I mitten av september besökte Joe Biden den klassiska bilmässan i Detroit. USA:s president, tillika bilfantast, provkörde en eldriven Cadillac Lyriq och höll ett passionerat tal om de ljusare tider som väntar ”Motor City” och dess återuppväckta fordonsindustri.
”Om du vill ha en elbil med lång räckvidd, köp amerikanskt. Om du vill ha en som laddar snabbt, köp amerikanskt. Om du vill ha en som är snabb den första kilometern, köp amerikanskt”, sa han inför jublande fordonsarbetare.
Orsaken till Joe Bidens optimism var att han nyligen hade satt sin signatur på ”Inflation Reduction Act” (IRA), lagstiftningen som beskrivs som den största klimatsatsningen någonsin i USA.
Hela paketet är värt hisnande 369 miljarder dollar. Merparten av pengarna ska användas till subventioner för att uppmuntra investeringar i grön industri och teknologi, som förnybar energi och batteriframställning. Konsumenter ska lockas att installera solceller på sina hustak och att köpa elbilar.
Paketet innehåller dock några viktiga förbehåll. Subventionerna kommer enbart att tillfalla bolag med verksamhet i USA som använder amerikanska underleverantörer. Samma sak med elbilspremien på 7500 dollar, som endast gäller om fordonet tillverkats av nordamerikanska komponenter, och där monteringen har skett i Nordamerika.
Därmed inte sagt att bolagen måste vara amerikanska. IRA kan därför också ses som en kontaktannons för gröna bolag från resten av världen som kan tänka sig en USA-flytt.
Svenska Northvolt är det senaste i raden av högprofilerade bolag som anmält intresse. I en intervju med Financial Times säger vd Peter Carlsson att IRA fått ”momentum att skifta en hel del från Europa till USA”.
Om Northvolt skulle bygga en fabrik i USA skulle bolaget få ungefär fem gånger större stöd än om fabriken skulle byggas i Tyskland. Lägg till det att de europeiska energipriserna är betydligt högre än i USA.
Det är fullt förståeligt att europeiska bolag är intresserade. Lika förståelig är de europeiska politikernas förtvivlan. Just som de hade börjat glädjas över att en amerikansk president tar klimatfrågan på allvar kommer han ut som en lika stor protektionist som sin föregångare.
För den som lyssnade på Biden under valrörelsen 2020 borde detta dock inte komma som en chock. ”Made in America” och ”Buy American” var två teman som ofta återkom när han pratade om sin ekonomiska agenda, särskilt i sömniga industristäder i den amerikanska mellanvästern.
Det var hans sätt att mäta sig med Donald Trumps populism. Samtidigt visade han väljarna att han tar konkurrensen från Kina på största allvar.
Men europeiska politiker verkar inte ha lyssnat, att döma av yrvakenheten. EU-kommissionär Thierry Breton och fler med honom pratar om IRA som en ”existentiell utmaning” och ser ett akut behov av att vända den europeiska ”avindustrialiseringstrenden”.
Emmanuel Macron förespråkar att svara med samma medel, med en ”Buy European Act”.
Tysklands ekonomiminister Robert Habeck uttalade sig i veckan om att EU behöver använda subventioner i större utsträckning, prioritera lokala produkter i upphandlingar samt snabba på godkännanden av europeiska statsstöd.
Att fransmännen vill stänga omvärlden ute är inget nytt. Detsamma gäller EU-kommissionen, som infört en aggressiv industripolitik med fokus på att främja EU:s ”strategiska autonomi”, bland annat med hjälp av frikostiga statsstöd.
Men att de traditionellt mer frihandelsvänliga tyskarna svänger i samma riktning är både anmärkningsvärt och oroväckande, särskilt för en utrikeshandelsberoende ekonomi som Sveriges.
Oavsett hur illa man tycker om den amerikanska lagen och dess konsekvenser blir ingenting bättre av att svara med samma mynt. Tvärtom är risken att man startar en handelskonflikt med USA, en kapplöpning om vem som kan erbjuda de mest generösa stöden till respektive näringsliv.
I ett sådant scenario finns bara förlorare. Att socialisera kapitalbildningen förstör ekonomin. Subventioner och statsstöd snedvrider konkurrensen genom att bolag som ropar högst premieras på bekostnad av de med mest innovativa idéer.
Det göder korruption och urholkar länders konkurrenskraft.
Just detta kommer att drabba USA på sikt. För inget tyder på att Joe Biden ger vika för omvärldens påtryckningar – särskilt inte efter beskedet att Donald Trump ställer upp i presidentvalet 2024.
Faktum är att kraftmätningen med Kina är och förblir en av presidentens högsta prioriteringar, och både frihandeln och de ekonomiska banden till Europa väger lätt i jämförelse.
Så ser den sorgliga verkligheten ut, vilket europeiska politiker måste inse.
Därmed inte sagt att Europa ska ge upp möjligheterna att påverka. IRA träder inte i kraft förrän vid årsskiftet så det finns all anledning att fortsätta påtryckningsarbetet.
Ett tänkbart område för samförstånd är relationerna till Kina, där Biden-administrationen gärna vill ha EU:s stöd i de exportrestriktioner man har infört mot landet.
Lägligt nog kommer parterna att träffas den 5 december inom ramen för TTC, det transatlantiska teknik- och handelsrådet.
Men om några framsteg ska ske måste Europas företrädare släppa lite av stoltheten och planerna på aggressiva motåtgärder. Jämfört med bjässar som Kina och USA har Europa allra mest att förlora på handelskrig.
Vi gör därför klokt i att vårda vår relation till USA, som inte bara är en viktig handelspartner utan Europas i särklass viktigaste säkerhetspolitiska allierade.
Det finns dessutom andra sätt än subventioner om man vill skapa ett attraktivt klimat för gröna entreprenörer.
Effektiva tillståndsprocesser och tillgång till grön el till rimliga priser är två exempel.
