ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Företagare är inte något skattefrälse

  • FEL UTE. Erik Åsbrink anser att det är för lätt för personer som borde vara anställda att i stället fakturera sin ersättning och därmed kunna få lägre skatt. Men han stör sig på fel sak. Det är de höga marginalskatterna som är problemet. Foto: Jack Mikrut

LEDARE. Tidigare finansministern Erik Åsbrink kritiserade i går reglerna för beskattning av företagare: ”Förr behövde den skattebefriade adeln åtminstone stå för en motprestation – soldater och ryttare. Det slipper dagens skattefrälse.”

Ett provocerande ordval, men kritiken förekommer då och då. Den går ut på att personer som ”borde” få vanlig lön i stället tar ut det som lågbeskattad utdelning enligt 3:12-reglerna.

Erik Åsbrink talar om att ”riskkapitalister, revisorer, läkare, advokater, konsulter” kan starta företag och arbeta precis som förut men mot faktura ”och därmed runda hela systemet”.

Expressen pläderade på ledarsidan i somras för att det borde bli svårare för vissa företagare att använda reglerna. Skillnaden går tydligen mellan ”managementkonsulter, affärsjurister och riskkapitalister” och å andra sidan ”vanliga småföretagare”.

Hur dessa grupper av företagare ska skiljas åt framgår inte, men det fanns en tid då Skatteverket hade makt att avgöra vilka som skulle få starta företag (genom stränga regler för vem som skulle kunna få en F-skattsedel, dessa avskaffades av alliansregeringen).

Det här är den situation som kritikerna vanligen brukar visa upp: Högavlönade bildar eget aktiebolag och tar in sin ersättning dit och kan sedan ta ut den privat som lågbeskattad utdelning. Andra högavlönade får betala hög marginalskatt eftersom de inte kan eller vill göra samma manöver.

Skillnaden uppfattas som stötande, eftersom den lågbeskattade utdelningen är 20 procent och högsta marginalskatten på arbete ligger runt 60 procent. Men i dessa sammanhang är det sällan den höga marginalskatten som kritiseras, utan 3:12-skatten.

Debatten måste nyanseras. Den 20- procentiga utdelningen som kan tas ut enligt en förenklingsregel är begränsad till 171 875 kronor. För att ta ut mer blir det obligatoriskt att ta ut egen lön på hyfsat hög nivå, och utdelningsutrymmet ska sättas i relation till företagets totala lönesumma. Är denna lönesumma för liten blir det bara ett litet utrymme som beskattas med 20 procent.

Till detta ska läggas att samtliga företagare rimligen alltid först tar ut cirka en halv miljon kronor som lön, alltså upp till gränsen för vad som är pensionsgrundande. Därutöver är det alltså möjligt att få ut en summa till 20 procents skatt (men först måste bolagsskatten betalas). Ovanför nästa nivå är det plötsligt mycket svårare.

Och självklart måste företaget gå med vinst för att någon utdelning alls ska komma i fråga.

Varje gång en politiker eller debattör kallar företagare för skattefrälse, eller gör skillnad på fina och fula företagare bör man dra öronen åt sig. Man måste också fråga sig om högsta marginalskatt på inkomster ska vara normen för vad som är rätt att betala i skatt. Det är som om alla skattebetalningar under 60 procent är en riktad attack mot vård, skola, omsorg.

De som väljer att bli företagare, antingen de har en svarv eller en penna som sitt verktyg, tar ekonomisk risk. De avstår anställningstrygghet och måste spara medel inför svackor som kan uppstå mellan uppdragen. De flyttar sig ett steg bort från samhällets trygghetssystem, de får sörja för sin egen tjänstepension och semesterlön. De ger dynamik på arbetsmarknaden. Och lyckas de bra med sitt företag är det en samhällsvinst.

Erik Åsbrinks synsätt har ett ensidigt löntagarperspektiv. Rimligare är att se 3:12-reglerna utifrån risktagarperspektiv. Varför ska det vara mer förmånligt att investera i börsnoterade företag än i sitt eget? Varför ska anställda som vill köpa aktier i sitt företag (och därmed blir klassade som fåmansföretagare) betala 60 procent på en eventuell vinst, men bara betala 25 procent på en vinst om man köper aktier i konkurrentföretaget på andra sidan gatan?

Det rimliga är att justera ned skatten på de högsta inkomsterna. Om man verkligen vill komma åt ojämnheter i skattesystemet är den rätta vägen en kraftigt minskad statlig skatt. Den statliga inkomstskatten står för endast 2,6 procent av de totala skatteintäkterna. Om den skulle försvinna väntar enorma positiva dynamiska effekter. Och då skulle man kunna leva med andra mindre defekter i skattesystemet.

En bonus är att 3:12-reglerna då skulle kunna slopas. Och företagare skulle få vara företagare utan att bli angripna av nuvarande eller tidigare finansministrar.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies