ANNONS:
Till Di.se
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR
ANNONS

Frida Wallnor: Med Korea får Trump den ultimata revanschen

  • OSÄMJA. Trots oenigheten på förra veckans G7-möte som slutade med att USA inte undertecknade slutkommunikén har världsledarna ett gemensamt intresse av fred på Koreahalvön. Så länge Trump sköter förhandlingarna med Kim Jong-Un har han ett övertag på övriga. Foto: Jesco Denzel

LEDARE.  Oavsett vad som händer under tisdagens toppmöte på Capella-hotellet i Singapore skrivs historia. Aldrig förr har en sittande amerikansk president träffat sin nordkoreanska motsvarighet öga mot öga.

Donald Trump och Kim Jong-Un hade nog gärna stannat tiden här och nu om de kunnat. För dem är det ju en stor framgång att mötet blir av, vilket med all tydlighet märkts i bådas iver att träffas. Nu hyllas de av sina respektive anhängare som hjältar – som gör något deras företrädare misslyckats med.

Gott så. Dialog är bättre än konfrontation. Men det är nu det svåra börjar. Det är nu de båda måste göra känsliga konkreta eftergifter för att den sorgliga historien med svikna löften om nedrustning och fred på Koreahalvön inte ska upprepa sig.

Så vad är annorlunda den här gången?

Det uppenbara svaret är att styrkeförhållandena har förändrats, till USA:s nackdel. Det var inte länge sedan vi såg Nordkorea som ett isolerat land med misstänkta kärnvapenambitioner och en ledare vars rationalitet många ifrågasatte.

I dag talar vi om en konstaterad kärnvapenmakt som brutit isoleringen mot omvärlden genom en strategi som närmast framstår som genialisk. Nu är Kim Jong-Un ute efter ekonomisk tillväxt för att ytterligare säkra sin regims överlevnad. Vägen dit stavas sanktionslättnad.

På andra sidan står Donald Trump – västvärldens hopp. Tvärtemot Nordkorea har USA gått mot ökad isolering under de drygt 500 dagar som Trump bedrivit sin America First-politik, vilket har accelererat landets degradering som global ledare. Den känslan förstärktes efter helgens G7-möte, där Trump tycktes nära att göra slut med sina allierade.

Men helt slut är det inte. Faktum är att man lyckades enas om en slutkommuniké, vilket var lika oväntat som glädjande med tanke på krigsrubrikerna inför mötet. Att Trump sedan avfyrade en kritisk twitterstorm från Air Force One samt valde att ompröva beslutet att skriva under kommunikén på grund av den kanadensiska premiärministerns tull-uttalanden var mer väntat.

Trumps ekonomiska rådgivare Larry Kudlow förklarade agerandet med det annalkande Kim-mötet – att Trump behövde känna sig stark och inte kunde acceptera att angripas retoriskt på det sättet inför ett så viktigt möte.

Det är en rimlig förklaring, men ännu ett tecken på hur stor vikt Trump lägger vid Nordkorea-frågan. Det är som om han väntar sig att alla han sviker på vägen ska förlåta honom när väl Koreafreden är säkrad och Nobelpriset är i hamn. Den ultimata revanschen.

Och där har han faktiskt en poäng. Alla har ett intresse av att undanröja risken för ett kärnvapenkrig och att hålla Kim i styr. Det vore alltså förhastat av Merkel, Macron & Co att göra slut med den amerikanske presidenten så länge han är inom räckhåll att åstadkomma just detta. Det vet ju Trump.

Vad han också vet är hur opinionen på hemmaplan hittills har reagerat på hans politik. Den tycks generellt gilla när han infriar vallöften. Ett av dessa handlade om att träffa Kim Jong-Un ”över en burgare”.

Ett annat handlade om att dra tillbaka det amerikanska säkerhetsparaplyet över Japan och Sydkorea om länderna i fråga inte började betala notan. I Sydkorea finns cirka 28 500 amerikaner stationerade – en närvaro som varit helig för Trumps föregångare, men något varken Nordkorea eller Kina uppskattar.

Som den kloke politiske analytikern Alastair Newton påpekar (The Global Lead 22/5) är det alltså upplagt för en snabb win-win för Trump, om han skulle gå med på ett tillbakadragande från Sydkorea som en del i en förhandlingslösning med Nordkorea.

En annan kontroversiell idé som Trump vädrade på helgens G7-möte rörde Ryssland – om att åter involvera landet i värmen, i G8. Mot bakgrund av att inga förändringar har skett när det gäller Krims öde, vilket var anledningen till att Ryssland uteslöts 2014, borde det inte vara aktuellt.

Å andra sidan lär det krävas mer än ett bilateralt avtal mellan Nordkorea och USA om Kim Jong-Uns regim någonsin ska tyglas. Det kommer att krävas ett internationellt avtal likt hur Iran-avtalet utformades, med stöd från EU men även från Kina och Ryssland. Varför inte vänja sig vid tanken på en bredare dialog redan nu?

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies