I alla tider har en oberoende part, som domare eller medlare, efterfrågats. I konflikter och krissituationer önskas en aktör som kan agera till synes utan en egen agenda och som därför har de olika sidornas förtroende. Redan i Bibeln, i Gamla Testamentets Domarboken, beskrivs sökandet efter gud som en domare i fientligheterna mellan ammoniterna och israeliterna, med Jefta som härförare. När gud inte kan blanda sig i förhandlingen och döma på vems sida rätten står bryter slaget ut. Och i de krig och andra oroligheter som följt har avsaknaden av en utomstående och opartisk mediator varit en försvårande realitet. Det kan vara orsaken till att oenigheter inte kunnat redas ut innan kriget kom eller varför ingen fredsförhandling kunnat initieras och segern på slagfältet behövt vara förkrossande och total. Vem skulle utöva rättsskipningen?
För nationella administrationer har ansvarsutkrävande och rättsutövning inte varit någon udda fågel. Tvärtom, det är en central del i de flesta länder och rättsstatens oberoende är en pelare i den liberala demokratin. Vetskapen om detta, och för att undvika fler framtida världskrig, ledde till att det internationella samfundet skapades. Ett myller av medlemsorganisationer, dit länderna kom med respektive politiska agendor men där organet och dess byråkrater ska verka för gemensamma intressen. En insikt om att världen mår bra av mer internationellt samarbete, men även om behovet av en part som i kriser kan agera och döma opartiskt.
Denna roll har inte alltid spelats oklanderligt av internationella organisationer som FN, WTO, WHO med flera, men de har gjort unika insatser. Deras arbete har varit värdefullt.
WHO har varit nödvändig under pandemin. Dels i frågorna rörande smittohantering och distribuering av vaccin, dels i spårningen av virusets ursprung. Den delegation av WHO-experter som till slut fick komma till Kina, med tillträde till både den matmarknad och det laboratorium som det har spekulerats i att kunna vara ursprungsplatsen, hade inte kunnat skickas ut av ett enskilt land. Undersökningarna har tagit oss närmare ett svar.
Efter det sovjetiska kärnkraftshaveriet i Tjernobyl var Internationella atomenergiorganet, IAEA – med tidigare utrikesminister Hans Blix i spetsen – viktig för att utreda händelseförloppet och hantera de omfattande konsekvenserna. Blix har sedan i en annan kapacitet varit avgörande som internationell vapeninspektör, med uppdraget som ordförande för FN:s inspektionskommission att eftersöka massförstörelsevapen i Irak. Resultatet hade kunnat ifrågasättas om det inte kom från en opartisk källa.
Liknande funktion har WTO spelat när den avgjort i internationella handelskonflikter. Samma med Neutrala nationernas övervakningskommission som har i uppgift att genomföra inspektioner och att bevaka gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Och FN:s säkerhetsråd när de beslutar om att införa sanktioner mot skurkstaters regimer eller inleda fredsbevarande operationer. Även Internationella brottmålsdomstolen och de tillfälliga krigsförbrytartribunalerna för till exempel Jugoslavien och Rwanda när de dömt människor för brott mot mänskligheten.
Mer tid och skattepengar behöver investeras i dessa samarbetsorgan. För Sveriges vidkommande handlar det om ett djupare engagemang, med fler studenter, politiker och tjänstemän som söker sig ut i världen.
Det är inte svårt att tänka sig globala kriser där opartiskhet blir en högt värderad valuta. I Afghanistan är det troligt att FN:s flyktingorgan, UNHCR, kommer att få en särskild roll i att hantera den humanitära katastrofen och gällande klimatförändringarna är FN:s klimatpanel, IPCC, en viktig kunskapskälla. Det internationella systemets oberoende är väsentligt. Att värna och främja det är en satsning på en bättre värld.
