ANNONS:
Till Di.se

Frida Wallnor: Sverige behöver en egen migrationspolitik

  • MIGRATION. Stefan Löfven och migrationsminister Heléne Fritzon (S) presenterade partiets nya skärpta migrationspolitik den 4 maj. Löfven borde ge besked om han är beredd att förverkliga S-förslagen genom samarbete med Moderaterna i riksdagen efter valet. Foto: Henrik Montgomery/TT

LEDARE. Om man har lyssnat på Stefan Löfven den senaste tiden har det låtit som om EU snart kommer att ha en gemensam migrationspolitik som Sverige måste rätta sig efter. Bruset från Bryssel låter dock annorlunda. Där framstår möjligheterna att enas kring solidarisk asylmottagning som nära på obefintliga, speciellt med tanke på de östeuropeiska ländernas motstånd.

Så frågan är om statsministern sysslar med önsketänkande eller faktiskt vet något som vi andra inte vet om de pågående EU-förhandlingarna. Eller är det snarare så att han använder EU för att slippa tala klarspråk om den svenska migrationspolitiken före valet?

Svaret är sannolikt ja på samtliga frågor.

Vad gäller önsketänkandet så är det svårt att inte hålla med Löfven om behovet av ökad europeisk samordning av migrationspolitiken. EU är till sin natur idealisk för gränsöverskridande fenomen och har dessutom redan skapat en myndighet för att hantera det praktiska, migrationsbyrån på Malta.

Huruvida Löfven verkligen tror att detta kommer hända är en annan sak. Frågorna ska avhandlas på EU-toppmötet den 28-29 juni.

Det handlar om de sju förslag som EU-kommissionen lade fram i maj 2016. Dessa syftar bland annat till att utöka mandatet för migrationsbyrån, hanteringen av kvotflyktingar och ökad harmonisering av ländernas asyl- och mottagandeprocesser. I dessa frågor finns inga större politiska låsningar – medlemsländerna tycks mest diskutera detaljer.

Problemet är revideringen av Dublinförordningen, som rör i vilket land migranterna ska söka asyl, som de övriga förslagen dessutom är kopplade till på olika sätt. I versionen som nu ligger på bordet består grundprincipen, alltså att asylprövningen ska ske i det första land som migranten kommer till.

Nyheten är den omfördelningsmekanism som ska träda i kraft när antalet asylsökande i ett land överstiger en viss tröskel, likt den snedfördelning som skedde 2015. Samtliga medlemsstater ska då vara beredda att ställa upp.

Det är ett på alla sätt rimligt förslag för ett samarbete som i grunden bygger på just solidaritet. Med ett sådant system skulle risken för en upprepning av 2015 års kris och de inrikespolitiska efterdyningarna minska betydligt, då bördan skulle fördelas på fler.

Ska man tro exempelvis Svenska Dagbladets Brysselkorrespondent Teresa Küchler (14/5) är loppet i princip redan kört. Motståndet från framför allt de så kallade Visegrad-länderna beskrivs som obevekligt.

Men pratar man med folk som är inblandade i förhandlingarna är bilden inte lika mörk. Både Tjeckien och Slovakien tycks röra sig i positiv riktning, och en allt mer konstruktiv dialog förs med Polen.

Man planerar också att utforma beslutet så att det i första hand bygger på att länder frivilligt tar emot asylsökande, för att i senare stadier övergå till tvång om de frivilliga platserna inte räcker till. På så sätt kan pressade regeringschefer framställa beslutet som en vinst – hävda att de inte har gett upp mer makt till ”Bryssel”.

Ungern och Italien tycks dock fortsatt vara svårövertygade. Men faktum är att det räcker med kvalificerad majoritet. Alla medlemsstater måste alltså inte vara med i båten, även om det vore att föredra.

Att fatta beslut om migrationspolitiken är såklart viktigt för EU:s framtid – men inte till den grad att EU riskerar att falla samman på köpet om överkörda östeuropéer som påtvingas asylsökande hotar att lämna unionen.

”Nu måste vi svara väljarna hur vi tänker långsiktigt och då är svaret att vi ska ta ett gemensamt ansvar i EU”. Så sa Löfven nyligen till SVT Nyheter om migrationspolitiken. Men inte heller statsministern kan säga hur det kommer att gå på toppmötet i juni. Loppet är definitivt inte kört, men vi kan heller inte räkna med ett positivt beslut varken då eller senare.

Med andra ord behövs en plan B. Statsministern borde sluta dumpa över ansvar på EU och i stället ge besked om han är beredd att göra verklighet av de skärpta förslag om migrationspolitiken som Socialdemokraterna presenterade i början av maj - om han är beredd att tillsammans med Moderaterna göra den tillfälliga asyllagen från 2016 permanent.

Precis som han säger är det hans skyldighet. Se till att det sker innan valet, Löfven.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies