1515
Annons

Heja Sverige!

När landslaget i november kvalificerade sig för årets fotbolls-VM frågade Ekots studioreporter sin expertkommentator om laget kommer att spela mer svensk fotboll utan Zlatan.

VITA MÄN? Om Zlatans medverkan i landslaget var en symbol för mångkulturalismens fördelar, vad symboliserar då det nuvarande lagets framgångar? Nationalismen behöver en mer grundlig debatt.
VITA MÄN? Om Zlatans medverkan i landslaget var en symbol för mångkulturalismens fördelar, vad symboliserar då det nuvarande lagets framgångar? Nationalismen behöver en mer grundlig debatt.Foto:Antonio Calanni

Det var ett speciellt ögonblick och Håkan Mild undvek klokt nog att svara, men frågan var egentligen helt logisk. Om man gör Zlatans medverkan i landslaget till en symbol för det mångkulturella Sverige, vad symboliserar då landslaget utan Zlatan? Och om det mångkulturella landslaget var ett bevis för enhetskulturens svagheter, vad bevisar då framgångarna för det nuvarande landslaget?

Efter 1989 blev det mode att dödförklara den europeiska nationalstaten, nationen och nationalismen som politisk kraft. Balkankrigen bekräftade dödligheten i en ideologi som tycktes tillhöra det förflutna. Istället framhävdes städerna, regionerna och EU som framtidens och förhoppningarnas institutioner.

Nu är den europeiska nationalstaten tillbaka, med en kraft som förvånat de flesta. Man kan tvista om orsakerna, men två fenomen återkommer i de nynationalistiska partiernas retorik: den islamistiska terrorismen samt migrationskrisen. Gränslösheten mot IS-kontrollerade områden gjorde nationsgränsen nödvändig. Migrationen fick Storbritannien att lämna EU och Sverige att sätta ut gränsvakter mot Danmark. Migrationen gjorde också att Frankrike var snubblande nära att välja Le Pen och det annars så stabila Tyskland att hamna i en regeringskris som ännu inte är över. Merkels tredje period är långt ifrån säkrad. Sverige kan hamna i samma osäkra läge efter valet på grund av precis samma krafter.

Till detta kan läggas att Ryssland pressar försvarsmakterna i hela Europa att prioritera ner internationella intressen till förmån för nationella. I Sverige lämnade man Afghanistan och återtog Gotland. Den kakifärgade uniformen är utbytt mot granskogsgrön. Plikten att försvara landet drabbar åter 19-åringar.

Nationalstatens återkomst innebär också att de gamla striderna om nationalismen är tillbaka. Olika länder och olika tider har gett olika svar. Är nationen en naturgiven storhet, byggd på blodsband, en språkgemenskap, ett territorium eller en idé om ett samhälle?

Nationsforskningens nestor, Ernest Gellner, framhärdade in i det sista att nationen och nationalismen var och är något annat än etnicitet. Han menade att nationens främsta kvalitet är att skapa en funktionell gemenskap kring en standardiserad byråkrati, utbildningssystem, demokratiska rutiner, språk och kultur. Då skapas ett tillräckligt stort rum för att de ekonomiska krafterna ska kunna verka utan att slå sönder samhällsväven. Individer som aldrig har träffats och inte känner till varandras existens kan samarbeta och lita på den andre. I ett statiskt bondesamhälle är det inte särskilt viktigt, där kan pluralismen vara närmast oändlig.

Per-Albin Hanssons folkhem är typiskt för Gellners funktionsnationalism, för att inte tala om myten om folkhemmet som blev urstark efter andra världskriget. Den svenska folkhemsnationalismen blev till slut så framgångsrik och underförstådd att svenskarna knappt behövde tala om den.

En intressant sak med Sverigedemokraterna, som är det parti som tydligast fångat upp nationalstatens återkomst, är att partiet i takt med ökad storlek svängt från en etniskt orienterad nationalism till en funktionsnationalism. När Åkesson i riksdagsdebatten i förra veckan sa "30-talet" på frågan när nationalismen senast hade sin storhet, menade han inte den tyska blodsbandsnationalismen utan den svenska folkhemsnationalismen.

Här ligger laddningen kring SD.

Företrädare för SD gör ständiga återfall till etnicitet, vilket sprider osäkerhet om partiets idé. Men partiets omorientering har krävt en partisprängning och uteslutning av ungdomsförbundet och revidering av hela principprogrammet. Ett 20-procentsparti som står för en folkhemsk funktionsnationalism kommer både S och M att kunna kompromissa med, ett SD som vill värna en föreställd svensk etnicitet kommer att isoleras bakom en ogenomtränglig front.

Däremot har det varit ett misstag att dra fronten mot nationalism som sådan, eller försöka döpa om "den goda" nationalismen till patriotism. Gellner har rätt i att nationalismen på många plan är förutsättningen för ett fungerande demokratiskt tillväxtsamhälle, liksom att nationalstaten är en garant för medborgerliga rättigheter, rättsstat och socialstat. Ingen annan institution har kunnat ersätta den.

Det var också ett misstag att utnämna Zlatan till symbol för det mångkulturella Sverige. Hans medverkan i landslaget var en symbol för meritokrati, inget annat. Identitetspolitiken är en spegelvänd etnicitetsromantik.

När det stökiga 2010-talet är över har den nu ganska inflammerade svenska nationalismen förhoppningsvis mognat till att se fram emot Victorias kröning, hålla flaggan högt, vara noggrann med försvaret, värna en effektiv socialstat med kvalitet i utbildning och vård, en migration som gynnar ekonomin och inte pressar de sociala systemen för hårt och en stark rättsstat i hela landet.

Må svenskarna slå koreanerna.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Befogad kritik av ESG-fonder

Tidigare i veckan publicerade Di en intervju där Merryn Somerset Webb, journalist och tongivande kritiker av näringslivets hållbarhetsarbete, riktar udden mot de mäktiga amerikanska fondbolagen.

VÄRLDSFÖRBÄTTRARE? Fondbolaget Blackrock vill förbättra världen med sitt kapital. Men bolagets ESG-förvaltning får en rad oönskade effekter.
VÄRLDSFÖRBÄTTRARE? Fondbolaget Blackrock vill förbättra världen med sitt kapital. Men bolagets ESG-förvaltning får en rad oönskade effekter.Foto:MARK LENNIHAN

Att fondernas hållbarhetsarbete skärskådas är välbehövligt. Blackrock, Vanguard och State Street är mäktiga aktörer som tillsammans förvaltar 20 000 miljarder kronor, enligt Wall Street Journal. När fonderna kanaliserar detta kapital till vissa sektorer (och väljer bort andra) får det ibland oönskade effekter.

Med hållbarhetsakronymen ESG (miljö, sociala frågor och bolagsstyrning) som ledstjärna har fondbolagen tagit på sig en roll som sträcker sig långt utanför kärnuppdraget: att maximera vinsterna i de bolag där man är ägare och generera högsta möjliga avkastning för spararna.

Fondbolagen själva hävdar att ESG-förvaltningen ger bättre avkastning. Men det återstår att bevisa att så verkligen är fallet. Globala ESG-fonder har presterat sämre än marknaden som helhet under de senaste fem åren, enligt en sammanställning från Bloomberg. Avkastning var i genomsnitt 6,3 procent per år, jämfört med 8,9 procent för en bred fond som inte exkluderade efter ESG-kriterier.

Men ESG-förvaltningen får också andra oönskade effekter. Pengar styrs bort från sektorer där de behövs. Ta den viktiga försvarsindustrin. Före kriget i Ukraina var exempelvis Saab-aktier bannlysta för hållbarhetsfonder. Det misstaget har dessbättre många förvaltare nu korrigerat.

Att bedöma vilken nytta ESG-förvaltningen gör är svårt. Det finns hundratals olika standarder för att mäta ESG, vilket inte precis underlättar för privatpersoner som vill förstå vilken nytta deras sparande har gjort. Tillsynsmyndigheter i USA och Tyskland har i år slagit ned på förvaltare som utan fog kallar sin förvaltning ”grön”. 

De sociala aspekterna av ESG är notoriskt undanglidande. Det som är okej i ett land kan vara helt fel i ett annat. Att ta ställning i sådana frågor kräver djup kännedom och trovärdighet, vilket fondbolag sällan har.

Hållbarhet är en självklarhet i näringslivet i dag, men för att engagemanget ska vara trovärdigt måste det fokuseras på områden där bolaget verkligen kan göra nytta. Skala bort, som tidningen The Economist argumenterar för, S:et och G:et i ESG och fokusera på bolagens koldioxidutsläpp. Och överlåt åt politikerna att stifta lagar och träffa överenskommelser som påskyndar den gröna omställningen.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera