1515
Annons

Fossilfrihet skapar en ny industriell era

LEDARE. Stålindustrin följer nu fordon och energi in i en mer klimatvänlig och hållbar industriell era. Det gör plötsligt stålet intressant för nya grupper av investerare och aktörer.

Norra Sverige sjuder av aktivitet. Sedan tidigare bygger Northvolt en batterifabrik i Skellefteå. Nu har tre av Sveriges mest visionära investerare har gått samman i stålprojektet H2Green Steel (H2GS). De planerar att starta storskalig produktion av fossilfritt stål utanför Boden 2024. Det är två år tidigare än SSAB, LKAB och Vattenfall planerar ha sitt fossilfria stål på marknaden.

Den svenska stålindustrin har gått igenom många teknikskiften. Men kokskol har varit en viktig komponent i tillverkningen i tusen år. I dag gör det stålindustrin till en av de sektorer som släpper ut mest koldioxid. Därför tar industrin nu nästa stora steg, mot fossilfri ståltillverkning. Istället för fossila bränslen ska vätgas användas. 

Omställningen innebär att stålindustrin följer sektorer som fordon och energi in i en mer klimatvänlig och hållbar industriell era. Det gör plötsligt stålet intressant för nya grupper av investerare och aktörer. Och nya affärsmöjligheter skapar nya allianser. 

De mest profilerade investerarna i H2GS är Cristina Stenbeck, Harald Mix (med sitt privata bolag Vargas och riskkapitalbolaget Altor) och Daniel Ek. Deras gemensamt utmärkande drag är att de gärna satsar på utmanare. 

Cristina Stenbeck fortsätter att, liksom en gång hennes far, tro på tekniken och uppstickare. Daniel Ek har vunnit framgångar med Spotify därför att befintlig musikindustri fokuserade på att bevaka sina positioner i stället för att bejaka nya möjligheter. Och grundaren av Altor, Harald Mix, har privat djärvt investerat i batteriproducenten Northvolt. Han har dessutom sett stålindustrin från insidan, hans pappa arbetade inom SSAB.

Det finns många diskussioner om huruvida det är en fördel eller inte att vara ”first mover” i en ny industri eller ett teknikskifte. När det gäller stålet, liksom fordon, är det på många sätt en ny industri som skapas när man ställer om till fossilfri teknik. Därmed är värdet av att vara etablerad begränsat. Samtidigt är förutsättningarna mycket gynnsamma finansiellt för en ny aktör med tunga namn eftersom det finns så mycket kapital på marknaden.

Enligt ordföranden i Harald Mix privata investeringsbolag Vargas, Carl-Erik Lagercrantz, kommer H2 Green Steel inte att konkurrera direkt med SSAB. ”Vi kompletterar varandra” säger han till SvD (24/2). Det nya bolaget siktar in sig på vitvaror och fordonsindustrin, den potentiella kunden Scania finns dessutom bland investerarna. Det innebär att Mix har skaffat sig en stark position i fordonssektorn när man lägger ihop stålsatsningen med batterifabriken.

I den mån konkurrens med SSAB förekommer kan det sporra båda parter, samtidigt som man bygger kluster, som skett inom fordonsindustrin på västkusten. Möjligheten att slå sig samman framöver finns ju kvar om situationen skulle kräva det.

En grönare industri uppfattades länge som en utopi. I klimatförnekarnas ögon var den helt onödig. Men de senaste åren har utvecklingen mot fossilfritt rullat allt snabbare. Den drivs av företagare och investerare som vågar ta risk när de ser möjligheter. Men också av envisa, visionära politiker.

Redan 1991 införde Sverige som ett av de första länderna en koldioxidskatt. Det var framsynt. Men systemet haltade. För att värna svenska bolags konkurrenskraft skapades undantag för stora utsläppande företag som SSAB som sluppit betala. Nu har tiden kommit ikapp dem. Ren produktion ökar konkurrenskraften.

Norra Sverige växer nu som grön industriregion och vårt land kan bli ledande inom viktiga tekniker. Men det finns en stor risk, och det är tillgången på el. Gång på gång framhåller politiker i norr och företrädare för näringslivet att fossilfri gruvdrift och stålproduktion gör att Norrland inte längre kan skicka stora mängder el söderut. De behöver den själva. Regering och riksdag måste komma med ett trovärdigt svar på varifrån elen ska komma när Norrland tar en större del. Det är långsiktiga frågor som kräver långsiktiga svar. Inte de piruetter Anders Ygeman utfört i media.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

En ökad samling mot de ryska hoten

I dag, tisdag, avslutas folkomröstningarna i de rysk-ockuperade regionerna i södra och östra Ukraina som pågått sedan i fredags. Lokalbefolkningen tycks i hög grad ha stannat hemma, av förståeliga skäl.

MEDVIND. Kriget i Ukraina trappas upp efter Rysslands skenfolkomröstningar och mobilisering. Men president Zelensky har några månader på sig att utnyttja landets militära medvind innan de ryska förstärkningarna och vintern anländer. Ska det lyckas krävs fortsatt uppbackning från väst.
MEDVIND. Kriget i Ukraina trappas upp efter Rysslands skenfolkomröstningar och mobilisering. Men president Zelensky har några månader på sig att utnyttja landets militära medvind innan de ryska förstärkningarna och vintern anländer. Ska det lyckas krävs fortsatt uppbackning från väst.Foto:Jason DeCrow

Att rösta nej till rysk annektering har varit detsamma som att skriva upp sig på listan över fientligt inställda personer. 

Alla är dessutom medvetna om att utgången redan på förhand var given: Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansk kommer att införlivas i Ryssland, oavsett valresultat eller valdeltagande, i likhet med Krims öde 2014. 

Vladimir Putin väntas tillkännage annekteringen redan den här veckan.

Det innebär en tydlig eskalering av konflikten, ett nytt skede. Hädanefter kan Kreml hävda att ukrainska styrkor, med hjälp av väst, attackerar Moder Ryssland snarare än rysk-ockuperade områden – en mer direkt konfrontation mellan Nato och Moskva än hittills.

Putin har därmed skapat ett svepskäl för att trappa upp ”specialinsatsen” till ett regelrätt krig, både när det gäller vapen och manskap. 

Han har redan beslutat om en historisk mobilisering som enligt bedömare kan rymma närmare 1 miljon man. Senast det skedde var 1941, och innan dess 1914, vilket visar digniteten. 

Han skramlar också allt mer med landets kärnvapen. Enligt den ryska kärnvapendoktrinen krävs dock att den ryska statens existens är hotad för att kärnvapenarsenalen ska kunna tas i bruk.

Men inga doktriner i världen lär spela roll om Putin känner sig riktigt pressad. Han bör redan vara på god väg med tanke på Ukrainas imponerande militäroffensiv, västs outtröttliga uppbackning, vacklande stöd från ryssarnas viktigaste partners Kina och Indien och nu den egna befolkningens tydliga ovilja att engagera sig i kriget. 

Protesterna mot mobiliseringen sprider sig i Ryssland samtidigt som tusentals flyr landet medan de kan. Gränsen väntas stängas i veckan. 

Insikten om den ryska patriotismens begränsningar svider sannolikt allra mest.

För Europa är det dåliga nyheter. Eskalering innebär inte bara fortsatt skakiga börser och upptrissade råvaru- mat- och elpriser. 

En hårt pressad rysk diktator med tillgång till kärnvapen utgör också ett akut säkerhetshot, som inte kan avfärdas med rimlighetslära. Europeiska ledare måste vara beredda på att kriget kan sprida sig.

För Sverige borde den insikten innebära två saker. För det första, brådska att rusta upp försvaret i enlighet med 2-procentsmålet. Självklart är det viktigt att försvaret växer på rätt sätt, att beredningsarbetet görs grundligt. Men med tanke på världsläget och upprustningstempot i andra länder, som Polen, skulle det vara motiverat med ett snabbspår. 

Det är också bråttom att sätta ned foten om vilken roll vi vill spela i Nato.

För det andra sätter Rysslands upptrappning vår inåtvända inrikespolitiska debatt i nytt ljus. Istället för att peka ut fienden och demokratihot i Sveriges riksdag bör debattörer och vänstersympatisörer inse att de gör Putin en tjänst genom att spä på splittringen och människors oro om vad som sker på hemmaplan. 

De måste inse att det finns större hot mot Sverige än att en folkvald SD-ledamot blir andre vice talman. Detta självskadebeteende måste få ett slut.

Av samma skäl bör riksdagens största partier vara beredda att gemensamt ta ansvar för landet om kriget tar en ny vändning. Att döma av hur väl borgfreden fungerade under vårens Natoprocess finns goda förutsättningar.

Slutligen är det viktigt att stödet till Ukraina trappas upp, på alla plan, och snabbt. Det kommer att ta tid innan de ryska numerära förstärkningarna är på plats, och förhoppningsvis dröjer även vintern någon månad, vilket skapar ett fönster för de ukrainska styrkorna att utnyttja medvinden i den pågående offensiven.

Men om de ska lyckas måste ukrainarna känna att västs stöd inte sviktar. Det handlar både om att skicka fler och mer avancerade vapen, utökade militära utbildningsinsatser, hjälp med underrättelser och logistik, direkt finansiellt stöd och ett bibehållet sanktionstryck mot Ryssland.

Och varför inte löften om ett framtida ukrainskt Natomedlemskap? Det är svårt att tänka sig en markering som skulle ha större politisk tyngd i detta läge. 

I Ukraina skulle det uppfattas som det yttersta tecknet på västs långsiktiga stöd medan det i Ryssland skulle ses som ytterligare bevis på hur kontraproduktivt kriget är.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera