ANNONS:
Till Di.se
Valet 2018

Följ inte med Löfven in i vänsterburen

  • REGERINGSBILDNING? Stefan Löfven på fredagseftermiddagen. Första veckan i december blir han föremål för skarp omröstning i kammaren. Foto: Henrik Montgomery/TT

LEDARE. Det var inte överraskande att talmannen nu låter Stefan Löfven bli prövad i en skarp statsministeromröstning. Under den närmaste tiden kommer många kommentatorer att göra bedömningen att omröstningen slutar med ett nej.

Det finns en större fråga än den som handlar om svekdebatt eller risken för extraval. Det finns en viktigare analys att göra än att granska om C och L har ändrat sig i förhållande till vad de sa i valrörelsen. Det väsentliga är att bedöma vad man kan få ut av ett samarbete med S. Och då måste man undersöka vad Socialdemokraterna numera är för slags parti.

I dagarna sänder SVT programserien ”Statsministrarna”. När man ser avsnitten om Ingvar Carlsson och Göran Persson är det lätt att gripas av det statsmannaskap som präglade dessa statsministrars gärning (liksom Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts). Svåra uppgifter (deras närmaste kolleger blev mördade, murens fall, EU-anslutning, finanskris, Estonia, flodvågskatastrofen) hanterade de så gott de kunde. Öppenhjärtiga vittnesbörd, även om misstagen de begick, men med det kvarstående intrycket att dessa två socialdemokratiska statsministrar tog ansvar för Sverige.

Även Stefan Löfven har skött svåra uppgifter med integritet. Knappast någon tror att han skulle hantera akuta situationer med annat än landets bästa för ögonen. I varje fall om han inte behöver ta hänsyn till andra opinioner, i sitt eget parti, eller i något samarbetsparti.

Men mellan dramatiska händelser som sedan går till historien finns en politikutveckling som inte gestaltas i SVT-dokumentärserier.

Socialdemokraterna har under lång tid förflyttat sig politiskt. Från ett modererande parti i mitten av svensk politik till en vänsterkraft. Det tydligaste märkesdatumet var 26 mars 2011, då Håkan Juholt valdes till partiledare. Ombuden på extrakongressen fick uppleva att det på deras sittplatser låg skyltar med en mustasch på, som de förväntades hålla upp under mötet. Tillställningen blev en blandning av påbjuden entusiasm med ingredienser av pajaskonster (med anspelning på den store ledarens attribut) och av en superskarp vänstersväng, som kom till uttryck i Håkan Juholts installationstal. Det var då han ville att ett upphävande av pensionsuppgörelsen skulle bli en valfråga.

Det är lätt att se Håkan Juholts katastrofala partiledartid enbart som ett uttryck för personliga tillkortakommanden. Men redan några år dessförinnan hade vänstersvängen påbörjats. 2008 försökte Mona Sahlin göra en ”förvalskoalition” tillsammans med Miljöpartiet. Den högtidliga lanseringen av samarbetet följdes kort tid därefter av tvärstopp. LO, under ledning av Wanja Lundby-Wedin, krävde att även Vänsterpartiet skulle vara med.

Sedan vet vi hur det gick. Mona Sahlin, som vid den tiden i breda kretsar var förlåten för tidigare misstag, gjorde ett katastrofval 2010. En viktig anledning torde vara den påtvingade alliansen med Vänsterpartiet, som också bidrog till att Miljöpartiet flyttade vänsterut.

Det var inte fråga om att S skulle få stöd av V. De skulle prata ihop sig i detalj om politiken.

Ändå är det inte på grund av Socialdemokraternas sällskap som partiet långsiktigt har förflyttats åt vänster. Den som har varit på S-kongresser, till exempel 2013 och 2017, bör ha noterat hur partiet har dragits i socialistisk riktning, främst – men inte bara – manifesterat i debatten om vinst i välfärden.

I en artikel i Affärsvärlden skildras hur Stefan Löfven inför valet 2014 förespråkade (och hånades för) ”innovationskatapulter”, en ”industrikansler” och sin ”affärsplan för Sverige”. Bilden var att han var en industriman, med tunga meriter från sin tid som metallbas och därmed hade stor förståelse för företagens behov av konkurrenskraft. Men sedan fångades Löfven av helt andra partiströmningar.

Artikeln är skriven av Stefan Stern, mångårig S-makthavare i det fördolda och Mona Sahlins högra hand inför valet 2010. Sedan flera år har han växlat över till en näringslivskarriär.

Han nämner en rad vänsterinitiativ som S har tagit därefter, som inte kan skyllas på samarbetet med V. Exitskatt som skulle innebära att arvsskatten återinfördes köksvägen. Höjd skatt på privat sparande. Det diffusa ”höjda skatter på rika” etc.

Den politiker på allianssidan som funderar på att förhandla med Stefan Löfven måste begrunda att man också måste förhandla med ett helt parti – en rörelse som under en tioårsperiod rört sig stadigt vänsterut, utan att dess ledare har förmått stoppa utvecklingen.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies