1515
Annons

Farligt att fonder ratar försvarsaktier

Rysslands invasion av Ukraina har på ett brutalt vis illustrerat hur viktigt det är att ha ett starkt försvar. För att värna sina territorier behöver alla länder – särskilt Sverige, som inte omfattas av Natos garantier – försvarsmateriel, som är komplext och dyrt att utveckla. Och inte blir det lättare av att många svenska aktiefonder klassar försvarsindustrin som ohållbar. Det är en obegriplig hållning.

OHÅLLBART AGERANDE. Saab, som tillverkar stridflygplanet Gripen, är en nyckelleverantör till det svenska försvaret. Men många svenska hållbarhetsfonder väljer bort bolaget i sina investeringar. Ett sådant agerande försvagar Sveriges försvarsförmåga.
OHÅLLBART AGERANDE. Saab, som tillverkar stridflygplanet Gripen, är en nyckelleverantör till det svenska försvaret. Men många svenska hållbarhetsfonder väljer bort bolaget i sina investeringar. Ett sådant agerande försvagar Sveriges försvarsförmåga.Foto:Adam Ihse

I november 2015 kom Etiska nämnden för fondmarknadsföring, ENF, med ett så kallat vägledande uttalande. Avsikten var god: att skapa ordning och reda bland alla fonder som marknadsfördes som hållbara.

”Om fondbolaget i sin marknadsföring framhåller att placeringar i viss verksamhet väljs bort eller ska undvikas, kan en placering inte godtas om en högre andel än fem procent av ett tilltänkt bolags omsättning avser ej accepterad verksamhet.”

Vapen, kol, olja och tobak är branscher som många fonder pekar ut som ohållbara, och som därmed har kommit att omfattas av ENF:s riktlinjer. 

I nästan sju år har dessa riktlinjer haft stor betydelse för hur fonderna allokerar sitt kapital. 

En organisation som tar dem på stort allvar är Nordisk miljömärkning, som står bakom Svanenmärkningen. I Sverige drivs verksamheten av det statligt ägda bolaget Miljömärkning Sverige AB. I dag finns det 350 miljarder kronor i finansiella sparprodukter som bär den grönvita symbolen. En Svanenmärkt fond får inte investera i ett bolag som självt eller genom dotterbolag kan härleda 5 procent eller mer av intäkterna från konventionella vapen. Den svenska försvarskoncernen Saab är ett sådant företag.

”Vissa intressenter hävdar att vapen underlättar en hållbar utveckling genom att tillhandahålla säkerhet och säkerhet till suveräna staters försvar. Nordisk Miljömärkning vill inte bidra till ett samhälle där privata och professionella investerare med hjälp av Svanenmärkta fonder investerar i företag som tjänar pengar på ökad oro i världen”, skriver Svanen på sin hemsida.

Ett märkligt och naivt uttalande, särskilt i ljuset av vad som nu sker i Europa. Fondernas utrensning av försvarsföretag får konsekvenser, inte bara för de berörda bolagen utan även för Sveriges förmåga att försvara sig.

Saab är en nyckelleverantör till det svenska försvaret, med strategiskt viktiga projekt som stridsflygplanet Gripen och nästa generations ubåtar, A26. Eftersom många fonder i sin efterlevnad av ENF:s riktlinjer har valt bort Saab, värderas bolaget cirka 60 procent lägre än sina konkurrenter i USA där det är fritt fram för många fonder att investera i försvarsindustrin.

Den njugga svenska inställningen gentemot försvarsindustrin kan även påverka Saabs leverantörer. Potentiellt kan den försvåra exempelvis Saabs upphandling av stål till ubåtar. En leverantör som tackar ja till en order som motsvarar 5 procent eller mer av den egna omsättningen riskerar också att ratas av fonderna. Det kan innebära att Saab tvingas vända sig utomlands för att köpa insatsvaror. Knappast önskvärt ur vare sig ett säkerhets- eller hållbarhetsperspektiv.

EU:s arbete med en social taxonomi är ett annat orosmoment för försvarsindustrin. Det handlar om hur vapen kommer att klassas i förhållande till EU:s definition av så kallat ”skadliga aktiviteter”. Att döma av det som läckt ut finns vapen med i den sociala taxonomin men exakt vilka slags vapen som omfattas är oklart. Men för försvarsindustrin är skadan redan skedd. Så länge det råder osäkerhet om vilka investeringar som är hållbara och inte, blir den enkla lösningen för fondbolag och banker att helt styra bort från en bransch som är avgörande för vår säkerhet.

Den svenska hållningen ter sig ännu mer apart i ljuset av att EU betonar hur viktigt det är att ha en stark europeisk försvarsindustri. I mitten av februari presenterade kommissionen flera initiativ för att stärka EU:s försvar och säkerhet. Det handlade om stöd till vapensystem för att möta hot på land, till sjöss och i cyberrymden.

Uppenbarligen är det viktigare för finansbranschen att anpassa sig till inhemska och EU-initierade hållbarhetsrekommendationer än att genom lån och investeringar bidra till unionens försvarsförmåga. Så kan vi inte ha det. Att investera i bolag som tillverkar konventionella vapen är hållbart.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Maktskiftet 2022

Till slut gav även en förnuftig person som Magnus Hall upp.

SKIFTE. Thorbjörn Fälldin, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson har alla utmanat en socialdemokrati som har gått åt vänster.
SKIFTE. Thorbjörn Fälldin, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson har alla utmanat en socialdemokrati som har gått åt vänster.Foto:Foto: Leif R Jansson, Pontus Lundahl, Magnus Andersson

Han kom från skogsindustrin till Vattenfall och hade en klassisk basindustriell syn på energisystemet i allmänhet och på vikten av kärnkraft i synnerhet. Regeringsskiftet 2014 betvingade honom. S och Mp gjorde upp om att fler reaktorer skulle stängas och att Vattenfalls planer på ny kärnkraft skulle avbrytas. Hall protesterade försiktigt och fördömdes av det nya regeringspartiet.

Den så kallade effektskatten, en punktskatt på kärnkraft, höjdes kraftigt, delar av Vattenfalls styrelse byttes ut mot uttalade kärnkraftsmotståndare. Hall tog beslut om att stänga reaktorer. Det gjorde även kollegorna på Eon. Experter på Svenska kraftnät varnade tydligt för konsekvenserna i södra Sverige men den politiska viljan var ännu tydligare. Sådant spelar roll.

I maj 2019 gav Magnus Hall en intervju där han dömde ut kärnkraften, hyllade Greta Thunberg och lovordade vindkraft. Man skulle kunna säga att han lät som vilken tysk som helst, eller som en svensk vd i ett statligt bolag som måste hålla sig väl med regeringsmakten. Den rödgröna regeringen har haft en rak ordergivning till de förment självständiga bolagen, liksom till kultursektorn och utbildningsväsendet. Sådant spelar också roll.

Energifrågan är ett område där den politiska viljan har stor betydelse. Man kanske kan tro att regeringsmakt är en naturkraft, avgränsad från partiernas inre liv, mer rationell och i händerna på ett upplyst intresse. Det är en villfarelse. Vad partierna tycker betyder något. Att Sverige under åtta år har regerats av kärnkraftsmotståndare har betydelse för det svenska energisystemets utveckling, hur gärna de ansvariga än vill skylla på yttre omständigheter.

Ett annat område där partiernas grundläggande inställning spelar roll är den grova kriminaliteten, nu rankad som den viktigaste frågan av väljarna. Sverige har en exceptionellt hög nivå av mord på unga män. En halv miljon personer uppskattas bo i bostadsområden som präglas av frånvarande rättsstat, klanvälde och hedersförtryck.

Sambandet mellan hög invandring av dåligt utbildade personer, låg förvärvsfrekvens, en svag polismakt och låga straff för unga är övertydligt. Men det är inte där de olika varianterna av regeringspartier har sitt fokus. De som har styrt i åtta år och vill styra igen har aldrig erkänt eller insett migrationens centrala roll, de är inte särskilt intresserade av polis och skärpta straff och de säger bestämt nej till förslag som kan förknippas med SD. Istället har de hittat en egen vänstervinkel på problemet: segregation. Sverige är ett av västvärldens minst segregerade länder. Vi har breda jämlikhetsskapande institutioner som gratis utbildning, gratis sjukvård och robusta skyddsnät för alla. Man har alla chanser i Sverige. Det är till och med gratis att gå i privatskolor.

Men i statsministerns värld är det ändå detta unikt generösa svenska system som brister. Där har hon sitt fokus och sådant spelar roll för hur kommuner och myndigheter fungerar. Fyra år till med de fyra partierna till vänster innebär inget annat än att tragedin fortsätter. Skarpa förslag sätts i karantän i åratal, ansvariga ministrar skyller på andra och den svenska statsministern fortsätter att vända stenar.

Maktskiftet 1976 var framför allt ett reningsbad för svensk demokrati. Väljarna fick för första gången se ett livs levande regeringsalternativ och Socialdemokraterna tvingades till omtänkande i opposition. Omfattande socialiseringsplaner av näringslivet stoppades. Marginalskatten sänktes och villkoren för sparande blev bättre. Det betydde något att Sverige regerades av ickesocialister.

Maktskiftet 1991 innebar att porten öppnades för en lång rad reformer som i hög grad fortfarande bygger Sverige. Marknader avreglerades, löntagarfonderna avskaffades, friheten ökade, Sverige blev ett uttalat västland och EU-medlemskapet förbereddes. Det betydde något att Sverige regerades av partier som trodde och tror på marknadsekonomi och ett liberalt samhälle.

Maktskiftet 2006 bytte ut en tröttkörd socialdemokrati mot en starkt reforminriktad alliansregering. Sverige fick tydliga incitament på arbetsmarknaden, en internationellt konkurrenskraftig skattemiljö för kapital och en efterföljande våg av en ny generation av globala entreprenörer. Det betydde något att Sverige regerades av partier som trodde och tror på företag, flit och förvärvsavdrag.

Maktskifte 2022 är viktigt för att klara några akuta frågor. Om M bildar regering kommer den politiska viljan att ha fokus på rättsstaten som brottsbekämpande kraft och inte på socialstaten. Den kommer att underlätta för energiföretagen att bygga de små modulära reaktorerna, inte förhindra och försvåra. Den kommer att vilja gå med i Nato, inte släpas in. Den kommer att reformera friskolesystemet, inte bekämpa dess företag. Den kommer att värna kapitalbildningen i Sverige, inte ständigt lansera nya skatter på kapital.

Och den kommer att vara hyggligt sammanhållen. Partierna till höger vill samarbeta, har samarbetat (bland annat om den statsbudget som gäller i år) och har planer för sitt regeringssamarbete. Partierna till vänster har inget av detta, vilket har gjort de åtta senaste åren historiskt röriga och reformlösa. Det betyder något att Sverige de kommande åren kan regeras av partier som tror på rättsstaten, fria företag, ett rationellt energisystem, individers egna drivkrafter och som har en självklar säkerhetspolitisk hemvist i västvärlden.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera