Konflikten mellan stats- och finansministerns olika roller lever i viss mån kvar. Ekonomkåren generellt dras till fastighetsskattens förmenta rationalitet, de med ett bredare politiskt ansvar inser att skatten var och är omöjlig och illegitim.
När fastighetsskatten nu 15 år efteråt gör politisk comeback i tunga S-distrikt som Stockholm och Skåne, i LO, i inflytelserika kretsar som SNS och ESO-rapportörer och i ministermummel om skattereformer på bostadsområdet, kan det vara värt att påminna om varför den var så impopulär. I dagens debatt om skatten beskrivs det dåvarande motståndet nästan som enfald bland småfolk i småhus som inte begrep den stora världens instrumentella syn på skatt.
Men fastighetsskattens moraliska innebörd var relevant. I ett lågskattesamhälle som det amerikanska kan man kanske stå ut med boskatter som har svagt stöd hos allmänheten. I ett högskattesamhälle som det svenska där skattesystemet spelar stor roll för hushållens marginaler är skattens moraliska legitimitet en helt annan sak.
Fastighetsskatten var och är en extra skatt på redan beskattad inkomst. Till skillnad från jordbruksfastigheter genererar ju hem ingen avkastning. Skatten betalas av löner som har utsatts för ett av världens högsta skattetryck. Ibland står fastighetens värde i proportion till inkomsten men långt ifrån alltid. Man kan ha bott länge i samma hus, blivit pensionär, arbetslös eller skilt sig. Fastighetsskatten slår blint och orättvist.
Ekonomernas favoritargument, att fastigheter till skillnad från förmögenheter inte kan flytta, upplevs av den enskilde husägaren som en fälla. Just på grund av att man är maktlös anser sig fogden ha makten. Rörligheten hos andra skattebaser är en effekt av samhällets frihet. Om skattesystemet blir för absurt har man friheten att ta jobb i andra länder, att flytta sina företag och sitt kapital. Dessa friheter är en dynamik som varje finansdepartement måste förhålla sig till och som bidrar till rimlighet och legitimitet. Att beskatta någon på grund av dennes ofrihet och maktlöshet är stötande.
Sverige är fortfarande ett land av egnahemsbyggare. Rot-avdraget har mildrat arbetsbördan hos villaägare men de flesta husägare ägnar stor del av sin fritid åt att underhålla sina hem. De använder också en stor del av sina redan högt beskattade inkomster för att investera i nya värmesystem, nya fönster, nya badrum, bättre kök och allt annat som behövs för att underhålla och driva Sveriges vanligaste boendeform. 52 procent av befolkningen bor i småhus. Det egna arbetet och de egna investeringarna ökar fastighetsskatten vilket med all rätt upplevs som orätt.
Eller för att dra det till sin spets: om du kommer över en tomt med sjöglimt och ägnar all fritid under ett års tid åt att bygga ditt eget hus ska staten ha en försvarlig del av din inkomst. Med vilken rätt?
Fastighetsskatten är i praktiken en skatt på barnfamiljer. 65 procent av landets 10-19-åringar bor i småhus. Barnfamiljer i Sverige är mycket hårt beskattade på grund av att dubbelarbete är norm. Båda föräldrar arbetar och tar hand om barn och hem. Det svenska bostadsbeståndet är utformat så att det inte finns några alternativ till småhus. Stora lägenheter i större städer är alldeles för dyra. Hus en bit ut går att komma över med skyhög belåning och två inkomster i pant. Att utsätta just denna livsfas för ekonomernas favoritskatt är ytterligare ett exempel på att staten ger sig på maktlösa personer utan alternativ.
Fastighetsskatten är för de flesta husägare inte en skatt på sparande, vilket man ibland hävdar, utan på en nödvändig konsumtion och på ett hem. Man måste bo. Om man har barn har man ansvar för att minderåriga måste bo. Att det på sikt kan uppstå ett värde i boendet är en bisak. Som boende sysslar man inte med förmögenhetsförvaltning utan med sitt liv i sitt hem.
Det uppstår därtill känslor för hemmet, förhoppningsvis också ett nätverk bland grannar, viktiga relationer och sådant man kan kalla rötter. Argumentet att fastighetsskatten skapar ett effektivt utnyttjande av bostadsbeståndet genom att driva ut individer som inte kan eller måste ha en stor boendeyta är hänsynslöst cyniskt.
Göran Persson borde ha kört över sin finansminister. Och den nu styrande politikergenerationen bör klart och tydligt ta strid mot de vänsterkrafter som återigen vill beskatta bortom sans och moral.
Den nuvarande kommunala fastighetsavgiften tar in lika mycket medel som den tidigare fastighetsskatten. Därtill kommer reavinstskatten vid försäljning av bostäder. Före pandemin flödade statskassan av pengar och enligt vårbudgetens prognoser svämmar den över snart igen. Sverige behöver inte höjda skatter.
