Kontrasten kunde inte vara tydligare till det andra historiska projektet i trakten, Hybrit. Det är startat av Vattenfall, LKAB och SSAB, alltså två helstatliga bolag och ett bolag där finska staten är kapitalmässigt största ägare. Hybrit och H2GS blir därmed sporrande motspelare i en tävlan om bästa industriinnovationer för fossilfritt stål.
Stål och Norrbotten ger statliga associationer. Den som har åldern inne minns Stålverk 80, ett politiskt beslutat projekt som stoppades genom ett annat politiskt beslut. Det var 50 år sedan.
Är det någon som tror att ett liknande privatfinansierat projekt som H2GS hade kunnat initieras då, på 1970-talet?
Då var Sverige plågat av ett bisarrt skattesystem som effektivt tryckte ned entreprenörskap. Ägande flyttades över till stiftelser eller hamnade utomlands. Och ägarna själva flyttade utomlands.
Förmögenhetsskatt, arvsskatt och skyhöga marginalskatter var en mix som omöjliggjorde vettigt företagande. Det tog några decennier att rätta till detta och ytterligare flera år innan kapitalet började strömma tillbaka. Och ny kapitalbildning kunde påbörjas.
Utan detta mödosamma reformarbete hade det inte funnits förutsättningar för det privata kapital som möjliggör en ny industrietablering.
Detta ska vi komma ihåg när dagens politiker framställer aktieutdelningar som något som berikar kapitalister, som pengar som försvinner bort någonstans och aldrig mer syns till. I själva verket är avkastning på insatt kapital samma sak som näringslivets blodomlopp. Det går till institutionella ägare som återinvesterar pengarna. Det går också till privata ägare som vågar ta risk och sätter in pengarna i entreprenörsprojekt av olika storlek.
Vi ska också komma ihåg 1970-talet när politiker som Magdalena Andersson talar om höjda kapitalskatter som ett sätt att skapa rättvisa i samhället. Inte för att det är någon större risk att ett så pass drakoniskt skattesystem skulle återkomma, men det är illa nog med riktningen ditåt. Och det är oroande med det statiskt kamerala tänkandet, där man sprider uppfattningen att om man höjer en skatt så kommer mer pengar in. Det blir troligen tvärtom.
I Svenska Dagbladet sa Magdalena Andersson nyligen att hon inte vill återinföra den gamla fastighetsskatten, inte heller förmögenhetsskatt. Men hon vill höja entreprenörsskatten, den som kallas 3:12. Det berör de allra flesta entreprenörsdrivna företag, som inte är börsnoterade. Den som arbetar i sitt eget företag betraktas i första hand som löntagare och ska betala hög inkomstskatt på sitt risktagande. I vissa inkomstintervall kan man dock ta ut utdelning till lägre skatt, och det är den som Magdalena Andersson vill höja.
Andra debattörer har förespråkat en höjning av skattesatsen för alla kapitalinkomster. Det kanske inte låter så farligt med någon enstaka procentenhet, men vi ska vara klara över att svensk kapitalbeskattning ligger högt i internationell jämförelse, det gäller både skatt på utdelningar och på kapitalvinster. Dubbelbeskattningen av utdelningar finns kvar. Detta samtidigt som flera länder har en nollskattesats på utdelningar och kapitalvinster i vissa situationer.
Just nu tycks samarbetet med C och L förhindra skattehöjningar, och januariavtalets skattereform tycks inte bli av, vilket är bra eftersom den innebär tydliga vänsterrisker. Magdalena Andersson vet också vilken skada förmögenhetsskatten orsakade, och hon var själv med och slopade arvsskatten. Men hon kan ändå inte låta bli att tala om höjda kapitalskatter. Och inför valet 2014 använde hon det minnesvärda uttrycket ”lågt hängande frukter i skattehöjarträdet”, en varning om att ingen ska ta något för givet.
Men Sverige behöver sina entreprenörer, Sverige behöver sina kapitalister. Om man ser till att förutsättningarna är goda kan det faktiskt bli ett stålverk.
