Ett av tio hushåll har mer än 1 miljon kronor på banken, enligt en SBAB-undersökning. Till detta ska givetvis läggas alla fastighetsinnehav. Att över huvud taget tala om att beskatta ”miljonärer” högre är illavarslande, det handlar om rätt normala förmögenheter. Och att säga att de med de högsta inkomsterna inte bidrar tillräckligt till välfärden är stötande.
I intervjun, som gjordes av TT förrförra veckan, konstaterar Mikael Damberg att det parlamentariskt har varit svårt att höja skatterna.
Och visst har han rätt i det, att när det gäller den övergripande skattepolitiken saknar vänstersidan stöd i riksdagen. Ett bevis på dessa majoritetsförhållanden är januariavtalet. C och L fick in framför allt en skattesänkning – slopande av värnskatten - i avtalet, och den genomfördes också. Socialdemokraterna fick ge efter, då vänstersidan inte hade majoritet för sin skattehöjarpolitik. Den punkt i januariavtalet som handlade om en omfattande skattereform blev aldrig verklighet av ungefär samma skäl, eftersom det snart visade sig att det var en vänsterreform det handlade om.
Så nu när januariavtalet är borta borde saken vara klar. Socialdemokraterna kan inte genomföra sin skattepolitik. Dessutom, efter valet finns ingen radikalt annorlunda majoritet i sikte. Även om det skulle bli en S-ledd majoritet får man hoppas att Centerpartiet inte går med på skattehöjningar.
Men hur ligger det egentligen till med motståndskraften i skattefrågan från högeroppositionens sida? Vid årsskiftet träder en ny bankskatt – kallad riskskatt – i kraft. Den stoppades inte av de borgerliga partierna. Om detta berodde på skicklighet från regeringen eller enbart tafatthet från oppositionen kan säkert diskuteras.
Riskskatten omnämndes i flera budgetar. I regeringens senaste budget fanns den med som en post i inkomstberäkningen. Oppositionspartierna tog inte bort denna post i sina alternativbudgetar. Framför allt togs denna inkomst inte bort i den utskottstext som M, SD och KD hade skrivit ihop sig om, och som blev gällande budgetbeslut.
Strax därefter skulle Skatteutskottet behandla själva lagtexten om bankskatt, och då gjordes inga reservationer från de partier som var motståndare till bankskatten. Och i riksdagen gick skatten igenom med acklamation, utan motförslag. Detta för att den fanns med som en rad i budgetbeslutet.
En illa utformad och mycket skadlig skatt gick igenom på grund av detta schabbel.
Vad finns det alls för garantier att den nuvarande oppositionen kommer att stoppa nästa absurda skatteförslag från socialdemokratiskt håll? Finns det alls något skydd mot skattehöjningar?
Sverige har en relativt gynnsam skattesituation om man jämför med många andra länder. Förmögenhetsskatten och arvsskatten är avskaffad, vilket har gjort underverk för det svenska investeringsklimatet. Familjeföretag kan överlåtas till nästa generation i stället för att avvecklas. Företag kan växa med ägare av kött och blod i stället för att behöva placeras i stiftelser utomlands. Entreprenörskap kan blomstra, innovationskraft frodas. Svenskt kapital kan investeras, växa och återinvesteras.
Kapitalskatterna är fortfarande höga internationellt sett. Marginalskatten på inkomster är fortfarande hög vilket är problematiskt i kombination med 3:12-reglerna som begränsar vilka uttag som företagare kan göra.
Men om man jämför med läget i Sverige för 20 år sedan är det en bra skattesituation.
Detta måste värnas. Och man måste kunna lita på att den nuvarande oppositionen inte medverkar till nya skadliga skatter.
