1515
Annons

Förslaget tydliggör makten i EU

EU-ledarnas beslut att förorda Ursula von der Leyen som ordförande för EU-kommissionen är utmanande. Inte på grund av hennes kvaliteter eller brister utan för att det visar så tydligt att EU-systemet i huvudsak är oförändrat, beträffande vem som bestämmer.

Foto:HENRIK MONTGOMERY / TT

Partigrupperna i Europaparlamentet vill gärna att den vinnande partigruppen där ska avgöra vem som ska leda EU-kommissionen. Det finns ett visst stöd för det i grundfördraget, men frågan är synnerligen omstridd. Dessutom är det inte klart hur majoritetsförhållandena ska räknas; i EU finns ingen parlamentarism där det är givet att ”regeringen” ska ha stöd av parlamentet.

Nu kommer säkerligen valet av nya topposter att utmanas av parlamentarikerna. Och regeringscheferna, efter en riktig longör till toppmöte, måste också fundera över de långsiktiga effekterna. Här presenteras ett antal personer till topposter som har varit långt ifrån att ställas inför ett folkligt inflytande och som är garanterat okända för stora delar av européerna. Detta samtidigt som Europaparlamentsvalet har betecknats som ett ”ödesval” inte bara i Sverige.

Ursula von der Leyen är mångårig tung minister i Angela Merkels regering (och dessutom syster till den för oss svenskar lika mångåriga som kända och börsnoterade Stenbeck-vd:n Hans-Holger Albrecht). Josep Borrell, socialistpolitiker, som nyligen blivit utrikesminister efter regeringskaoset i Spanien föreslås plötsligt till EU:s utrikeschef. Han var på 00-talet talman i Europaparlamentet och hamnade då i blåsväder för att han inte tyckte att nordiska politiker skulle ha några åsikter om var Europaparlamentet skulle ha sitt säte eftersom de inte förstod vilken symbolisk betydelse Strasbourg har och att dessa inte hade drabbats av andra världskriget. Han fick sedan be Finland om ursäkt.

Christine Lagarde ska nu blir ECB-chef i stället för att vara IMF-chef som nu, om regeringarna får som de vill.

Charles MIchel, Belgiens premiärminister, tar enligt förslaget över posten som ordförande för Europeiska Rådet, alltså regeringschefernas forum. 

Extrem västeuropeisk tonvikt. Är det rätta fördelningen?

Nu är frågan hur som helst: vad var det egentligen som hände? Att regeringscheferna vill köra över partigrupperna i Europaparlamentet är uppenbart. Är det ett övergrepp, eller är det kanske snarast i överensstämmelse med verkligheten?

Under kampanjen inför EU-valet utmålades rösthandlingen som avgörande för Europas framtid. Och nu, endast en dryg månad senare förstår man att det är regeringarna som bestämmer mest. Och därmed är så att säga riksdagsvalet viktigare för EU:s inriktning än Europaparlamentsvalet.

Det är inte säkert att regeringschefernas val kommer att bli den konstellation som tillträder. Men tisdagskvällens uppgörelse säger en del om hur maktförhållandena ser ut i EU. Europaparlamentet är bara en av flera maktbärande europeiska institutioner. Det behöver inte vara fel. 

Men det var fel att säga till svenska folket att EU-valet var avgörande för Europas framtid. 


USA är på väg att lämna Trumps värld

Sveriges och Finlands Nato-resa har fått en händelserik start. Turkiets blockering av anslutningsförhandlingarna har kylt ned förväntningarna på en snabb medlemsprocess.

SNART ALLIERADE. ”Sverige och Finland gör Nato starkare” sa Joe Biden under torsdagens pressträff med Sauli Niinistö och Magdalena Andersson, där han också gav sitt ”fullständiga” stöd för ländernas Nato-ansökningar.
SNART ALLIERADE. ”Sverige och Finland gör Nato starkare” sa Joe Biden under torsdagens pressträff med Sauli Niinistö och Magdalena Andersson, där han också gav sitt ”fullständiga” stöd för ländernas Nato-ansökningar.Foto:Andrew Harnik

Från Biden-administrationen råder däremot inga tveksamheter om hur man ser på de nordiska ländernas Nato-ambitioner, vilket i ärlighetens namn är det som betyder något. Under 2021 stod USA för nästan 70 procent av Natoländernas totala försvarsanslag, och har inflytande därefter.

Torsdagens trilaterala pressträff i Vita husets soliga rosenträdgård var en uppvisning i vänskaplighet, enighet och beslutsamhet, med megafonen riktad mot både Ankara och Moskva. 

Förutom att Sverige och Finland väntas kunna tillföra värde till Nato, inte minst vad gäller Arktis och försvaret av Östersjön, gjorde Joe Biden ingen hemlighet av att han ser tillökningen som en del i västs kraftmätning med Ryssland – som ett sätt att stå upp för säkerhetsordningen.

Sverige och Finland kan bara tacka och ta emot.

Mycket har uppenbart hänt i USA sedan en svensk statsminister senast var på besök i Vita huset. Då, i mars 2018, hotades Stefan Löfven med stål- och aluminiumtullar, och EU anklagades för att vara ”orättvist” mot USA. 

Tullarna blev som bekant verklighet. Och även om USA faktiskt ökade sin truppnärvaro i Europa under Donald Trumps presidentskap orsakade hans America First-retorik stor osäkerhet både inom Nato och bland andra allierade.

Trump uttalar sig fortfarande negativt om Nato. Som potentiell presidentkandidat 2024 och informell sektledare för USA:s extremhöger är hans huvudbudskap samma som tidigare: att medlemsländerna åker säkerhetssnålskjuts på USA. 

Under Ukrainakrigets inledningsskede kallade han Vladimir Putins agerande ”smart”, och har konsekvent kritiserat att USA skänker så mycket pengar till Ukraina.

Dessbättre verkar allt färre hålla med honom. Kriget har på ett dramatiskt sätt påverkat väljaropinionen i USA. Så sent som i januari såg 41 procent av amerikanerna Ryssland som en fiende till USA. I dag är den siffran 70 procent, enligt Pew Research, och skillnaderna är små mellan partierna. 

Samma partiöverskridande enighet finns i synen på att behålla soldater i Östeuropa: 77 procent är för. Även andelen som har en positiv syn på Nato har ökat till 67 procent.

Också bland Trumps partivänner märks få spår av den ryssvänlighet och isolationism som han blev ökänd för. Zelenskyj har blivit en hjälte i amerikanska högerkretsar. I kongressen har republikanerna till och med drivit på för att få till de enorma stödpaket som hittills antagits för att hjälpa Ukraina, både finansiellt och i form av vapen. 

Topprepublikanen Mitch McConnell, som ihop med kollegor besökte Kiev, Helsingfors och Stockholm i veckan, uttalade sig om att Ryssland borde stämplas som ”statssponsor av terrorism”. 

Han sa också att USA borde godkänna Sverige och Finlands Natoansökningar först av alla, med referens till ländernas militära förmågor och att de bedöms kunna betala för sig.

Den finansiella aspekten är såklart viktig. Att Tyskland och andra europeiska Natoländer har ökat försvarsanslagen gör det lättare för amerikanska politiker att engagera sig i Europa – inte minst för de republikaner som fortsatt vill stå på god fot med Trump.

Men det återstår att se hur länge USA:s europeiska intresse består. Dels är utgången i presidentvalet 2024 en helt öppen fråga. Dels är det både troligt och naturligt att Stillahavsnationen snart återgår till att fokusera på kraftmätningen med Kina. 

Biden hade ju tänkt ägna den här mandatperioden åt Kina, innan Putin förstörde planeringen. Försvarsminister Lloyd Austins uttalande i slutet av april, om att USA vill se ”Ryssland så försvagat att man inte har förmågan att göra om det man gjort i Ukraina”, talar för den utvecklingen. 

Ett försvagat Ryssland gör det lättare att lämna över försvaret av Europa till européerna.

Därför är det viktigt för länder som Sverige att vårda relationen till USA nu när amerikanerna fortfarande har Europa för ögonen. Jämfört med vår tidigare allianslöshet gör Nato-medlemskapet oss visserligen mindre beroende av USA:s välvilja. Försvarsalliansen består ju av många andra länder som är traktatbundna att försvara Sverige. 

Men Ukrainakriget och den svensk-finska Natoprocessen har med all tydlighet visat vilken viktig roll som USA spelar för Europas säkerhet.

 

Hur påverkar Nato-processen svensk inrikespolitik? Lyssna på senaste avsnittet av Di:s ledarpodd här. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?