Vad gäller veckans andra myndighetschefsutnämning är hyllningskörerna betydligt tystare, vilket är förståeligt. Det är långt ifrån optimalt att den avgående rikspolischefen Dan Eliasson får jobbet som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).
Inte för att Eliasson saknar kompetens för uppdraget. Tvärtom har han ett imponerande CV. Exempelvis har han tillbringat de senaste tio åren som myndighetschef, och på tunga myndigheter dessutom: Migrationsverket, Försäkringskassan och nu senast på Polisen under den omfattande omorganiseringen.
Dessa tre perioder är visserligen inte kända som framgångshistorier, men motgångarna har uppenbarligen inte lyckats bryta ner Eliasson. Han tycks snarare ha blivit allt mer hårdhudad under resans gång, vilket är en både användbar och sällsynt egenskap.
Problemet är i stället signalerna som regeringen sänder ut genom att välja Eliasson som MSB-chef, särskilt då han varit så öppen med att han gärna hade fortsatt inom Polisen fram till 2021 då förordnandet gick ut.
MSB har sedan starten 2009 varit en organisation med brett och lite otydligt innehåll. Känslan har varit att den fått hantera diverse frågor som fallit mellan stolarna på andra myndigheter, däribland otaliga samordningsuppdrag. Att nu tilldelas en chef som också har hamnat lite mellan stolarna var knappast det man behövde – en arbetslös generaldirektör som fått MSB som tröstpris.
Myndigheten förtjänar bättre. Med tanke på dess ansvarsområden, som landets krisberedskap, informationssäkerheten (särskilt aktuellt i dessa valtider), brandskydd och skydd av samhällsviktig verksamhet, är det hög tid att sudda ut den efterhängsna luddighetsstämpeln.
MSB har även ansvar för att bygga upp det civila försvaret, vilket är en högt prioriterad politisk fråga som ingår i satsningen på ett nytt totalförsvar. Det är mycket möjligt att Eliasson är rätt person för att bringa ordning i leden. Men tyvärr har regeringen gett honom sämsta tänkbara förutsättningar genom hur man hanterade hans utnämning.
Mot bakgrund av Eliassons socialdemokratiska rötter och den ”lag och ordning”-tunga valrörelse som börjat dra igång var det knappast aktuellt för regeringen att behålla honom som rikspolischef. Han skulle ha blivit mer belastning än tillgång för sossarna. Men alla hade tjänat på en normal rekryteringsprocess där den med starkast meriter utsågs, oavsett partitillhörighet.
En sak som Eliasson bör lära av sin efterträdare är vikten av att tala klarspråk – att ”säga som det är”, som Anders Thornberg uttryckte det på torsdagens presskonferens tillsammans med löftet om att fortsätta med detta. Kommunikation och ärlighet har tillhört hans styrkor som Säpo-chef och något som bidragit till att allmänheten fått ett mänskligt ansikte på en av landets hemligaste organisationer.
Förhoppningsvis är det lika högt i tak inom Polisen som inom Säpo, så att Thornberg inte drabbas av det trista öde som den kloke men frispråkige generalen Anders Brännström nyligen drabbats av inom Försvarsmakten, efter att ha sagt några ovälkomna sanningar för mycket.
Eliasson har snarare gjort sig känd för motsatsen som rikspolischef, att skönmåla verkligheten. Det måste ta slut så snart han sätter foten på sin nya arbetsplats. Han måste även sluta med ovanan att se mellan fingrarna på obekväma regler. Här finns chans att sätta prägel på en ung, men viktig myndighet. Förhoppningsvis kan han släppa bitterheten och visa att han verkligen är bäst lämpad för rollen, vilket justitieministern påstår.
Men för att Eliasson ska ha en möjlighet att lyckas i sitt nya uppdrag krävs att han också får chansen – att svartmålningen av honom och hans bakgrund upphör.
Då kan Eliasson göra MSB till en framgångshistoria. Tänk vilken revansch det vore.
