Det som är förevändningen är den statliga utredning som kom i våras och som leddes av Björn Åstrand. Uppdraget fick han före valet 2018. Det är därmed en rest från det gamla politiska landskapet, i likhet med den jämlikhetsutredning av Per Molander som presenterades i somras.
Utredningens förslag är att skolvalet ska vara obligatoriskt och gemensamt organiserat, och att lottning ska kunna avgöra i sista hand. Utredningen föreslår också att friskolor ska få lägre skolpeng än de kommunala.
Utgångspunkten och uppdraget för utredningen var ”likvärdighet”, ett centralt skolpolitiskt begrepp. Alla ska ha lika möjligheter i det svenska utbildningssystemet. Utredningens perspektiv är att det är eleverna (och deras bakgrund) som är problemet, något som borde diskuteras mer, eftersom förslagen präglas av idén att det är eleverna som ska flytta på sig för att åstadkomma likvärdighet.
Den här utredningen borde inte vara någon stor sak. Det händer då och då att en utredning landar i en annan politisk miljö än den startade ifrån. I de lägena brukar regeringen artigt ta emot utredningens resultat och sedan blir det inget av förslagen eftersom de saknar stöd i det nya politiska landskapet.
Men i det här fallet fick utredningen det finaste mottagandet, med utredaren och utbildningsminister Anna Ekström på gemensam presskonferens. Och Anna Ekström kommenterade utredningen på detta anmärkningsvärda sätt, citerat av DN: ”Föräldrar har ett intresse av att deras barn går i den bästa skolan. Men också för att de växer upp i ett samhälle som håller ihop.” Med andra ord ska föräldrar som får sitt skolval bortlottat ändå vara nöjda med att deras barn får uppgiften att jämna ut skolresultaten i en sämre skola.
Skolpolitiken är en del av januariavtalet. Där finns tydliga skrivningar om valfrihet och om vikten av mångfald av aktörer inom välfärden samt goda villkor för enskilt drivna verksamheter. Det finns också ett ställningstagande mot vinstbegränsningar. Beträffande likvärdig skola ska det införas centralt rättade nationella prov, professionsprogram för lärare och rektorer samt fler karriärtjänster i utanförskapsområden. Och i övrigt finns utförliga formuleringar om reformerad lärarutbildning, betygssystem, stärkt särskola och stöd för nyanlända. Mitt i en av januaripunkterna står det att ”inkluderingstanken har gått för långt”, att de som behöver stöd ska få det i en mindre undervisningsgrupp.
Ingenstans står det att elever ska spela rollen av integrationsverktyg.
Socialdemokraterna har i decennier kampanjat mot valfrihet men samtidigt inte återställt en enda valfrihetsreform som nått ut till folket. När S återtog makten 1994 och till att börja med styrde i en majoritet med Vänsterpartiet avstod S från att backa tillbaka den nya friskolereformen. Även andra avregleringar fick vara kvar. I vårdsammanhang har S vid några tillfällen aktualiserat en ”stopplag” som ska hindra privata vårdgivare från att ta emot försäkringsbetalda patienter – en lag som ser kraftfull ut men som inte förändrade särskilt mycket. Hård vänsterretorik, alltså, för att tillfredsställa delar av rörelsen och stor försiktighet med att röra valfrihetsreformer eftersom man vet att de uppskattas av medborgarna.
Förra mandatperioden ville S ha en vinstbegränsning för välfärdsföretag. Den byggde på Ilmar Reepalus förslag, svårt kritiserat i debatten och utdömt av Lagrådet. Propositionen avslogs i riksdagen i juni 2018 eftersom en bred majoritet av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna röstade nej. Regeringen lade fram förslaget fast det var uppenbart att det skulle falla. Uppenbarligen ansåg sig S behöva detta i valrörelsen, men partiet gjorde sitt sämsta valresultat genom tiderna.
Ett förslag om lottning kommer att falla i riksdagen. Det strider mot januariavtalet och mot majoritetens vilja. Men varför ska C och L slå sig till ro med det? Varför protesterar de inte mot Socialdemokraternas kampanj?
