Snarare än att ifrågasätta nedstängningen, planeras för fortsatt distansundervisning i höst på bland annat högskolan i Borås och Lunds universitet.
Att studenter på högre utbildningar inte påverkas lika negativt av distansundervisning som exempelvis elever på grundskolor och gymnasier är okontroversiellt. De är äldre, har en bredare kunskapsbas sedan tidigare och investerar betydande tid och engagemang i en självvald utbildning.
Men därmed inte sagt att distansundervisning håller samma kvalitet som den som bedrivs på plats. Det finns heller inga garantier att nedstängningen inte kommer att påverka vad studenterna i slutänden har lärt sig eller att det inte får effekt för tidpunkten när de färdigställer sin examen.
Flera internationella studenter vittnar nu om att distansundervisningen vid svenska lärosäten brister. Campusområden och de tjänster som finns där är otillgängliga, formatet gör det svårare att ställa frågor till lärarna och hindrar en öppen diskussion.
Att formatet inte lämpar sig lika väl för alla utbildningar torde vara uppenbart. Man kan föreställa sig många moment inom läkarlinjen som är mindre optimala eller rent av omöjliga på distans. Men även studenter inom teknik och design saknar nu infrastruktur som behövs i utbildningen, uppger en internationell student till Ekot (12/5).
Det finns goda skäl för varför de internationella studenter som nu höjer sina röster bör betraktas som känselspröt för kvaliteten i den högre utbildningen, och definitivt bättre sådana än nationella studenter.
Den enkla anledningen är att de till skillnad från svenska studenter betalar för sin utbildning. Internationella studenter utanför EU köper en tjänst i form av utbildning från lärosätena - en tjänst som de i genomsnitt betalar 65.000 kronor för varje termin.
Det ger markant annorlunda incitament att kräva att den utbildning som erhålls håller en god kvalitet, ett krav som inte verkar ställas från nationella studenter i samma utsträckning. Ett upprop har nu startats av internationella studenter som kräver att terminsavgifterna sänks. En representant för lärosätena menar att inga sådana planer finns i dagsläget, och uppger även för Ekot att ”vi gör allt vi kan gör att säkerställa en god kvalitet”.
Problemet är att lärosätenas goda intentioner är relativt betydelselösa. Vad som spelar roll är huruvida de faktiskt kan leverera en god kvalitet på utbildningen, även när den sker på distans.
Connie Dickinson är en amerikansk medborgare som höstterminen 2011 antogs till kandidatprogrammet ”Analytical Finance” vid Mälardalens högskola i Västerås, för vilken hon varje termin betalade 55.000 kronor.
När utbildningen visade sig ha allvarliga brister avbröt hon sina studier och begärde att få studieavgiften återbetald. När hon fick avslag från högskolan stämde hon lärosätet. Fallet prövades i Västmanlands tingsrätt, Svea hovrätt och till slut Högsta domstolen.
Samtliga instanser delade synen att studenten och högskolan ingått ett avtal som den senare brutit genom inadekvat kvalitet på utbildningen. Dickinson fick rätt, och högskolan tvingades att betala tillbaka avgiften.
Lärosäten har alltså ett rättsligt ansvar gentemot betalande studenter. I dag brister undervisningen, och därmed potentiellt även lärosätenas del av avtalet.
Att mäta kvaliteten på universitet och högskolor är svårt. Sverige har försökt och misslyckats flera gånger. Därför blir just marknadsmekanismer än mer viktiga för att signalera vad som är en god respektive dålig utbildning. I det avseendet väger de internationella studenternas agerande, som köpare av en tjänst, tungt.
Att lärosäten nu får bekräftat att undervisningen inte håller måttet är ett av de starkaste skälen för varför de borde öppna upp. Om inte annat vore det klädsamt att överväga sänkt studieavgift. Om man inte kan leverera en tjänst ska man inte ta betalt för den.
