Men som alltid när det gäller budgetar rymdes betydligt mer än ekonomiska kalkyler. Juncker & Co levererade en tydlig bild av hur man vill att framtidens EU ska utvecklas under kommande år.
Det handlar inte om någon ”revansch för den starka unionen”, för att låna retorik från Stefan Löfvens första maj-tal. Man är snarare ute efter att effektivisera och modernisera EU för att inte fler medlemmar ska välja att följa britterna ut ur gemenskapen – ett konstruktivt sätt att hantera efterverkningarna av en plågsam skilsmässa.
Men man gör det inte enkelt för sig. Snarare än att föreslå att budgeten ska krympas med motsvarande summa som försvinner med britterna föreslår nu kommissionen att de kvarvarande medlemsstaterna ska kompensera för bortfallet. Rabatterna på medlemsavgiften ska fasas ut och fördelningen av vissa EU-medel ska villkoras för att i högre grad uppmuntra medlemsstaterna (läs: Polen och Ungern) att följa rättsstatens principer.
Dessutom satsar man på ökade anslag till forskning och studentutbyten (Erasmus), minskat jordbruksstöd samt tar höjd för nya utgiftsposter som terrorism, digitalisering och ökad gränsbevakning.
Nu går frågan över till medlemsländerna med planen att försöka enas innan Europaparlamentsvalet om ett år. Det kommer inte att bli lätt. Hur enskilda regeringar resonerar avslöjar en hel del om ländernas olika ambitionsnivåer.
Dessvärre finns en av de största stötestenarna i Stockholm. Den svenska regeringen har tillsammans med den danska, nederländska och österrikiska allra tydligast signalerat att man inte är beredd att betala mer till EU.
Stefan Löfven vill att storleken på EU-budgeten ska minska, att vår EU-avgift ska hållas nere samt att EU-rabatten ska bevaras (cirka 6 miljarder per år). Finansminister Magdalena Andersson har dessutom otaliga gånger hörts upprepa frasen ”vi är snålast i EU”.
Det kan förvisso låta som en sund inställning. Problemet är att Sverige sticker ut med den här hållningen. Majoriteten av medlemsländerna har låtit meddela att man är beredda att betala mer. Det gäller exempelvis Finland, Tyskland och Frankrike.
Det gäller även Estland, där president Kersti Kaljulaid motiverade ställningstagandet med de många gemensamma utmaningar som EU-länderna står inför framöver.
Det är en beundransvärt offensiv inställning som signalerar en vilja att påverka framtidens EU.
Självklart är det inget självändamål att betala mer. Men detta är ändå vår viktigaste utrikespolitiska arena. För ett icke-euro-land som Sverige är ”snålast i EU” knappast en slogan som kommer att ge oss mer inflytande i Bryssel. Tvärtom.
Dessvärre tycks den här bakåtsträvande EU-attityden delas även av Moderaterna. Men i stället för att ständigt tala om hur mycket mer Sverige kan få betala vore det uppfriskande att höra svenska politiker tala om vad vi faktiskt får för pengarna.
Sverige är exempelvis ett av de länder som tjänar allra mest på EU:s inre marknad med våra internationella företag. Vi får även ta del av resultatet från det Bryssel-maskineri som i imponerande takt förhandlar fram handelsavtal med världens länder, vilket den svenska exportberoende ekonomin gynnas av i stor utsträckning.
Genom EU har Sverige också en röst i världen på ett sätt som vi aldrig skulle ha annars, då säkerhetsrådsplatsen i FN som bekant inte är permanent. Slutligen går det inte att överskatta betydelsen av att tillhöra en gruppering som EU som står väl rustad att hantera de stora, gränsöverskridande frågorna. Underrättelseutbytet i syfte att förebygga terrorism är bara ett exempel.
Att kräva att Sverige ska behålla sin EU-rabatt är ingenting annat än dumsnålt.
