1515

Felaktig kampanj mot Kristerssons linje

LEDARE. Måndagens händelse i riksdagens kammare var historisk. Talmannen lade fram ett förslag till statsminister, Ulf Kristersson, som inte tycks få tillräckligt med stöd för att bli vald. Anledningen är att två partier i samma politiska allians som Ulf Kristersson inte vill att han ska tillträda som statsminister.

SKARP VOTERING. Talman Andreas Norlén och statsministerkandidaten Ulf Kristersson i riksdagen på måndagen.
SKARP VOTERING. Talman Andreas Norlén och statsministerkandidaten Ulf Kristersson i riksdagen på måndagen.Foto:Pontus Lundahl/TT

L-ledaren Jan Björklund har framträtt i en lång rad intervjuer och förklarat partiets vägval. Samtidigt pågår i medierna en upphettad debatt om det legitima i att C och L går sin egen väg. En vanligt förekommande motbild är att det är M och KD som bryter upp allianssamarbetet.

Så hur ligger det till egentligen? Det beror förstås på vem man frågar. Men det finns några påståenden i debatten som borde föranleda följdfrågor:

* ”Annie Lööf och Jan Björklund har lovat att aldrig bidra till att ge Sverigedemokraterna inflytande.” (Expressens ledarsida.) Det är sant, men samtidigt lovade de båda en lång rad andra saker, däribland att vilja bilda regering med alliansen. De berättade inte för väljarna att deras inställning skulle komma att innebära att de röstar nej till Ulf Kristersson.

* ”En alliansregering måste bygga på Sverigedemokraternas kontinuerliga godkännande.” (Dagens Nyheters ledarsida.) Så kan man uttrycka det, men lika rimligt är att konstatera att ett SD som inte är nöjt med den förda politiken endast kan göra en verksam protest – att i stället välja Socialdemokraternas alternativ. Det kommer SD knappast att göra i särskilt hög utsträckning.

SD har, utan förhandling, röstat på Moderaternas budget i slutvoteringen under hela mandatperioden. I skarpa voteringar, alltså blockskiljande omröstningar som gäller lagstiftning, har SD röstat med alliansen i de allra flesta fall. Propositionerna har därmed fallit helt eller delvis. De blockskiljande voteringar i skarpa frågor där SD har valt den rödgröna sidan går att räkna på ena handens fingrar.

Att helt andra siffror har förekommit, som visar att SD oftast stöder S, beror på att även icke-skarpa voteringar (bland annat om motioner från allmänna motionstiden) har räknats med. Det är inte relevant för diskussionen om en regerings möjlighet att få igenom sina förslag.

* ”Alliansen bildades för 14 år sedan. Detta är första gången som två av partierna – M och KD – vill bilda en regering utan de två andra allianspartierna.” (Centerpartiets Michael Arthursson på Twitter.) Det är inte sant, M och KD vill bilda en regering med de två andra allianspartierna och har sagt att de är välkomna in i regeringen.

* ”Vi ska inte ta in Sverigedemokraterna i den politiska maktutövningen i Sverige.” (Jan Björklund i Agenda.) Detta påstående stämmer inte med Ulf Kristerssons budskap, som ju innebär att regeringen inte ska förhandla med SD. Det Jan Björklund implicit säger är att han inte litar på Ulf Kristersson, och att denne antingen är naiv (Björklunds uttryck är ”luftslott”) eller ljuger. Jan Björklunds uttalanden om Ulf Kristersson gränsar till fadersmord, och det hade varit välgörande för debatten om Björklund före valet hade berättat om sina tvivel på Kristerssons karaktär.

* ”Alliansen kan regera med MP.” (Björklunds linje.) En sådan regering måste släppas fram av SD, S eller V. Det är mindre sannolikt. Och även den koalitionen måste leva med hotet att bli fälld av SD, som kan rösta på ett S-förslag.

* ”Det är bara att titta på hur Jonas Sjöstedt har agerat under fyra år.” (Björklund i Agenda.) Men jämförelsen mellan Vänsterpartiets organiserade budgetsamarbete under fyra år och en framtida alliansregering är falsk. Ingen har föreslagit att SD ska ges den maktposition som V har haft gentemot den rödgröna regeringen.

* ”Det här handlar om ett historiskt vägval.” (Annie Lööf.) Centerledarens uttalande om SD bygger på att även hon underkänner Ulf Kristerssons analys. Men ännu viktigare är att resonera om vad som verkligen skulle riskera att öka stödet för SD. Vad händer om det historiska vägvalet leder till, med Annie Lööfs ord, en samlingsregering, vars huvudsakliga syfte är att markera avstånd till Sverigedemokraterna? Är det någon som tror att en sådan uppgörelse, som gör SD till enda oppositionsparti, skulle minska det partiets väljarstöd?

C och L bör fundera en gång till över sitt ställningstagande i regeringsfrågan. Och under tiden bör de upphöra med den indirekta svartmålningen av sina allianskolleger.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?