Jan Moström valde sannerligen tillfälle med omsorg.
LKAB:s vd sägs ha känt till fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller i Kiruna under två års tid men gick ut med nyheten först när hela EU-kommissionen och ett stort europeiskt pressuppbåd var på plats i januari i år.
Genomslaget blev enormt.
Det hittills största fyndet av sällsynta jordartsmetaller i Europa gav rubriker som att Sverige åter ska bli en stormakt, att svenska gruvor ska bryta Europas beroende av Kina.
Tänk om det hade varit så väl, så enkelt. Tänk om en viktig förutsättning för Europas klimatomställning hade varit i hamn bara genom upptäckten av de sällsynta metallerna.
För den som lyssnade klart på pressträffen bör dock sådant önsketänkande ha förbytts mot realism, norrländsk sådan. Moström konstaterade krasst att det är osäkert om bolaget ens kommer att inleda någon brytning med hänvisning både till marknadsläge, metallpriser och – inte minst – tillståndsprocesser.
Med dagens tempo räknar den statliga gruvjätten med att ett tillstånd kan vara på plats om tidigast tio till femton år.
Om Moström var ute efter att sätta press på svenska politiker lär han ha lyckats, med tanke på antalet vittnen. I omvärlden skulle det framstå som självskadebeteende på hög nivå om möjligheten går förlorad på grund av svensk byråkrati.
Det vore visserligen inte unikt. Långsamma tillståndsprocesser i kombination med klåfingriga miljöskyddslagar försenar och försvårar gröna projekt i Sverige i alldeles för hög grad. I övriga EU ser det dessvärre inte mycket bättre ut, särskilt inte på gruvsidan. Få europeiska gruvprojekt har de senaste åren lyckats gå hela vägen från prospektering till operativ ny gruva.
Det sätter sina spår.
Svenska Lundin Mining har exempelvis slutat att prospektera efter fyndigheter i Europa, vilket de inte är ensamma om. Endast 3 procent av de globala investeringarna i prospektering efter annat än järnmalm satsas i dag på europeisk mark.
Hur kan det ha blivit så här illa? Det är inget fel på potentialen i berggrunden. Och det är verkligen ingen nyhet att det krävs enorma mängder metaller och mineral för att bygga alla vindkraftverk, solceller och elbilsbatterier som är så centrala för klimatomställningen. De är vår tids olja.
Kina har uppenbart både förstått och agerat i tid på informationen, vilket gett diktaturen en strategisk hållhake mot en rad västländer, särskilt EU.
Vi kan heller inte bara skylla på ambitiös miljölagstiftning. Framstående gruvländer som Kanada och Australien har tillståndsprocesser för gruvbrytning på ungefär två år, trots strikta miljölagar.
Skulle inte detta vara möjligt också inom EU? På tisdag lägger Ursula von der Leyen i alla fall fram kommissionens förslag till en ny rättsakt för kritiska råvaror där man tar sikte just på att snabba på tillståndsprocesserna. Ett organ ska inrättas för att identifiera särskilt viktiga gruvprojekt, där en deadline för tillstånden sätts på 24 månader.
Kommissionen vill sin vana trogen dessutom luckra upp statsstödsreglerna för dessa projekt. Målet är att 10 procent av de metaller och mineral som konsumeras i Europa också ska brytas här till 2030, från dagens 3 procent. Även kapaciteten att förädla och återvinna råvarorna ska öka till 40 respektive 15 procent till dess.
Med tanke på det dystra utgångsläget är målen ambitiöst satta. För nordeuropeiska marknadsliberaler är det dessutom svårsmält med den här typen av planekonomiska initiativ som både innefattar subventioner och produktionskvoter.
Men när det gäller gruvbrytning är det tydligt att dagens system inte fungerar. Marknadskrafterna tillåts inte verka.
Det geopolitiska läget måste också vägas in. Xi Jinping visar inga tecken på att anamma en mer tillmötesgående attityd gentemot väst inför sin tredje mandatperiod, vilket innebär en risk för att han kan börja använda mineralkortet i utpressningssyfte.
Detsamma gäller Ryssland, som tillhör världens största producenter av bland annat palladium och platina som används i katalysatorer, men även kobolt och aluminium. Det är ingen slump att dessa har lyst med sin frånvaro i de europeiska sanktionspaketen.
Joe Biden tar mineralhotet på största allvar. Presidenten har övergivit allt som stavas marknadsmässiga principer för att öka den inhemska brytningen av kritiska mineral, exempelvis att åberopa en gammal krigslag som ger staten utökad makt över privata gruvbolag. Kritiska mineral ingår också i klimatlagstiftningen Inflation Reduction Act (IRA), med frikostiga subventioner och lånegarantier.
Den amerikanska inställningen är ytterligare ett argument för att Europa måste agera. Med tanke på den geopolitiska aspekten är detta tveklöst ett område där EU och USA borde samarbeta, inte konkurrera. Beskedet från von der Leyens besök i Washington på fredagen var därför ett glädjande steg i rätt riktning: att USA och EU inleder förhandlingar om att möjliggöra för mineral som bryts eller bearbetas i Europa att ta del av IRA:s subventioner.
Men Europa och Sverige har ingen nytta av löften om amerikanska subventioner om vi inte öppnar fler gruvor. Det lär heller inte spela roll hur snabbt LKAB får tillstånd att bryta de sällsynta jordartsmetallerna om de ändå måste skickas till Kina för förädling, om ingen sådan kapacitet byggs upp i Europa.
Poängen är att EU och Sverige måste börja offra något om det på allvar ska ske framsteg, om vi ska kunna minska det destruktiva beroendet av länder som Kina, Ryssland och DR Kongo. Då krävs avvägningar mellan olika samhällsintressen.
För hur ska tillståndsprocesserna kunna snabbas på om Bryssel simultant fortsätter att skicka ut miljölagstiftning i rasande takt?
Hur ska några nya svenska gruvor få tillstånd om samebyar tillåts blockera minsta prospektering?
Den svenska regeringen bör därför ställa sig bakom EU-kommissionens minerallag, även om det tar emot på vissa punkter. Ebba Busch & Co bör också prioritera att genomföra de lovande förslag som framkommit på hemmaplan i de utredningar kring tillståndsprocesser som lagts fram och snarast ta bort förbudet mot att bryta uran i Sverige. Varför inte också utreda möjligheten att utvinna metaller och mineral på havsbotten?
Det enda som inte fungerar är att fortsätta som hittills.
