det inte finnas anledning att än en gång inleda en avtalsrörelse på fel sätt. Och denna gång dessutom hos de fem förbund från LO, TCO och Saco som är parter i Industriavtalet, alltså lönebildningens ryggrad.

På måndagen lade Unionen, IF Metall, Livs, Sveriges Ingenjörer och GS fram sitt krav på 3,0 procent plus en låglönesatsning. Det ska sättas i relation till kravet på 2,8 procent förra gången. Och då, 2017, rådde högkonjunktur. Nu när avmattningen kommer borde lönekravet vara lägre än så. Facken säger att arbetskraftskostnaden är lägre än snittet i Västeuropa. Arbetsgivarna säger motsatsen och anser att man måste räkna denna kostnad i svenska kronor.

Så där kommer det säkert att fortsätta, att parterna hänvisar till omvärldsfaktorer som antingen kan hävdas vara relevanta eller inte.

Men det är väsentligt att förstå att denna process inte är som vilken prisförhandling som helst, där parterna lägger sig en bit från varandra och sedan hamnar resultatet på mitten. Fackliga löneförhandlingar skapar förväntningar. Och i det svenska systemet skapar industrifackens krav förväntningar långt utanför de egna leden. Och, mycket riktigt, senare på måndagseftermiddagen krävde även övriga LO-förbund 3,0 procent.

”Märket”, som hemmamarknadsfacken älskar att kritisera, handlar om att industrin ska sätta normen för övriga arbetsmarknaden. Invändningen mot märket har bland annat handlat om att det blir omöjligt att förändra relativa lönelägen och att sektorer där produktivitet inte kan mätas på samma sätt inte får relevant löneutveckling.

Om industrifackens höga lönekrav syftar till att värna märkets ställning i den fackliga världen är det ett högt spel. När industrifacken, förmodligen, till sist får acceptera en lägre ökning så har de själva åsamkat lönebildningen en skada. Hela meningen är ju att industrins konkurrenskraft är det som ska styra utvecklingen på hela arbetsmarknaden, eftersom det är just exportsektorn som ska dra in de pengar som ska försörja den inhemska ekonomin.

Detta är alltså uppgiften som parterna i industrin har tagit på sig, att ansvarsfullt förvalta sin roll i ekonomin. Allt för att det ska bli reallöneökningar, inte bara i industrin, utan för de flesta.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer