1515
Annons

Inte ens Tyskland är självklar i EU

LEDARE. Den 9 maj firades 70 år av sammanhållning i Europa. Det är något tragikomiskt, eftersom våren 2020 sannolikt kommer att arkiveras som en av de mest prövande tiderna i EU:s historia.

LEGITIMITET. En dom från den tyska författningsdomstolen innebär ytterligare problem för EU, utöver de man redan står inför.
LEGITIMITET. En dom från den tyska författningsdomstolen innebär ytterligare problem för EU, utöver de man redan står inför.Foto:Sebastian Gollnow, Sebastian Gollnow

Det är lätt att återkomma till den bristande solidariteten och haveriet på den inre marknaden, med skyddsmateriel som fastnade vid förseglade gränsövergångar i början av virusutbrottet. Men det är bara en del av en större problematik.

När EU-kommissionen presenterade sin vårprognos i början av maj konstaterade Paolo Gentiloni, som ansvarar för ekonomiska frågor, att ”EU har gått in i den djupaste ekonomiska recessionen i sin historia”.

För hela EU beräknas raset i BNP bli 7,4 procent och arbetslösheten rusa till 9 procent. För euroområdet är siffrorna ännu mörkare. Under det innevarande halvåret befinner sig området i en recession som inte skådats sedan andra världskriget.

Med dessa nattsvarta utsikter är det föga förvånande att frågan om finansiering och kreditrisker blivit djupt infekterad bland medlemsstaterna under våren. I bland annat Italien steg räntor på statspapper drastiskt, i takt med en tilltagande skepsis mot det europeiska samarbetet.

Den 18 mars gick ECB ut och meddelade att de påbörjar ett nytt stödköpsprogram (PEPP) på 750 miljarder euro för att stödja euroområdet under virusutbrottet. Värdepappersköpen bedömdes minska ränteskillnaderna mellan framför allt Tyskland och Medelhavsländerna.

Efter att ECB:s nya program inleddes har en ny oro börjat gro från Karlsruhe. Där, söder om ECB:s huvudkontor i Frankfurt, har den tyska författningsdomstolen sitt säte.

Det som de tyska domarna i de röda rockarna har prövat är huruvida ett tidigare stödprogram från ECB, PSPP från 2015, är förenligt med tysk konstitution. I ett förhandsavgörande 2018 fastslog EU-domstolen i Luxemburg, den högsta juridiska instansen i unionen, att ECB agerat i enlighet med EU-rätten.

Men beslutet från Luxemburg ogiltigförklarades den 5 maj av den tyska författningsdomstolen. I stället gav de tyska domarna ECB tre månader att rättfärdiga tillgångsköpens proportionalitet. Om de misslyckas, tvingas tyska Bundesbank att lämna stödprogrammet.

Domen fick räntorna på italienska statspapper att stiga och ECB att tvingas öka stödköpen inom det nuvarande stödprogrammet, även om PEPP inte omfattas av den tyska domen. Men det är inte inte enbart ECB:s stödköp som hotas. Allvarligare är det med legitimiteten hos de europeiska institutionerna.

Kritiken från EU lät sig inte väntas på. ”Det sista ordet i EU-rätten uttalas alltid i Luxemburg, ingen annanstans”, menar kommissionsordföranden Ursula von der Leyen. Från EU-domstolen gjordes ett kraftfullt försök att motivera sitt eget tolkningsföreträde. Om domstolarna i medlemsstaterna har olika uppfattningar kan det ”undergräva både enhetligheten i unionens rättsordning och rättssäkerheten”, meddelade den.

Reaktionerna förvånar i Tyskland. Men vad de tyska domarna inte verkar ha insett är att domen har försatt EU i ett svåröverkomligt dilemma.

Om ECB agerar efter domen, genom att rättfärdiga sina stödköp, öppnas en Pandoras ask av nationella tolkningar av EU:s befogenheter. De allt mer auktoritära Polen och Ungern har redan gett uttryck för att beslutet från den tyska författningsdomstolen påverkar deras egna dispyter med EU-domstolen.

Att förbise den tyska domen innebär också problem. Om Tyskland inte fortsätter i ECB:s stödprogram är det svårt att se hur programmet skulle kunna fortsätta och vad det skulle innebära för den gemensamma valutan. Angela Merkel har sagt att målet nu är att ”säkerställa att euron fortsätter att finnas”. Att det ens behöver uttalas är illavarslande. För att inte nämna vad det innebär för tysk EU-opinion om unionen trampar över en dom från den institution som tyskarna har högst förtroende för.

Den tyska domens politiska, juridiska och ekonomiska implikationer staplas på den monumentala osäkerhet som unionen redan står inför. Det är viktigare än på länge att Sverige står upp för ett öppet, starkt och enat EU. För med sådana här vänner behöver den inga fiender.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

En höjd skatt leder inte till att en annan sänks

Fastighetsskatten tycks ha evigt politiskt liv. Trots att ingen av de potentiella regeringsbildarna påstår sig vilja ha en återinförd eller höjd fastighetsskatt har den blivit den mest omdiskuterade skattefrågan så här i början av valrörelsen.

FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.
FASTIGHETSSKATT. Socialdemokraterna säger sig inte vilja återinföra den. Ekonomerna säger att politikerna måste orka med att göra det. För alla andra gäller att vara vaksam när det utlovas skattesänkningar som ska väga upp.Foto:Fredrik Sandberg

Det började med att Moderaterna lät producera en valaffisch med budskapet att de fyra partierna till höger är överens om att inte återinföra eller höja fastighetsskatten - och underförstått att partierna på vänstersidan inte är överens om den saken.

Detta retade upp Socialdemokraterna som anklagade Moderaterna för fulspel - S vill inte alls återinföra eller höja fastighetsskatten, var svaret. (Detta trots att flera distrikt samt LO vill det.)

Bakgrunden är välkänd. Alliansregeringen avskaffade den dåvarande fastighetsskatten, och ersatte den med en ”kommunal fastighetsavgift”. Denna har ett tak, vilket gör att vänsterfolk brukar kalla skatten ”regressiv”, alltså att det är en mindre andel fastighetsavgift på dyra villkor än på billigare.

Ekonomskrået brukar förorda fastighetsskatt. Det beror på att det är en skattebas som är stabil, där skatten inte skadar ekonomins funktionssätt så mycket. En fastighetsskatt anses rättvis då den inte går att planera bort på samma sätt som en del andra skatter. Det finns också bostadspolitiska argument, om att det är för hög beskattning vid flyttning och för låg beskattning på den som bor kvar, vilket försämrar rörligheten på marknaden.

De som förordar fastighetsskatt brukar anse att detta ska ingå i en större skattereform, då man alltså överväger hela skattemixen för att göra den mer optimal eller enhetlig. 

På fredagsmorgonen medverkade professor Lars Calmfors i Sveriges Radio och argumenterade för fastighetsskatt. Han sa dock att han inte trodde att ”det politiska systemet” kommer ”att klara av” att införa en fastighetsskatt.

Den omständighet som ekonomerna ofta glömmer bort, legitimitet, är dock ingen detalj. Om människor är djupt negativa till en viss skatt är det en realitet. Vänsterpartiet, som uttryckligen vill återinföra fastighetsskatten, lockar färre än var tionde väljare.

Det finns ett moraliskt problem i fastighetsskatten – varför ska staten ha ökad skatt för att man själv bygger ut och förädlar sitt hus? Varför ska skatten öka för att grannen säljer? Varför ska man beskatta en icke-likvid tillgång?

Därutöver finns ett trovärdighetsproblem beträffande ett vanligt argument för fastighetsskatten. Det handlar om att skatten på arbete skulle sänkas för att väga upp den höjda fastighetsskatten. På torsdagen argumenterade Dagens Nyheter för att fastighetsskatten skulle återinföras och att skatten på arbete ska ned. Men i ledartexten fanns ingen vägledning om på vilket sätt inkomstskatten ska sänkas. Det är så det brukar vara – det är viktigare att argumentera för den höjda skatten än att precisera sänkningen.

Så är det också med idén om att en stor skattereform behövs. I januariavtalet fanns det med en sådan punkt, om en reform som skulle åstadkomma så mycket att den blev omöjlig. Och det blev inte ens en utredning om saken.

Några tidigare skattereformer har blivit historiska, men det innebär inte att det är ett bra lösning för framtiden. Ordet förknippas med att en skattereform ska genomföras över blockgränsen - och väljarna skulle därmed berövas möjligheten att ta ställning i en av de viktigaste politiska frågorna.

Tanken om en skattereform indikerar också att det skulle vara något allvarligt fel på det nuvarande systemet. Och visst är skatterna höga i Sverige, särskilt på arbete och på risktagande. Men samtidigt är en rad skadliga skatter avskaffade, som arvsskatten och förmögenhetsskatten. I en stor skattereform är risken att dessa förödande skatter kommer upp på bordet igen.

Allmänt sett finns det anledning att vara skeptisk mot skatteväxling, alltså att en höjning på ett ställe ska leda till en sänkning på annat håll. Hur har det gått med ”den gröna skatteväxlingen”? Politikerna höjde miljöskatterna men glömde bort den andra vågskålen, att sänka skatten på arbete.

Svenska skatter är redan höga. De tas ut delvis på fel saker. Skatternas utformning bör ses över. Och de bör sänkas generellt. Att sänka skattesatserna behöver inte innebära minskade skatteinkomster för staten - tvärtom. När det går bra för Sverige kommer goda skattepengar in till de gemensamma behoven.

Men när någon börjar diskussionen med att berätta vilka skatter som ska höjas ska man inte lita på att det verkligen blir någon sänkning i andra änden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera