Annons

Fördel för Andersson

Man ska säga som det är: för den som har hoppats på ett maktskifte nästa år ser det mörkt ut.

NY LEDNING. I och med ledarskiftet i S kommer M inte lika lätt kunna kapitalisera på de åtta gångna årens misslyckanden.
NY LEDNING. I och med ledarskiftet i S kommer M inte lika lätt kunna kapitalisera på de åtta gångna årens misslyckanden.Foto:Robin Ek / TT

Trots att de två Löfven-perioderna har varit unikt röriga och krisartade, trots att Sverige ligger i den europeiska toppligan i arbetslöshet, att vi är absolut ledande på dödligt vapenvåld, att polischefer varnar för att organiserad brottslighet infiltrerar kommuner och företag och trots att energikrisen står för dörren behåller vänsterblocket en stabil ledning i opinionsmätningarna.

Om det skulle ha varit val i dag hade Socialdemokraterna bildat regering.

Eller annorlunda uttryckt - trots att oppositionen har ett guldläge i sakfråga efter sakfråga och trots att den sittande statsministern är klart stukad har M-ledaren ändå svårt att ta initiativet.

Den nogräknade invänder kanske att L, M, KD och SD ibland samlar en knapp majoritet i många opinionsundersökningar. Om L klarar sig kvar i riksdagen kan det gå. M, KD, SD har under mandatperioden aldrig kommit över 50 procent. Trion ligger på mellan 46 och 48 procent.

Men Liberalerna ligger väldigt illa till. De hamnar alldeles för långt under spärren för att allmänborgerliga väljare ska våga rösta på dem.

Det verkar heller inte finnas någon samlad borgerlig strategi för att Liberalerna ska öka. Om den moderata regeringsmakten bygger på att L räddas kvar i riksdagen kan man hjälpa till med gemensamma utspel, gemensamma presskonferenser och lyfta upp och fram Sabuni som en skuggminister. Man skulle också önska sig ett visst förädlingsarbete av den enighet mellan L, M, KD och SD som växte fram under sommarens regeringskris. Det behöver inte vara lika långtgående som allianssamarbetet, men någon typ av gemensam plan behövs för att väcka trovärdighet som regeringsalternativ.

Men icke. Man samlar sig visserligen för att försöka stoppa familjeveckan i finansutskottet eller till och med få ihop en gemensam reservation om jobbskatteavdrag och minskat bistånd. Det blir jobbigt för regeringen, men är inte en väg till regeringsmakten. En inställd familjevecka är ingen plan för fyra år i regeringen. En borgerlig budgetröra kan dessutom utnyttjas av Socialdemokraterna som kan skylla hela vårens elände på Moderaterna.

Det är lätt att förstå M:s vånda. Sabuni har inte lyckats samla sitt parti i regeringsfrågan, vilket gör att det i grunden fortfarande är opålitligt. Om stockholmarna lyckas kuppa bort Sabuni i november är det klippt. Det är inte heller säkert att M tjänar på att hjälpa till. Om L åker ut på låga siffror, säg 1,8 procent, finns det en möjlighet om tillräckligt många tidigare L-väljare räddat över sig till M. Om L åker ut på höga siffror, säg 3,8, är det kört.

Inte heller hos Moderaterna själva tycks det råda en arbetsfeber inför regeringsskiftet. Det är kanske en orättvis bild men dock en bild. Inför stämman senare i oktober fokuserar partiet på tre områden - kriminalitet, arbetslinjen och grön tillväxt. Behjärtansvärt allting men alla tre områden domineras av den gamla vanliga moderata politiken och väcker därför ingen nyfikenhet.

Hos det andra stora oppositionspartiet, Sverigedemokraterna, råder en märklig stiltje. För ett år sedan lovade SD en snabb professionalisering, utarbetad politik på fler sakområden och nya talespersoner. Men det har dröjt, och dröjt och dröjt. SD har nu snart varit ett riksdagsparti i tolv år men är anmärkningsvärt slöa i sin politikutveckling. Om man ska vara med och ta ansvar för Sverige bör man börja med att ta ansvar för utvecklingen i sitt eget parti. SD har heller inte lyckats profilera den utpekade kronprinsen Henrik Vinge. Jimmie Åkesson är ett starkt namn men han är alltmer det enda namnet.

Och i det lilla oppositionspartiet, KD, har partiledaren lyckats omvandla partiets kanske största tillgång - sig själv - till en ganska trasslig person med konstiga rättstvister.

I detta läge för oppositionen byter S ledning. I den första lyckliga successionen på ett halvt sekel blir Magdalena Andersson partiledare efter åtta år som finansminister. Hon är en helt annan person än Löfven. Mycket mer verbal, mer strukturerad i tal och lätt att begripa. Hon är en långt farligare motståndare.

Hon har också snabbt signalerat ändring på socialdemokratiska problemområden och triangulerar nu friskt. Bekämpning av den nya kriminaliteten är prioritet nummer ett. Att stor flyktinginvandring är en belastning är inget att hymla om. Hon har till och med snott Brexit-kampanjens geniala slogan - ta tillbaka kontrollen - en vinnande formel som M tidigare experimenterade med men aldrig vågade göra till sin. Lägg till ryktena om att LO:s egentlige ordförande Tobias Baudin blir partisekreterare och Mikael Damberg ny justitie- och migrationsminister, samt SSU:s oblyga försöksballonger om att samarbeta med SD om pensionen och det ser ut som en plan. Sverige tycks i Magdalena Andersson få sin variant av Danmarks Mette Frederiksen, en stenhård S-ledare som slutat vara rädd för identitetsvänstern och därför vinner tillbaka LO-medlemmar som gått högerut.

Runt henne ångar Nooshi Dadgostar på som ett höghastighetståg. Annie Lööf vallar sina väljare allt längre in i vänsterburen. Och det vingliga MP fångar upp den nu röstberättigade Greta-generationen. 

Det som nyss såg ut som en ganska lätt seger för moderatledaren har blivit en mycket svår och jämn kamp. I och med ledarskiftet i S kommer M inte kunna kapitalisera på de åtta gångna årens misslyckanden. Det krävs en mycket starkare och samlad offensiv för att byta regering.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera