ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Valet i Frankrike

Frida Wallnor: Sverige bör följa med i fördjupningen av EU

  • VISIONÄR. Frankrikes president Emmanuel Macron höll på tisdagen ett brandtal på Sorbonne-universitet i Paris om hur han vill se EU utvecklas i framtiden. Han förespråkar ett allt djupare samarbete, exempelvis inom eurozonen och på försvarsområdet. Foto: Ludovic Marin

LEDARE. De som hävdar att resultatet i det tyska valet var spiken i kistan för möjligheterna att genomföra reformer inom EU gör det enkelt för sig.

De tycks ha glömt att det handlar om ett land som i grund och botten är mycket mån om sitt EU-medlemskap – om en befolkning som gynnats mer än andra av att ha euron som valuta. Enigheten kan förklara varför Europapolitiken varit så frånvarande i årets valrörelse.

Det var den däremot inte under den franska motsvarigheten i våras där det fanns en tydlig polarisering i EU-frågan mellan de två presidentkandidaterna. Som bekant gick den EU-vänliga kandidaten vinnande ur striden.

Emmanuel Macron följde på tisdagen upp sina vallöften med ett långt brandtal om framtidens EU - en modern version av den dåvarande tyske utrikesministern Joschka Fischers EU-tal på Humboldt-universitet i Berlin år 2000.

Det råder inga tvivel om riktningen. Macron vill ha ökad integration inom eurozonen, som beskrivs som EU:s kärna, med en egen budget, finansminister, valutafond samt en harmonisering av exempelvis bolagsskatterna. Han vill införa en gemensam koldioxidskatt, utveckla idén om att beskatta finansiella transaktioner och införa nya europeiska myndigheter med ansvar för exempelvis innovation och underrättelsetjänst. Han föreslår även andra former av ”europeiseringar”, som europeiska universitetsexamen. Fransmannen vill även se långtgående samarbeten på försvarsområdet.

Talet var på flera sätt intressant. Framför allt är det modigt av Macron att sticka ut hakan på sitt så visionära sätt – att i dessa populistiska tider göra just det motsatta och stå upp för det europeiska, för solidariteten. Det hade varit betydligt enklare att göra som Le Pen & Co och skylla Frankrikes problem på EU.

Vad gäller sakinnehållet ska man inte stirra sig blind på enskilda förslag. Riktningen är det viktiga. Och timingen. Macron gör Merkel en stor tjänst, dels genom att stjäla uppmärksamhet från den komplicerade tyska regeringsbildningen, dels genom att befria Merkel från den för henne så obekväma europeiska ledarrollen.

När den nya regeringen väl är på plats behöver Merkel inte ta några egna EU-initiativ. Hon kan fokusera på att ena sina styrkor, låta Macron hålla i taktpinnen i Bryssel och ge honom det stöd han behöver. På så sätt undviker tyskarna även tråkiga anklagelser och historiska anspelningar från polacker, greker med flera.

Det är ingen nyhet att flera av länderna ställer sig skeptiska till ökad integration inom EU, där Sverige tyvärr tillhör bakåtsträvarna med vårt motstånd till att ingå i eurozonen och ökat försvarssamarbete. Men det behöver inte vara någon showstopper för EU.

Såväl Macron som Merkel tycks förespråka det framtidsscenario som benämns ”olika hastigheter”, där enskilda stater kan fördjupa samarbetet på ett område utan att andra kan lägga in sitt veto. Baksidan är fragmentiseringen det skapar – att bakåtsträvare kommer att frysas ut och få mindre att säga till om.

Men det är svårt att se någon annan väg framåt. Efter Brexit och hanteringen av migrationskrisen är det få som kan hävda att status quo fungerar. Att följa britternas exempel lär heller inte framstå som ett attraktivt alternativ längre. Och klockan tickar. Med en åldrande befolkning i ett allt hårdare globalt klimat kommer EU:s relevans och konkurrenskraft sakta men säkert att minska om inga förändringar sker.

Vad som återstår är att våga tänka nytt. Även om det i dagsläget framstår som avlägset lär det inte vara omöjligt att övertyga tyskarna om behovet av ökade inslag av riskdelning inom eurozonen framöver. I alla fall inte om EU:s framtid hänger på det. Fortsätter Donald Trump att agera som han hittills har gjort lär det heller inte bli svårt att hitta anhängare till allt mer ambitiösa försvarssamarbeten som exkluderar USA.

Den svenska regeringen verkar dock inte ha några större europeiska visioner. Det är beklagligt, då en fortsatt passiv linje kommer att förpassa Sverige till kulisserna i Bryssel. Det finns självklart nackdelar med att gå med i eurozonen, vilket är kärnfrågan, men de måste vägas emot vad alternativet medför i form av en allt mer isolerad tillvaro inom EU.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies