ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Fukuyama har fortfarande rätt

  • FRAMÅT. När Berlinmuren föll var diktaturerna i världen 105 stycken och demokratierna 51. I dag är diktaturerna 80 och demokratierna 99. Till och med ryssarna låtsas hålla val. Foto: ROLAND MELBRAUCH

LEDARE. Historien tog inte slut. Det var heller aldrig meningen.

Alla är barn av sin tid och är man född i mitten av 1980-talet eller efter ser man saker ur en annan horisont än de som är tio, 20 eller 30 år äldre. Man minns inte kalla kriget, Warszawapakten, det överhängande kärnvapenhotet eller ens Sovjetunionen, annat än den vackra flaggan. Inte heller Michail Gorbatjov, Ronald Reagan eller Margaret Thatcher. 

Man minns inte nyliberalismen innan den blev tom fras eller hur det var att frukta den mycket handgripliga kommunismen. Man har inte ens erfarenhet av – och därför ingen riktig relation till – löntagarfonder, hög inflation, fasta valutaregimer, Olof Palme, apartheidrelativiserande moderater eller statligt ägda hamburgerkedjor.

Och man minns inte när muren föll, var man var eller hur det kändes. Inte om det låg i luften eller kom som en blixt från klar himmel. Man minns inte de segerrusiga DDR-arna på Kurfürstendamm, feststämningen på universiteten i Lund och Uppsala eller den mer kärva i Aktuellt-studion, där experterna inte alls ville fira.

Man vet kort sagt inte hur det känns när historien tydligt slår över i något nytt och bättre, eller till och med tar slut, för att citera den berömda tankefigur som den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama lanserade i en tidskrift tre månader innan muren föll. 

Man har andra grunderfarenheter, möjligen också ett annat temperament, mindre lidelsefullt, därför att man är uppväxt i en annorlunda tid, paradoxalt nog formad just av Berlinmurens fall. 

Är man född i mitten av 1980-talet växte man upp under år då sanningar var fastslagna eftersom den sovjetiska berättelsen fallit bort och Facebook ännu inte fanns. Alla verkade tycka likadant. Den socialdemokratiska statsministern lät ungefär som den amerikanske presidenten. Han var visserligen demokrat, men slöt frihandelsavtal och öppnade upp kapitalmarknader som en republikan. I Tyskland och Storbritannien samma sak. 

Margaret Thatcher satte fingret på det när hon fick frågan vad hennes största gärning var och svarade Tony Blair. 

Detta är såklart bred rundmålning, 90-talet hade sitt mörker. Balkankrigen, Rwanda, Tjetjenien, Algeriet. Separatistiskt våld också i europeiska huvudstäder. Men dessa var i huvudsak restprodukter från en annan tid. De förebådade inte framtiden och de var aldrig systemhot.

Den stora berättelsen var en annan och ljusare. Optimismen gav bränsle åt ekonomin. Produktivitetssiffrorna sköt i höjden tack vare IT-revolutionen och den regelunderstödda globaliseringen. Tillväxten tog fart. Världshandeln växte mer än BNP. 

Den tyska återföreningen är och förblir en succé utan motstycke, oavsett hur man mäter, liksom det europeiska integrationsprojektet och kinesernas tillväxtresa, som inte varit möjlig utan de västerländska internationella institutionerna.

Sedan tog allt slut i ett slags hemmabygd trestegsraket. Först elfte september, som både kunnat avvärjas och hanteras med större kyla. Därefter Irakkriget, en av USA:s största militära missräkningar. Och sedan finanskrisen, som orsakade stort lidande och sannolikt stöpte om världsekonomin i grunden, men framför allt var och är en politisk kris som skadade förtroendet för etablissemang överallt, samtidigt som den skänkte legitimitet åt en annan, mer auktoritär kapitalism i Peking och Moskva. 

Men man kan också se det på ett annat sätt. När Berlinmuren föll var diktaturerna i världen 105 stycken och demokratierna 51. I dag är diktaturerna 80 och demokratierna 99. Till och med ryssarna låtsas hålla val.

Ja, många av dem har brister och ja, auktoritära krafter mobiliserar, men det gör motreaktionen också. Just nu demonstrerar folk i Hongkong, Libanon, Chile, Irak, Istanbul och Moskva. Sammanhangen skiljer sig åt, men alla traktar i grunden efter samma saker: frihet, värdighet, framtidstro. 

Tog historien slut? Nej, men det var heller aldrig meningen. Fukuyamas tankefigur sprang vilse redan från början. Med historiens ”slut” – ”end” på engelska – avsågs aldrig stopp, utan syfte. Historiens syfte, alltså. Fred och frihet, menade Fukuyama. Han har fortfarande rätt. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer