Annons

Frida Wallnor: Sverige behöver en realistisk utrikespolitik

LEDARE. Kanske har det aldrig varit så svårt att vara utrikesminister som det är i dag, med tanke på de många och komplexa säkerhetspolitiska hot och utrikespolitiska utmaningar vi står inför. Det tycker den svenska utrikesministern, som menar att vi måste ”kämpa på”.

IDEALIST. Utrikesminister Margot Wallström talade på måndagen om regeringens prioriteringar inom utrikes- och säkerhetspolitiken på Folk och Försvar. Prioriteringarna borde framöver präglas mer av realism än av ideologi.
IDEALIST. Utrikesminister Margot Wallström talade på måndagen om regeringens prioriteringar inom utrikes- och säkerhetspolitiken på Folk och Försvar. Prioriteringarna borde framöver präglas mer av realism än av ideologi.Bild:TT

Och kämpa är precis vad Margot Wallström gör. Problemet är bara de fiender hon väljer att kämpa emot.

För lyssnar man på Wallström märks den nya tidens komplexa hot och utmaningar inte särskilt mycket. Inte heller ges Sveriges försämrade säkerhetspolitiska läge något direkt utrymme. Margot Wallström låter i mångt och mycket som hon alltid har gjort. Det handlar om demokrati, mänskliga rättigheter, FN, nedrustning och kvinnors roll i konflikter – favoriter från den gamla socialdemokratiska skolan, som har getts ett nytt samlingsnamn: feministisk utrikespolitik.

Ingen kan ifrågasätta Wallströms engagemang och kunskap inom de här frågorna. Det råder heller ingen tvekan om att en röst som hennes behövs inom världspolitiken – speciellt i en tid som mer än på länge präglas av ”hårda” värden.

Problemet är de frågor som offras på den feministiska utrikespolitikens altare under hennes ledning. Självklart kan Sverige som litet och geografiskt perifert land inte vara drivande inom alla viktiga globala frågor. Men det vore sunt om det var mindre ideologi och mer realism som avgjorde prioriteringarna. Att frågor som faktiskt har potential att beröra oss medborgare ges tyngd.

Det är särskilt tydligt att säkerhetspolitiken inte ges den uppmärksamhet den förtjänar. Rysslands annektering av Krim, angreppet mot östra Ukraina och ryssarnas allt mer aggressiva agerande i och omkring Östersjön har på ett betydande sätt förändrat säkerhetsläget i vårt närområde.

Wallström säger visserligen ofta att EU:s sanktioner mot Ryssland ska vara kvar så länge skälen till att de infördes fortfarande gäller. Dessutom vill regeringen föra ”dialog” med ryska företrädare och uppmanar ”folk till folk”-kontakter, vilket också är bra om det leder till avspänning. Men känslan är att det är försvarsdepartementet snarare än UD som driver den konkreta utrikespolitiken i närområdet.

När Wallström talade på Folk och Försvar i Stockholm i måndags om regeringens utrikespolitiska prioriteringar nämndes exempelvis inte den blivande stormakten Kina en enda gång. USA under Trump benämndes kort, som ”oförutsägbart”. Och på frågan om vilka som är Sveriges bundsförvanter inom EU svarade Wallström ”britterna”, och syftade då på stödet för mänskliga rättigheter. Man hade gärna önskat en lite mer framåtblickande approach, och kanske en syn på hur hon vill att Sveriges roll i framtidens EU ska se ut.

En stor del av seminariet ägnades däremot åt frågan som allra tydligast blottlagt UD:s aningslöshet, nämligen kärnvapennedrustning. Det är knappast någon som säger emot utrikesministern om att det handlar om ”det ultimata hotet mot vår existens” och att den globala utvecklingen går åt fel håll.

Men frågan är vad hon tror att den så omstridda FN-konventionen mot kärnvapen ska åstadkomma, mer än att vidga sprickan mellan UD och det mer realpolitiska försvarsdepartementet, eller att äventyra ”Hultqvist-doktrinen”, de bilaterala samarbeten som försvarsministern byggt upp med partnerländer, inklusive kärnvapenstater. Nordkoreanerna lär i alla fall inte bry sig.

Nu verkar det som om förslaget om att ratificera konventionen saknar stöd i riksdagen, så ingen framgång för Wallström där.

Man kan heller inte peka på några direkt konkreta resultat som platsen i FN:s säkerhetsråd har medfört. Det är snarare tydligt att FN fortsätter att ha dåligt rykte, med oenigheten bland de permanenta medlemmarna som främsta signum. De tandlösa uttalanden som säkerhetsrådet lyckats prestera kring den etniska rensning som pågår i Burma är symptomatisk.

Detta är ju inget nytt. Inte heller det faktum att Sverige och världen sedan en ganska lång tid tillbaka står inför ”nya” hot. I en sådan situation borde det också vara naturligt att söka nya lösningar.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?