När Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson förra hösten skrev den reservation i Finansutskottet som sedan kom att bli M-KD-budgeten för 2019 inskärpte hon behovet av strama statsfinanser.
Det gör alla ekonomiskpolitiska talespersoner som vill bli tagna på allvar. Men mitt i texten bytte hon plötsligt ton och påtalade behovet av att staten i detta läge inte behöver spara lika mycket och att politiken bör vara något mer expansiv är vad normen angav. Sedan drämde hon till med breda skattesänkningar och stora satsningar på kommunerna.
För det fick hon kritik från finansministern som dundrade om slarv med statsfinanserna.
Nu säger Magdalena Andersson i SvD (5/11) att hon vill lägga om statsskuldspolitiken och ansluta sig till Svantessons något mer expansiva syn. Hon vill ha ett balansmål för statsbudgeten, det vill säga slippa amortera på den rekordlåga svenska statsskulden.
För det får hon kritik från Elisabeth Svantesson som anklagar finansministern för att vara svag och att lämna mål som regeringen inte klarar.
När man läser Anders Borgs bok om sin finansministertid ser man det ekonomiskpolitiska debattklimatet inifrån. Han gör i stort sett allt rätt i ett extremt läge under finanskrisen. Sverige har kraftig minustillväxt. Exportindustrin tvärstannar. Staten är på vippen att tvingas ta hand om Swedbank. Han underbalanserar statsbudgeten, räddar svenskarna från massarbetslöshet, konsoliderar välfärden i kommunerna och utnämns till EU:s bästa finansminister.
Ändå riktar den nya ekonomiskpolitiska talespersonen från Socialdemokraterna, Magdalena Andersson, stenhård kritik mot honom och den får ett visst fäste. Moderaterna är rädda för bilden av att slarva med skattesänkningar och dra upp underskotten. Göran Persson krossade Moderaternas ekonomiskpolitiska trovärdighet under 90-talskrisen och S är mästare på att använda statsfinansvapnet. I efterhand, skriver Borg, borde han ha underbalanserat ännu mer.
Magdalena Andersson har under sina fem år som finansminister satt rekord i amorteringar. Hon har betalat tillbaka många hundra miljarder och planerar att betala av många hundra miljarder till. Men statsskulden har inte varit så här låg sedan 1960-talet, cirka 20 procent av BNP. Även den så kallade Maastrichtskulden, som inkluderar hela den offentliga sektorn, är låg och kommer att sjunka under 30 procent av BNP under mandatperioden. Enligt målet bör den ligga på 35 procent.
Det finns tre starka skäl till att staten inte ska sänka skulden ännu mer.
Moderaterna ska vara vaksamma på att det inte går inflation i begreppet investeringar. Men i övrigt bör partiet av ren självbevarelsedrift vara försiktig med att använda budgetunderskottspopulismen. Sverige behöver låna och kan låna billigt.