Annons

Fossilfritt ingen trollformel för kärnkraft

Låt oss säga att Miljöpartiet plötsligt hårdprioriterar klimatet, att den nya S-ledningen vill beröva oppositionen ett bra argument och att regeringen i januari när elpriset har tredubblats svänger om kärnkraften.

VAD SKA VÄCK? Demonstrationer mot nedläggningen av kärnkraftverket i Barsebäck 2005. För att nya reaktorer ska byggas måste industrin själv ta initiativ.
VAD SKA VÄCK? Demonstrationer mot nedläggningen av kärnkraftverket i Barsebäck 2005. För att nya reaktorer ska byggas måste industrin själv ta initiativ.Foto:Stig-Åke Jönsson / TT

Miljöminister Per Bolund och statsminister Magdalena Andersson meddelar då på en gemensam presskonferens att avfallsproblemet är långsiktigt men klimatkrisen akut. Samt att kärnkraft faktiskt är en socialdemokratisk uppfinning av självaste Tage Erlander. De välkomnar nyproduktion av kärnkraft och byter ut ordet ”förnybart” mot ”fossilfritt” i energiöverenskommelsen.

Skulle Vattenfall eller Uniper då lägga in en ansökan om att bygga nytt i Ringhals eller Oskarshamn? Svaret är nej.

Faktum är att Vattenfall och Uniper redan i dag har fritt fram för att bygga nya reaktorer, enligt energiöverenskommelsen från 2016 som fastslår att ”tillstånd kan ges för att successivt ersätta nuvarande reaktorer i takt med att de når sin ekonomiska livslängd.” Visst, portalformuleringen om ”förnybart” kan öka osäkerheten om den politiska viljan, men den har varit öppen för prövning i nu fem år och ingen har räckt upp handen och sagt att de vill bygga nya reaktorer.

Istället rusar de privata aktörerna till vindkraften, som är billig att bygga och gratis i produktionen. När industrin pratar är de för kärnkraft men när de tar sina egna investeringsbeslut är de för vindkraft. Utbyggnadsplanerna är enorma. Östersjön ska bli en vindkraftspark. Norrbottens magra tallskogar ska få helt nya stålsiluetter uppe på höjderna. På slättbygderna i södra Sverige vrider sig sakta stora rotorblad vart man än vänder blicken.

Energiföretag som Vattenfall och Uniper, tung basindustri som SCA, Holmen och LKAB, stora handelsföretag som Ikea och Coop, de stora pensionsfonderna och många kommuner bygger vindkraft för runt 20 miljarder kronor varje år. Och runt om oss i Europa byggs nya snurror överallt.

Så kommer det att fortsätta, vad den politiska nivån än säger om kärnkraft. Orsaken är att kraftproducenter får betalat för att sälja el och eftersom ingen har en aning om elprisets utveckling i framtiden kan man inte räkna hem stora initiala investeringar i nya kraftverk, som till exempel kärnkraft. De två undantag som finns i vår närhet rundar elmarknaden. I Finland har basindustrin själva gått ihop om nya reaktorer i hopp om att egen härd är guld värd. I England har staten garanterat ett elpris under 25 år. I Sverige hoppas kärnkraftsivrarna i politiken på att marknadsaktörerna ska ta risken och marknadsaktörerna hoppas att staten ska göra det. Då händer ingenting.

I sak skulle det vara mycket värdefullt med ny kärnkraft i södra Sverige. De gröna industriprojekten i Norrland kommer att förbruka mer än all vattenkraft i norra Sverige. Den massiva vindkraften kommer att medföra stora ojämnheter eftersom vinden blåser som den vill. Ännu fler elkablar till grannländer löser i sig inte problemet, inte heller att Ygeman hugger nya kraftledningsgator genom landet. Elbehovet ökar överallt och mer vind- och solkraft ökar ojämnheterna överallt på hela kontinenten.

Därför behöver Ja-till-kärnkrafts-partierna och industrin utveckla sina argument. Att bara säga fossilfritt duger inte längre.

Så hur kan det gå till?

En populär lösning i debatten är att reglera om elmarknaden så att kraftproducenter får betalt för så kallade systemtjänster som 50 hertz, dygnet runt, alla dagar om året. Problemet med det är att svenska särlösningar fungerar dåligt på en gemensam europeisk elmarknad. Det är inte heller säkert att en systemtjänstemarknad främjar just kärnkraft. En sådan marknad kan lika gärna göra att företag specialiserar sig på systemtjänster som lagring, sekundsnabb reservkraft från gasturbiner, passiv svängmassa och till och med i förväg avtalade bortkopplingar från nätet och säljer dessa tjänster i stället för att investera i ny kraft. Bortkopplingsavtal finns redan i dag i Sverige men i liten skala. I Texas och Kalifornien, som har mycket solkraft, är användningen av bortkoppling från nätet storskalig när solen inte lyser. Man får betalt för att inte använda el.

Om man inte vill ha en sådan modell, som är svårförenlig med kalla vintrar och elintensiv industri, måste industrin och staten ta initiativ.

Det mest lockande ur ett marknadsliberalt perspektiv är att de stora basindustriföretagen går ihop och tillsammans med Uniper och Vattenfall finansierar ett nybygge i Ringhals. Det är dyrt men utslaget över tid en hyggligt billig försäkring för att alltid ha el och inte utsättas för rullande strömavbrott. En ansökan från ett brett industrikonsortium skulle också på allvar testa den politiska nivån.

Ett annat sätt är att staten faktiskt går in med kapitaltillskott till Vattenfall för att bygga nytt. Man skulle till och med kunna kalla det klimatbistånd eftersom all lokal fossilfri kraftproduktion minskar globala utsläpp. Statlig kraftproduktion har vi redan i älvar och i kärnkraft så det är inget ideologiskt brott, inte ens för Moderaterna. Och en ansvarsfull ägare har full frihet att investera.

Men är industrin och staten beredda att satsa? Industriföreträdare och partierna SD, L, KD och M måste börja svara. Den nuvarande elmarknaden kommer inte att lösa problemet. 

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera