1515

Frida Wallnor: Ge inte upp om demokratin i Afrika

LEDARE. Kenya har länge setts som ett föredöme när det gäller demokrati i Afrika. Ända sedan 1992 har man genomfört presidentval som ansetts relativt pluralistiska. Med en tillväxt på 5,8 procent förra året tillhör ekonomin dessutom de snabbast växande på kontinenten.

KENYA. Precis som 2007 har årets presidentval i Kenya kantats av oroligheter. Den sittande presidenten Uhuru Kenyattas vinst ifrågasätts, vilket även gäller landets demokratiska utveckling. Även om det finns ljusglimtar gäller den negativa trenden tyvärr också Afrika i stort.
KENYA. Precis som 2007 har årets presidentval i Kenya kantats av oroligheter. Den sittande presidenten Uhuru Kenyattas vinst ifrågasätts, vilket även gäller landets demokratiska utveckling. Även om det finns ljusglimtar gäller den negativa trenden tyvärr också Afrika i stort.Bild:TT/AP

Men precis som 2007, då över 1100 personer dödades i efterspelet till presidentvalet, har årets val omgärdats av oroligheter och oegentligheter. Ekonomin tar stryk och vissa bedömare befarar att Kenya rör sig tillbaka mot enväldets dagar.

Det vore mycket olyckligt – inte bara för Kenya utan för hela kontinenten.

Än är vi inte där. Det finns fortfarande sätt för landets domstol, valkommission och sittande presidenten Uhuru Kenyatta att ställa saker till rätta. Valet borde göras om. En tredje gång.

En snabb bakgrund: Presidentvalet som hölls i augusti med ca 80 procent valdeltagande vanns klart (54 procent) av president Kenyatta. Resultatet överklagades av oppositionens Raila Odinga med hänvisning till valfusk. Han fick rätt av Högsta domstolen som beslutade att valet skulle göras om, vilket skedde förra veckan. Odinga och hans anhängare valde dock att bojkotta valet eftersom oegentligheterna inte hade rättats till. Trots detta lät domstolen omvalet gå av stapeln. Valdeltagandet mer än halverades. Och i princip alla röstade på Kenyatta (98 procent).

Risken är nu stor för att det uppenbart illegitima omvalet spär på spänningarna mellan grupperna, som bygger mer på etniska skiljelinjer än på ideologi.

Det kenyanska händelseförloppet har likheter med demokratiutvecklingen på kontinenten i stort. Efter 90-talets demokratiseringsvåg har det skett en tillbakagång under de senaste tio åren, speciellt i Östafrika, enligt Anders Sjögren, Kenyaexpert på Nordiska Afrikainstitutet, som inte är optimistisk om framtiden.

Även i Sydafrika märks den negativa trenden. Landet som så sent som 2010 blev en del av den exklusiva BRICS-gruppen har både tappat i demokratiskt momentum och i tillväxttakt, dels som en följd av sjunkande råvarupriser och dels på grund av de ständiga skandalerna kring president Jacob Zuma.

Trenden bekräftas av analysorganet EIU:s demokratiranking. I 2016 års upplaga framkommer att den genomsnittliga demokratiutvecklingen i Afrika stått still sedan 2011. Framsteg har skett när det gäller politiskt deltagande och politisk kultur. I dag hålls faktiskt någon form av val i alla länder utom i Eritrea, även om nivån varierar. Valen i vissa länder (som Sudan) används snarare för att legitimera en fortsättning för den sittande ledaren. Det positiva uppvägs dock av en kollektiv tillbakagång när det gäller fri- och rättigheter samt statens funktionalitet.

Ingen hade väl väntat sig en allomfattande och spikrak afrikansk demokratiutveckling. Men det är ändå bekymmersamt.

Man kan fråga sig vad inbromsningen beror på. Vilken roll har exempelvis den allt större kinesiska närvaron spelat? Sen 2009 är Kina kontinentens viktigaste handelspartner – en aktör som inte direkt är känd för omsorg om mänskliga rättigheter i sina projekt. Men enligt Anders Sjögren är det ingen större skillnad jämfört med länder med stor andel europeiska investerare, då de flesta investerare i första hand prioriterar stabilitet och säkerhet framför att ifrågasätta lokala makthavare.

Det är sorgligt, men samtidigt förståeligt. Hela ansvaret för ett lands demokratisering kan inte läggas på externa aktörer, utan måste också komma inifrån.

Det finns ändå ljusglimtar. Framför allt i Västafrika, som allt mer tycks överta ledartröjan på demokratiområdet. I Nigeria vann exempelvis en oppositionskandidat för första gången presidentvalet 2015. Ghana och Senegal klättrar båda allt högre upp på EIU:s ranking. Och generellt verkar färre av Afrikas ”starka män” kunna ta obegränsade mandatperioder för givet, vilket exempelvis Gambias och Burkina Fasos långlivade ledare blivit varse på sistone.

Det är för tidigt att ge upp om demokrati i Afrika. Men precis som på andra områden tycks det handla om två steg framåt och ett tillbaka.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?