1515
Annons

Ge inte S fri lejd i skattepolitiken

Mikael Damberg vill höja skatten för ”de rika”. Under sin första månad som finansminister har han gärna talat om att det är ”fullt rimligt” att ”de med de högsta inkomsterna också är med och bidrar mer till välfärden”. Han resonerar om ”en miljonärsskatt”, och att en sådan kan komma i partiets valmanifest. Han talar om att ”komma åt de högsta inkomsterna”. Den ökända S-rapporten om skatter från försommaren ser Mikael Damberg som ”en verktygslåda”.

FINANSMINISTER. Mikael Damberg har tagit över Magdalena Anderssons vana att tala om att ”rika” ska betala högre skatt. Men utgå inte från att detta enbart är ord. Bankskatten visar att S menar allvar.
FINANSMINISTER. Mikael Damberg har tagit över Magdalena Anderssons vana att tala om att ”rika” ska betala högre skatt. Men utgå inte från att detta enbart är ord. Bankskatten visar att S menar allvar.Foto:Sören Andersson

Ett av tio hushåll har mer än 1 miljon kronor på banken, enligt en SBAB-undersökning. Till detta ska givetvis läggas alla fastighetsinnehav. Att över huvud taget tala om att beskatta ”miljonärer” högre är illavarslande, det handlar om rätt normala förmögenheter. Och att säga att de med de högsta inkomsterna inte bidrar tillräckligt till välfärden är stötande.

I intervjun, som gjordes av TT förrförra veckan, konstaterar Mikael Damberg att det parlamentariskt har varit svårt att höja skatterna.

Och visst har han rätt i det, att när det gäller den övergripande skattepolitiken saknar vänstersidan stöd i riksdagen. Ett bevis på dessa majoritetsförhållanden är januariavtalet. C och L fick in framför allt en skattesänkning – slopande av värnskatten - i avtalet, och den genomfördes också. Socialdemokraterna fick ge efter, då vänstersidan inte hade majoritet för sin skattehöjarpolitik. Den punkt i januariavtalet som handlade om en omfattande skattereform blev aldrig verklighet av ungefär samma skäl, eftersom det snart visade sig att det var en vänsterreform det handlade om.

Så nu när januariavtalet är borta borde saken vara klar. Socialdemokraterna kan inte genomföra sin skattepolitik. Dessutom, efter valet finns ingen radikalt annorlunda majoritet i sikte. Även om det skulle bli en S-ledd majoritet får man hoppas att Centerpartiet inte går med på skattehöjningar.

Men hur ligger det egentligen till med motståndskraften i skattefrågan från högeroppositionens sida? Vid årsskiftet träder en ny bankskatt – kallad riskskatt – i kraft. Den stoppades inte av de borgerliga partierna. Om detta berodde på skicklighet från regeringen eller enbart tafatthet från oppositionen kan säkert diskuteras.

Riskskatten omnämndes i flera budgetar. I regeringens senaste budget fanns den med som en post i inkomstberäkningen. Oppositionspartierna tog inte bort denna post i sina alternativbudgetar. Framför allt togs denna inkomst inte bort i den utskottstext som M, SD och KD hade skrivit ihop sig om, och som blev gällande budgetbeslut.

Strax därefter skulle Skatteutskottet behandla själva lagtexten om bankskatt, och då gjordes inga reservationer från de partier som var motståndare till bankskatten. Och i riksdagen gick skatten igenom med acklamation, utan motförslag. Detta för att den fanns med som en rad i budgetbeslutet.

En illa utformad och mycket skadlig skatt gick igenom på grund av detta schabbel.

Vad finns det alls för garantier att den nuvarande oppositionen kommer att stoppa nästa absurda skatteförslag från socialdemokratiskt håll? Finns det alls något skydd mot skattehöjningar?

Sverige har en relativt gynnsam skattesituation om man jämför med många andra länder. Förmögenhetsskatten och arvsskatten är avskaffad, vilket har gjort underverk för det svenska investeringsklimatet. Familjeföretag kan överlåtas till nästa generation i stället för att avvecklas. Företag kan växa med ägare av kött och blod i stället för att behöva placeras i stiftelser utomlands. Entreprenörskap kan blomstra, innovationskraft frodas. Svenskt kapital kan investeras, växa och återinvesteras.

Kapitalskatterna är fortfarande höga internationellt sett. Marginalskatten på inkomster är fortfarande hög vilket är problematiskt i kombination med 3:12-reglerna som begränsar vilka uttag som företagare kan göra.

Men om man jämför med läget i Sverige för 20 år sedan är det en bra skattesituation.

Detta måste värnas. Och man måste kunna lita på att den nuvarande oppositionen inte medverkar till nya skadliga skatter.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

SD måste hoppa på arbetslinjen

Sverigedemokraterna släppte under torsdagen en rapport om invandringens kostnader. Beräkningarna har utgått från befintliga forskningsstudier och modeller. Partiet har därutöver fyllt på med egna siffror från de senaste årens asyl- och anhöriginvandring. SD menar att invandringens kostnader varit drygt 100 miljarder per år under de senaste åren.

KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.
KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.Foto:Fredrik Persson/TT

Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. För drygt tio år sedan släppte det statliga expertorganet ESO ’’Invandringen och de offentliga finanserna’’. Redan då beräknades nettoskattekostnaden per år vara 63 – 84 miljarder kronor i dagens penningvärde. Även Pensionsmyndigheten har visat på högre kostnader för bland annat garantipension och bostadstillägg.

Debatten om asyl- och anhöriginvandring har därför svängt. Alla partier förutom V, MP och C är numera för en stram linje. Den stora frågan är i stället hur kostnaden framöver ska minska. SD:s idé verkar vara storskalig återvandring. Under tisdagen twittrade partiets rättspolitiska talesperson ’’Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!’’ med en bild på en tunnelbanevagn med SD-reklam. Budskapet är direkt motbjudande. 

I praktiken fungerar det heller inte. De flesta som kommit hit de senaste tjugo åren är numera svenska medborgare. Utvisningar hindras då av både Sveriges grundlag och internationell rätt. Storskaligt återvändande på frivillig basis har inte lyckats i något västland.

Lösningen är därför att få in invandrare i arbete. Enligt forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum tar det i genomsnitt mellan 12 och 13 år innan hälften av alla utrikesfödda uppnår självförsörjning. Det missförstås ibland som att alla därmed är självförsörjande efter dubbelt så lång tid, men i själva verket planar kurvan snabbt ut. Efter 20 år i landet är inte mer än 60 procent självförsörjande.

Det är välkommet med transparens kring invandringens kostnader. Men för att inte bara peka på problemet, utan även göra något åt det, behöver SD med full kraft omfamna arbetslinjetänket. Partiet har länge tvekat, men har med åren närmat sig de borgerliga. Det som saknas i den nya SD-rapporten är konkreta reformer. Bidragstak, lägre ingångslöner och krav på motprestation för att få bidrag vore en bra början.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera