ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Industrin driver säkerhet

  • VINGAR. Försvarsminister Peter Hultqvist tar emot det nya stridsflygplanet i Linköping 20 december. Foto: Henrik Montgomery/TT

I en skinande blank hangar under ett tungt molntäcke i Linköping fredagen före jul stod försvarsminister Peter Hultqvist och Saabs ordförande Marcus Wallenberg. Hultqvist var där för att ta emot nästa generation stridsflygplan och Wallenberg för att leverera det första exemplaret.

Ett nytt stridsflygplan är en stor sak för ett land och särskilt för Sverige som sedan 1937 bemödat sig om att vara herre i eget luftrum. Det nya planet Gripen E kan flyga längre, bära tyngre vapenlast, har ett hemligt system för telekrigföring och en radar som ser sådant som inte ska synas.

Beväpnad med den nya jaktroboten Meteor, som Saab har utvecklat tillsammans med kollegor i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien, anses Gripen E kunna möta och bekämpa den nya ryska generationen stridsflyg PAK-FA som nu är under utprovning.

Meteor tog 20 år att få fram. Beslutet fattades i djupaste fred i 1990-talets mitt. Det kritiserades för att vara ett industridrivet europeiskt prestigeprojekt till ingen nytta och utsattes för ett flertal politiska sabotageförsök. Beslutet om Gripen E fick liknande kritik.

Men nu är det 2020-tal och säkerhetsläget ett annat. Det nya flygplanet med de nya jaktrobotarna stänger rysk handlingsfrihet i Östersjön och utgör just nu det i särklass viktigaste svenska bidraget till stabilitet i norra Europa.

Ungefär så här är det varje gång Sverige står inför ett nytt militärteknologiskt steg. Ta den nya kanonen Archer som exempel. Också den började projekteras i mitten av 1990-talet. Idén var att undgå ryssarnas nya artillerilokaliseringsradar genom att köra snabbt, tvärstanna och inom tio sekunder skjuta på mål 5 mil bort och sedan köra i väg lika snabbt igen. Till slut lyckades man, men projektet idiotförklarades många gånger om. Vem behövde en ny artilleripjäs i ett krig mot terrorismen?

Men nu är det 2020-tal och säkerhetsläget ett annat. Plötsligt vill armén bemanna varenda Archer-pjäs som går att uppbåda i landet. Artilleri är hett efter erfarenheterna i Ukraina och Archer är toppmodernt, sköts av tre man samt som gjort för det skandinaviska moderna skogsbrukets täta nätverk av skogsvägar med bra bärighet.

Eller ta svensk strävan efter högklassiga ubåtar, den kanske mest djupgående av svenska värderingar. Ubåtarna hotades av nedläggning på 00-talet, gick i exil i San Diego och gjorde succé när den amerikanska flottan inte kunde hitta dem. Väl hemma tog sig politikerna samman och beställde nästa generation ubåt. Ännu ett onödigt industriprojekt, suckade kritikerna och tittade avundsjukt på Danmark som fritt från försvarsindustriintressen kunde optimera styrkorna för behoven i Afghanistan. Men vips blev det 2020-tal och säkerhetsläget ett annat och de nya ubåtarna säkrar snart fortsatt svensk överlägsenhet i Östersjöns säregna blandning av salt och sött.

”Industrin”, säger försvarspolitikerna ibland knipslugt för att visa distans till den svenska försvarsindustrin. ”Industrin” är något man ska hålla på avstånd och känna viss skam över. Helt klart är att man ska försvåra dess export. ”Industrin” är också en del av näringslivet som fortfarande bedöms utifrån en socialistisk mall. ”Industrins” intressen är skumma, affärerna av ondo och investerarna oetiska, för att inte tala om vinsterna och fina exportsiffror.

När försvarsmakten nu ska lämna den långa pausen och växa i omfång och anslag är det hög tid att göra upp med den förlegade föreställningen om försvarsindustrin.

Det ligger otvetydigt i försvarsindustrins intresse att försvaret har hög teknisk nivå och att den hänger med utvecklingen i omvärlden, särskilt den ryska. Det ligger också i industrins intresse att utveckla nya tekniker och försöka förstå motståndarens. Därför lägger försvarsindustrin i Sverige årligen ner 8 miljarder kronor i forskning och utveckling. Staten tillför en dryg halv. Till skillnad från den lättsinniga och nyckfulla försvarspolitiken är försvarsindustrin över tid att räkna med. Den är en teknikdrivande kraft. Den är därtill konkurrensutsatt och tvingas stå på tårna. Och tillsammans med den övriga demokratiska världens försvarsindustrier ligger den svenska i en ständig teknisk kraftmätning med de ryska och kinesiska försvarsindustrierna. Det är bra att ”industrin” står för sitt intresse. Motsatsen till försvarsindustrins intresse är stagnerad teknisk utveckling av demokratiernas försvar.

En av försvarsminister Peter Hultqvists förtjänster är att han förstår vikten av bra utrustning. Han har backat upp Gripen E, Meteor, Archer och de nya ubåtarna. Han har inga fördomar om ”industrin” och ställer sig inte i onödan i kön till att få köpa hos utländsk industri, en vanlig smitväg för politiker som inte orkar försvara egen tillverkning av vapen.

Peter Hultqvist har fått ansvaret för en historiskt ovanlig period och för försvarets expansion. Därmed bör han snart ta ansvaret för hur expansionen ska få rätt teknisk höjd, följa utvecklingen och inte fastna i gamla tekniker. Det vore en välgärning om han och regeringen betonar industrins intressen som en tillgång och att Sverige ska vara med och bygga ett gemensamt Östersjöförsvar i teknisk världsklass. Man kanske till och med kan kalla det folkförankring hos ett folk som i varje annat moment av sina liv använder ledande teknik.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer