1515
Annons

Han förankrade svensk monarki i demokratin

När man besöker örlogsfartyg, vilket man bör göra oftare, möts man av ett porträtt på kungen och drottningen. De sitter alltid på ett skott, en innervägg, för att skydda dem mot inkommande kulor. 

BARN AV SIN TID. Monarkin står stadigare i dag jämfört med när kungen började sin gärning som statschef 1973.
BARN AV SIN TID. Monarkin står stadigare i dag jämfört med när kungen började sin gärning som statschef 1973.Foto:Sara Friberg/Kungl.Hovstaterna

På alla militära förband sitter kungaparet uppe, liksom på alla svenska ambassader i världen. När Sverige tecknar avtal med andra länder används termen Konungariket Sverige.

När Sverige ska försvaras och när landet ska representeras utomlands är monarkin en självklarhet. I den inrikespolitiska kulturen behandlas statsskicket däremot ofta som en kvarleva från en tid vi lämnat. Monarkin är något man tills vidare får stå ut med. Socialdemokraterna vill fortfarande avskaffa den. Ett antal tidningar driver samma linje. Men ytterst få menar egentligen allvar.

När kungen i dag fyller 75 år kan det vara på sin plats att ge honom ett större erkännande vad gäller själva statsskicket.

Det var darrigt i början. Carl XVI Gustaf efterträdde sin farfar som kung och statschef 1973. Med Torekovskompromissen och 1974 års regeringsform fick han en ny, avlövad och symbolisk roll som statschef. Man kan säga att det stora republikanska partiet gav lillprinsen en chans, sedan skulle tidsandans krafter nog fasa ut familjen Bernadotte. Men det blev tvärtom.

På sitt ibland lite trevande sätt har han under sina yrkesverksamma decennier räddat monarkin och visat att en symbolisk kung till statschef kan spela en viktig roll i en hypermodern kultur som den svenska.

Ett viktigt skäl till att monarkin står starkare i dag än för ett halvt sekel sedan är att han lyckades med sin familj. Han skaffade en fru som snabbt blev folkkär, samt barn som med tiden fick folk att fullt ut acceptera successionens ordning. Den osäkerhet som fanns kring 1970-talets unge kronprins finns inte kring dagens kronprinsessa. Det finns många viktiga personer i en ung människas liv men man ska inte underskatta pappor. 

Ett annat skäl är att kungen i sin gärning har visat att monarkin kan fungera som en samlande institution. Det finns undantag, men den långa linjen i hans tal är att peka på värden som alla kan hålla med om. Hans miljöintresse och känsla för landets magra skogar och vackra skärgårdar har vunnit sin tid. Vid några väl valda tillfällen har han lyckats samla folket på ett sätt som valda representanter nog inte skulle kunna, det mest uppenbara är talet efter tsunamikatastrofen då regeringen var under hård press på grund av underlåtelser. Han har också visat att kungahuset kan vara en integrerande institution. Påfallande många invandrade svenskar tycks uppskatta monarkin, kanske för att det är lätt att hålla på kungen och drottningen och därmed vara en del av det annars ganska outgrundliga nya landet.

Ett tredje skäl som alltid funnits hos rojalisterna men som nu blivit starkare är att monarkin tillför demokratin ett slags symbolisk men ändå viktig maktdelning. Den romantiska föreställningen om folket som genomsyrade decennierna efter andra världskriget har i dag mognat till en insikt om att väljardemokratin måste ha begränsningar. Majoriteten ska inte bestämma allt. Domstolar, centralbanker och forskning bör stå fria från väljarnas representanter. Att som USA ha en folkvald ÖB var under Donald Trump en mardröm.

Att ha en statschef som står utanför och är oåtkomlig för politikerna upplevs alltmer som en trygghet och en stabilisator i demokratin. Svenskarna börjar anamma den danska inställningen om att vi inte röstar om fanan och inte heller om dronningen. Och inte om nationalsången eller rikets gränser.

Att liberala Expressen i söndags svängde och erkände monarkins legitimitet är ett av många tecken på en förändring i synen på det svenska statsskicket. Monarkin i den svenska demokratin tycks utvecklas på samma sätt som äktenskapet. Det var tidigare ett grovt förtryckarinstrument men i stället för att avskaffa det har man reformerat lagstiftningen och äktenskap har nu konstruktiva funktioner i folks liv.

Det är dags för de seriösa partierna att följa med sin tid och slopa kravet på republik.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

SD måste hoppa på arbetslinjen

Sverigedemokraterna släppte under torsdagen en rapport om invandringens kostnader. Beräkningarna har utgått från befintliga forskningsstudier och modeller. Partiet har därutöver fyllt på med egna siffror från de senaste årens asyl- och anhöriginvandring. SD menar att invandringens kostnader varit drygt 100 miljarder per år under de senaste åren.

KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.
KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.Foto:Fredrik Persson/TT

Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. För drygt tio år sedan släppte det statliga expertorganet ESO ’’Invandringen och de offentliga finanserna’’. Redan då beräknades nettoskattekostnaden per år vara 63 – 84 miljarder kronor i dagens penningvärde. Även Pensionsmyndigheten har visat på högre kostnader för bland annat garantipension och bostadstillägg.

Debatten om asyl- och anhöriginvandring har därför svängt. Alla partier förutom V, MP och C är numera för en stram linje. Den stora frågan är i stället hur kostnaden framöver ska minska. SD:s idé verkar vara storskalig återvandring. Under tisdagen twittrade partiets rättspolitiska talesperson ’’Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!’’ med en bild på en tunnelbanevagn med SD-reklam. Budskapet är direkt motbjudande. 

I praktiken fungerar det heller inte. De flesta som kommit hit de senaste tjugo åren är numera svenska medborgare. Utvisningar hindras då av både Sveriges grundlag och internationell rätt. Storskaligt återvändande på frivillig basis har inte lyckats i något västland.

Lösningen är därför att få in invandrare i arbete. Enligt forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum tar det i genomsnitt mellan 12 och 13 år innan hälften av alla utrikesfödda uppnår självförsörjning. Det missförstås ibland som att alla därmed är självförsörjande efter dubbelt så lång tid, men i själva verket planar kurvan snabbt ut. Efter 20 år i landet är inte mer än 60 procent självförsörjande.

Det är välkommet med transparens kring invandringens kostnader. Men för att inte bara peka på problemet, utan även göra något åt det, behöver SD med full kraft omfamna arbetslinjetänket. Partiet har länge tvekat, men har med åren närmat sig de borgerliga. Det som saknas i den nya SD-rapporten är konkreta reformer. Bidragstak, lägre ingångslöner och krav på motprestation för att få bidrag vore en bra början.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera