Annons

Frida Wallnor: Partiets våndor får inte skada Sverige

LEDARE. Enligt programmet var ”Säkerhetspolitisk utblick” temat för den första dagen på årets Folk och försvars-konferens i Sälen. Men de socialdemokratiska ministrarna lyckades i stället bjuda på en sorglig inblick i det inbördeskrig som tycks råda mellan berörda i regeringen när man inte ens kunde enas om beskrivningen av hotbilden mot Sverige.

Det är beklämmande. Som om vår säkerhetspolitiska position inte var svag nog som den är.

FOLK OCH FÖRSVAR. På söndagen inleddes den årliga rikskonferensen i Sälen. Förutom statsministerns tveksamma uttalanden om hotbilden mot Sverige var sprickan mellan utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist den stora snackisen.
FOLK OCH FÖRSVAR. På söndagen inleddes den årliga rikskonferensen i Sälen. Förutom statsministerns tveksamma uttalanden om hotbilden mot Sverige var sprickan mellan utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist den stora snackisen.Bild:Henrik Montgomery

Sprickan inom partiet är ingen nyhet. Men det är först under hösten som den kommit upp till ytan på allvar genom frågan om Sverige ska ratificera FN:s nya kärnvapenkonvention, där försvars- respektive utrikesdepartementet drivit olika linjer. Det har skapat förvirring om vad som är Sveriges hållning, vilket är beklagligt.

Värre är att det inte tycks ha varit en engångsföreteelse utan snarare ett symptom på departementens olika kulturer och en pågående maktkamp om vem som egentligen utformar säkerhetspolitiken.

På söndagen fick vi ytterligare exempel på detta då Margot Wallström i sitt tal sa att Sverige bör tillhöra EU:s kärna när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Det har hon helt rätt i. Men något sådant skulle hennes uppenbart EU-skeptiske försvarsministerkollega aldrig säga eller gå med på.

För allmänheten kan det här framstå som småsaker – som diskussioner som uppstår enbart för att försvarsskribenter behöver fylla sina spalter. Men faktum är att de tyvärr är nödvändiga. I alla fall så länge ”Hultqvistdoktrinen” gäller. Den går ut på att Sverige ska öka sin försvarsförmåga för att kunna stå emot en angripare till dess att hjälp från våra partnerländer anländer.

Därför spelar det roll exakt hur regeringen bedömer och beskriver hotbilden mot Sverige eftersom det påverkar försvarsanslagen, i nästa led försvarsförmågan och därmed tiden vi kan klara oss utan hjälp.

Det spelar även roll vad partnerländerna anser om våra utrikespolitiska beslut, som gällande kärnvapenkonventionen, då vi är beroende av deras välvilja i händelse av kris/krig.

Vad mycket enklare det hade varit om vi haft traktatstadgade försvarsgarantier – om vi faktiskt kunde räkna med hjälp från Nato i en sådan situation. Vi skulle slippa alla spekulationer, allt tå-trippande. Vi skulle till och med kunna planera gemensamt för sådana krisscenarion och slippa den typ av förmågesänkande improviserande som Krister Bringéus beskrev i sin utredning om Sveriges samarbeten.

Men det kräver medlemskap, vilket Nato-chefen Jens Stoltenberg var noga med att poängtera i Sälen på söndagen. Det flesta inser logiken här, fördelarna. Även socialdemokrater.

Men partiet håller emot, av ren självbevarelsedrift. För det är tydligt att det här är en fråga med potential att till och med splittra partiet om den på allvar kom upp på bordet, likt frågorna om medlemskap i EU respektive EMU var nära att göra på sin tid.

Men det är inte okej att ett 30-procentsparti ska hålla den svenska befolkningen som gisslan när det gäller något så grundläggande som vår säkerhet.

Som Moderaternas partiledare Ulf Kristersson sa i sitt tal på söndagen kan vi heller inte anta att Nato-dörren kommer att vara öppen för alltid. I händelse av en förhöjd hotbild mot Sverige vore det exempelvis inte lika självklart att vi skulle vara välkomna med en blixtansökan.

Något som däremot förenar utrikes- och försvarsministern är deras tydliga avståndstagande från de ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina, vurmandet för en regelbaserad världsordning och behovet av att hålla ihop med likasinnade stater.

Det är sunt, men faktiskt också argument för Nato-medlemskap. Med tanke på Socialdemokraternas iver att få en av de roterande platserna i FN:s säkerhetsråd, i syfte att kunna påverka världsorganisationen i en konstruktiv riktning, borde man inse fördelarna med att ha en permanent plats vid Natos bord.

Där, och inte i New York, skulle vi på allvar kunna forma de säkerhetspolitiska förutsättningarna för Sverige och vårt närområde långsiktigt.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera