ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Heja Sverige!

  • VITA MÄN? Om Zlatans medverkan i landslaget var en symbol för mångkulturalismens fördelar, vad symboliserar då det nuvarande lagets framgångar? Nationalismen behöver en mer grundlig debatt. Foto: Antonio Calanni

När landslaget i november kvalificerade sig för årets fotbolls-VM frågade Ekots studioreporter sin expertkommentator om laget kommer att spela mer svensk fotboll utan Zlatan.

Det var ett speciellt ögonblick och Håkan Mild undvek klokt nog att svara, men frågan var egentligen helt logisk. Om man gör Zlatans medverkan i landslaget till en symbol för det mångkulturella Sverige, vad symboliserar då landslaget utan Zlatan? Och om det mångkulturella landslaget var ett bevis för enhetskulturens svagheter, vad bevisar då framgångarna för det nuvarande landslaget?

Efter 1989 blev det mode att dödförklara den europeiska nationalstaten, nationen och nationalismen som politisk kraft. Balkankrigen bekräftade dödligheten i en ideologi som tycktes tillhöra det förflutna. Istället framhävdes städerna, regionerna och EU som framtidens och förhoppningarnas institutioner.

Nu är den europeiska nationalstaten tillbaka, med en kraft som förvånat de flesta. Man kan tvista om orsakerna, men två fenomen återkommer i de nynationalistiska partiernas retorik: den islamistiska terrorismen samt migrationskrisen. Gränslösheten mot IS-kontrollerade områden gjorde nationsgränsen nödvändig. Migrationen fick Storbritannien att lämna EU och Sverige att sätta ut gränsvakter mot Danmark. Migrationen gjorde också att Frankrike var snubblande nära att välja Le Pen och det annars så stabila Tyskland att hamna i en regeringskris som ännu inte är över. Merkels tredje period är långt ifrån säkrad. Sverige kan hamna i samma osäkra läge efter valet på grund av precis samma krafter.

Till detta kan läggas att Ryssland pressar försvarsmakterna i hela Europa att prioritera ner internationella intressen till förmån för nationella. I Sverige lämnade man Afghanistan och återtog Gotland. Den kakifärgade uniformen är utbytt mot granskogsgrön. Plikten att försvara landet drabbar åter 19-åringar.

Nationalstatens återkomst innebär också att de gamla striderna om nationalismen är tillbaka. Olika länder och olika tider har gett olika svar. Är nationen en naturgiven storhet, byggd på blodsband, en språkgemenskap, ett territorium eller en idé om ett samhälle?

Nationsforskningens nestor, Ernest Gellner, framhärdade in i det sista att nationen och nationalismen var och är något annat än etnicitet. Han menade att nationens främsta kvalitet är att skapa en funktionell gemenskap kring en standardiserad byråkrati, utbildningssystem, demokratiska rutiner, språk och kultur. Då skapas ett tillräckligt stort rum för att de ekonomiska krafterna ska kunna verka utan att slå sönder samhällsväven. Individer som aldrig har träffats och inte känner till varandras existens kan samarbeta och lita på den andre. I ett statiskt bondesamhälle är det inte särskilt viktigt, där kan pluralismen vara närmast oändlig.

Per-Albin Hanssons folkhem är typiskt för Gellners funktionsnationalism, för att inte tala om myten om folkhemmet som blev urstark efter andra världskriget. Den svenska folkhemsnationalismen blev till slut så framgångsrik och underförstådd att svenskarna knappt behövde tala om den.

En intressant sak med Sverigedemokraterna, som är det parti som tydligast fångat upp nationalstatens återkomst, är att partiet i takt med ökad storlek svängt från en etniskt orienterad nationalism till en funktionsnationalism. När Åkesson i riksdagsdebatten i förra veckan sa "30-talet" på frågan när nationalismen senast hade sin storhet, menade han inte den tyska blodsbandsnationalismen utan den svenska folkhemsnationalismen.

Här ligger laddningen kring SD.

Företrädare för SD gör ständiga återfall till etnicitet, vilket sprider osäkerhet om partiets idé. Men partiets omorientering har krävt en partisprängning och uteslutning av ungdomsförbundet och revidering av hela principprogrammet. Ett 20-procentsparti som står för en folkhemsk funktionsnationalism kommer både S och M att kunna kompromissa med, ett SD som vill värna en föreställd svensk etnicitet kommer att isoleras bakom en ogenomtränglig front.

Däremot har det varit ett misstag att dra fronten mot nationalism som sådan, eller försöka döpa om "den goda" nationalismen till patriotism. Gellner har rätt i att nationalismen på många plan är förutsättningen för ett fungerande demokratiskt tillväxtsamhälle, liksom att nationalstaten är en garant för medborgerliga rättigheter, rättsstat och socialstat. Ingen annan institution har kunnat ersätta den.

Det var också ett misstag att utnämna Zlatan till symbol för det mångkulturella Sverige. Hans medverkan i landslaget var en symbol för meritokrati, inget annat. Identitetspolitiken är en spegelvänd etnicitetsromantik.

När det stökiga 2010-talet är över har den nu ganska inflammerade svenska nationalismen förhoppningsvis mognat till att se fram emot Victorias kröning, hålla flaggan högt, vara noggrann med försvaret, värna en effektiv socialstat med kvalitet i utbildning och vård, en migration som gynnar ekonomin och inte pressar de sociala systemen för hårt och en stark rättsstat i hela landet.

Må svenskarna slå koreanerna.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies