1515

Folket bäst i test

Coronakrisen har varit och är ett fullskaligt test av hur Sverige fungerar i kris. Man kan ha synpunkter på mycket, men en aktör fungerade oväntat bra och den styrde mer än vad man anar: allmänheten.

SENSOMMAR. Den centrala aktören i coronakrisen har varit och är folk i allmänhet, som bland annat backade upp Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog Anders Tegnells expertroll.
SENSOMMAR. Den centrala aktören i coronakrisen har varit och är folk i allmänhet, som bland annat backade upp Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog Anders Tegnells expertroll.

Det sägs en del dumheter om svenskt folk i allmänhet, att de är fredsskadade, inte kapabla att stå ut i svåra tider eller att de inte klarar av tuffa politiska avvägningar, samt är bortskämda av socialförsäkringssystemet.

Facit sedan ett kvarts sekel tillbaka är det motsatta. Varje gång Sverige har drabbats av kris har allmänheten svarat med förnuft, moderation och självständighet.

När landet föll ner i ett svart ekonomiskt hål under 1990-talskrisen var svaret resolut. Folket röstade bort det enda populistpartiet och röstade in en finansminister, Göran Persson, som i valrörelsen 1994 utlovade sänkta bidrag, höjda skatter, sanerad budget, återbetalning av skulder, ett skifte till inflationsbekämpning och fokus på vård, skola och omsorg. Inget lättsinne där inte. På hösten samma år röstade väljarna in Sverige i EU men gjorde några år senare halt inför EMU, trots att de stora partierna starkt rekommenderade att Sverige skulle byta valuta.

När nästa tunga ekonomiska kris slog in 2008 stöttade väljarna en överbryggningspolitik och i likhet med Financial Times förstod de värdet i att backa upp den saklige Anders Borg.

När coronaviruset flög genom världen under vårvintern blev svaret i Sverige likartat. Folk i allmänhet stöttade Folkhälsomyndighetens expertroll och nickade instämmande till att det inte finns några enkla lösningar vid sidan av att tvätta händerna, hålla avstånd och stanna hemma vid förkylning. Statsepidemiologen förde ganska avancerade resonemang på presskonferenserna, betonade ovissheten i förloppet och vann status som folkkär.

Även regeringen fick stöd. Allmänheten gav under några kritiska månader den svage statsministern styrka. Med några undantag accepterade oppositionen läget och pausade i huvudsak de inrikespolitiska striderna. Man hade kunnat tänka sig att folk i allmänhet efterfrågade stenhård kritik och krav på ministeravgång, men icke. Nu stod andra värden på spel.

Den institution som i praktiken hanterade krisen, vården, fick en plötslig arbetsro. Man skulle kunna tro att folk i allmänhet skulle rusa till sjukhuset av rädsla för smitta men det blev tvärtom. Akutmottagningarna vittnar om en ovanligt sysslolös vår. Folk sökte absolut inte vård i onödan och sjukhusen kunde kraftsamla kring IVA-avdelningarna, vilket lyckades. Läkarkåren tog befälet, organiserade om personalstyrkan, genomsökte kulvertarna på utrustning och klarade sin uppgift. Finansregionrådet i Stockholm Irene Svenonius har helt rätt i att erfarenheten av våren är att det inte behövs en särskild vårdorganisation vid kris. Den befintliga fungerar.

Även när misslyckandet i äldreomsorgen kom och den svenska strategin fick svarta rubriker stod allmänheten fast. Krisindustrin i medierna larmade varje dag men folk i allmänhet förstod att hygienrutiner på äldreboenden inte förbättras av en kinesisk lockdown. Folk i allmänhet förstod också att en kinesisk lockdown skulle krascha ekonomin och skicka hem förvärvsarbetande skolbarnsmammor vilket inte skulle hjälpa någon, särskilt inte patienter i vård och äldreomsorg.

De enda populistiska eftergifterna det fanns utrymme för var nedstängningen av gymnasier och högre utbildning. Det var och är ett svaghetstecken att regeringen offrade utbildningsinstitutionerna, men här har man betecknande nog också backat. Legitimiteten för att hålla ungdomarna hemma ytterligare en termin är noll.

Ibland nämns tillit som en särskild kvalitet som likt en malmkropp går genom svenskt samhälle, färdig att utvinnas. Med det brukar man mena folkets tillit till landets ledning, en bild som gärna framhålls av just landets ledning och dess tillbedjare. Det finns något passivt och förljuget i den föreställningen. Att blint lita på myndigheter och politiker är ingen folklig dygd i en mogen demokrati som den svenska.

Men om man vänder på aktörerna framträder en sannare bild av svenskt samhälle. Det finns starka skäl att ha tillit till folk i allmänhet, både som konstitutionell princip och utifrån genomlevd erfarenhet. Det allmänna omdömet i Sverige har gång efter gång visat sig vara gott, särskilt i svåra tider.

Coronakrisens hantering i Sverige kommer att stå modell för nästa kris, oavsett vilken art. En ny pandemi är mycket trolig, liksom ekonomiska kriser. I värsta fall blir det ÖB och en insatsledare som blir ansvariga för en säkerhetskris.

Den kanske viktigaste erfarenheten av våren 2020 är att det gick att lägga ett unikt stort ansvar på folk i allmänhet och att regeringen gjorde rätt som följde sitt folk. Den allmänna stämningen var förnuftig, återhållsam och gav utrymme för nyanser, avvägningar och professioner.

Kanske kan coronakrisens modell också överföras på andra mindre kriser när det politiska läget normaliseras. Om ordningsmakten likt Folkhälsomyndigheten fick större och självständigt utrymme att leda kampen mot gängbrottslighet kanske den både kan lyckas och vinna förtroende hos folk i allmänhet, den största tillgången av dem alla.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?