Finns det något samband? Nej. Är det en trend? Knappast. Finns det politiska orsaker? Troligen inte. Finns det ekonomiska orsaker? Det gör det ju ofta, så säkert även i dessa fall.
Men om vi tar dessa flyttar som en förevändning att ta tempen på det ekonomisk-politiska klimatet i Sverige blir utfallet positivt. Det är mindre riskfyllt än på länge att flytta hem kapital till Sverige. Det omedelbara hotet om nya kapitalskatter är borta. Vi hör inte längre något nedsättande språkbruk från regeringens sida om entreprenörer och företagsledare.
Det finns en berättigad undran över den nya regeringens skattepolitik. Hur kommer det sig att man inte mäktade med att sänka skatten på investeringssparkonton? Och varför slopades inte bankskatten, den som obönhörligen vältras över på redan pressade bolånetagare? Regeringen stoppade inte ens den höjning som skedde det senaste årsskiftet.
Någon reguljär sänkning av inkomstskatten har heller inte skett. Det som skedde var att brytpunkten för statlig skatt höjdes kraftigt - något som styrdes av höjt prisbasbelopp, alltså inflationen.
Arvsskatten togs bort 2004 av en enig riksdag. Det var en skatt som försvårade för generationsskiften i familjeföretag. Några år senare avskaffade alliansregeringen förmögenhetsskatten under vilda protester från S, V och MP.
Slopandet av dessa skatter hade en avgörande betydelse för att få kapital att flöda hem igen efter decennier av företagarfientlig politik.
Nya företag kunde växa utan att deras ägare flyttade utomlands. Startup-scenen blomstrade.
Stockholmsbörsen fick återigen stora ägare av kött och blod, och inte bara det ansiktslösa kapitalet i form av stiftelser och pensionsfonder.
Under åren sedan förmögenhetsskatten försvann har Socialdemokraterna dock med jämna mellanrum hotat med nya skatter som skulle slå mot ägandet. I valrörelsen 2010 gick de rödgröna under Mona Sahlin till val på ”skatt på förmögna”. När Magdalena Andersson blev ekonomisk-politisk talesperson för S och senare finansminister talade hon ofta om behovet av nya skatter på kapital. Det var ofta oklart hur mycket allvar hon menade – kanske var hon tveksam till sina förslag, kanske ville hon verkligen genomföra dem men avstod eftersom hennes regeringar saknade majoritet.
Sommaren 2021 föreslog en intern S-arbetsgrupp, där Magdalena Andersson var ordförande, kraftiga förändringar av skatten på investeringssparkonton. Bland annat skulle det införas ett spartak på 200.000 kronor eller 1 miljon (olika nivåer nämndes). Det blev ramaskri och förslaget togs aldrig upp av regeringen.
Allt detta bidrog till en osäker period under de S-ledda regeringarna, 2014-2022. Man kunde aldrig vara säker på att nya skatter inte skulle införas. Den första utredningen om exitskatt, 2017, hotade att försvåra för familjeföretag. Motvilligt drog Magdalena Andersson tillbaka förslaget.
Nu heter finansministern Elisabeth Svantesson och är moderat. Hon har visserligen inte fört en offensiv skattesänkarpolitik, med hänvisning till det begränsade utrymmet för expansiv politik i nuvarande inflationsläge. Men hon har gett tydliga besked. Regeringen har ändrat i direktiven till den sittande 3:12-utredningen. Den ska nu uttryckligen ha en företagarvänlig inriktning (det hade den inte förut!) och den ska inte längre föreslå en höjd skatt på utdelning till ägare.
Elisabeth Svantesson har också lagt ned den nya utredningen om en exitskatt, som tillsattes av förra regeringen.
Inget av dessa båda beslut förändrar entreprenörers villkor här och nu. Ingen skatt sänks i dag. Men det är en förtroendeskapande åtgärd. Här i Sverige ska företagare kunna känna sig trygga med sitt ägande.
Familjen Ax:son Johnson skulle knappast flytta hem 14 miljarder kronor om skattesituationen var hotfull i Sverige. Förmodligen har skatter inte någon avgörande betydelse för att prinsessan Madeleine och företagaren Chris O’Neill flyttar med barnen till Sverige.
Men kanske kan man ändå låta dem stå symboler för en positiv ekonomisk anda i Sverige, ett land där kapital och företag kan växa. Liksom människors välstånd.
