ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Brexit

Hellre Boris avtal än Corbyns revolution

  • VAL. Britterna har eländiga alternativ, men för svensk del framstår morgondagens val ändå som givet. Storbritannien och EU har enats om ett utträdesavtal. Det är inte perfekt, men den enda realistiska grunden för fortsatta förhandlingar. Foto: Frank Augstein

LEDARE. Alternativet är en repris på de senaste årens turer, parad med en revolution i socialismens tecken under ledning av landets minst populära politiker.

Det brukade vara ganska enkelt. Antingen jobbade man med händerna eller i staten, var med i facket, tjänade sådär, bodde sannolikt norröver och röstade Labour. Eller så tjänade man bättre, förmodligen för att man arbetade på kontor eller drev eget, förmodligen i Cambridgeshire, Essex, Kent eller något annat av grevskapen i nejden kring London, och då röstade man Tory. 

Visst, det är en tillrättalagd bild, men i stora drag sann, även om den i vissa och viktiga avseenden varit under uppluckring sedan Blair-åren på 90-talet. 

Men åtminstone den geografiska klyvningen har framstått som tvärdjup; så sent som 2013 gjorde Economist ett stort nummer av att Englands norra och södra delar glidit isär så mycket att de i praktiken blivit som olika länder – ett Labour-rött och ett mera himmelsblått för Tory.

Sedan körde brexit en buss med slagord genom allt det där och vips ersattes den gamla klippfasta polariseringen av en otydligare och eländigare. ”Det är en mardrömssituation” och ”alternativen är skräckinjagande”, skriver samma Economist inför torsdagens val. 

Det är det femte på lika många år (om folkomröstningarna om Skottland och brexit räknas in), det viktigaste sedan Thatcher tog makten 1979 och det mest svårbedömda i modern tid.

Precis allt är i rörelse. Boris Johnson har svaga förtroendesiffror men chans på valkretsar i norr som Labour i vissa fall abonnerat på i 100 år. Samtidigt riskerar han att förlora sin egen några mil nordväst om London. Då är han rökt. Jeremy Corbyn får Prins Andrew att verka populär i jämförelse, men har likväl korn på flera traditionella Toryfästen söderut, där stora majoriteter röstade mot brexit. 

Väljarna är trötta, arga och illojala, precis som de gamla partihöjdarna. John Major, premiärministern och Thatcher-arvtagaren, tänker inte rösta Tory. Tony Blair flirtar med de chanslösa Liberaldemokraterna. 

Boris Johnson är favorit enligt vadslagningsfirmorna, men brittiska val avgörs i 650 enmansvalkretsar – den här gången i ett femtiotal där väljarna fortfarande står och väger. I praktiken avgörs Storbritanniens politiska framtid av 30 000 personer. 

Sakpolitiskt är insatserna skyhöga. Jeremy Corbyn vill socialisera posten, elen, bredband, tågen, konfiskera en tiondel av större företags tillgångar, införa fyradagarsvecka med bibehållen lön och ”skriva om reglerna för ekonomin” i stort.

Han är svag för regimerna i Teheran och Caracas och tycker Rysslands invasion av Ukraina var Natos fel. Han är lika kristallklar i inrikes- och utrikespolitiken som hopplös i brexitfrågan, där han vill ha en andra folkomröstning men helst inte rösta själv.

Med Boris Johnson är det likadant, fast tvärtom. Han är övertydlig i brexitfrågan – vinner han lämnar britterna EU i januari, varpå förhandlingar om ett handelsavtal inleds – men svävande i inrikespolitiska. 

Många konservativa när fortfarande en dröm om de brittiska öarna som ett Singapore i Nordsjön, men det är en fantasi. I debatterna och ute i landet flirtar Johnson snarare med ekonomisk nationalism, tonar ned eventuella skattesänkningar och talar lidelsefullt om välfärden. Staten kommer att svälla även under en Toryregering.

Lägg till detta en ny skotsk självständighetsomröstning, i värsta fall redan nästa år, och det jäsande missnöjet på Nordirland, som står med ena foten i EU och den andra utanför.  

Boris Johnsons gamla Economist-kollegor har rätt. Britterna har eländiga alternativ. Det är lätt att lida med dem, men ur svensk horisont framstår valet samtidigt som ganska givet. Storbritannien och EU – därför även Sverige – har enats om ett utträdesavtal. Det är inte perfekt, egentligen mest ett startskott, men också den enda realistiska grunden för fortsatta förhandlingar.

Alternativet är inte ett liberalt lyckorike, utan en repris på de senaste tre årens overkliga turer, parad med en revolution i socialismens tecken under ledning av landets minst populära politiker. Det vore värre.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer