Europas Kina-politik är bättre för världen

I förra veckan publicerades en amerikansk underrättelserapport som konstaterade att Ryssland försökt att påverka fjolårets presidentval till förmån för Donald Trump. Rapporten slog också fast att Iran försökt att hjälpa utmanaren, Joe Biden. 

Kinesiska aktörer bedöms däremot ha hållit sig utanför valet. 

KYLIG STÄMNING. USA:s utrikesminister Antony Blinken och säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan träffade nyligen sina kinesiska motsvarigheter på ett hotell i Anchorage, Alaska. Mötet inleddes med att de båda länderna kritiserade varandra inför öppen ridå.
KYLIG STÄMNING. USA:s utrikesminister Antony Blinken och säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan träffade nyligen sina kinesiska motsvarigheter på ett hotell i Anchorage, Alaska. Mötet inleddes med att de båda länderna kritiserade varandra inför öppen ridå.

Det sistnämnda är intressant. Mot bakgrund av de försämrade relationerna mellan Kina och USA under Donald Trumps tid i Vita huset hade det inte varit förvånande om Peking krokat arm med Teheran för att få till ett maktskifte. 

Lite drygt två månader in på Joe Bidens mandatperiod kan vi dock konstatera att den amerikanska Kina-politiken ligger fast, trots maktskiftet – vilket Peking alltså verkar ha förutspått. 

Biden-administrationen har valt att behålla både importtullarna och exportrestriktionerna av amerikansk teknik. Man har även utökat sanktionerna mot kinesiska makthavare som ett svar på Pekings förtryckande Hongkong-politik och markerat genom ökad militär närvaro i den omtvistade Sydkinesiska sjön. 

Men de kinesiska ledarna kommer inte längre låta sig tillrättavisas. Det framgick med all tydlighet under högnivåmötet mellan ländernas utrikesministrar i Alaska förra veckan. 

Inför öppen ridå läxade Yang Jiechi upp sin amerikanska motsvarighet under nästan 20 minuter med referenser till bland annat USA:s ”slakt” av landets afroamerikaner och inblandningen i andra länders konflikter. 

Det tyder på en ny typ av självförtroende från Peking, som tidigare sades ”trippa försiktigt” på den storpolitiska scenen. 

Och varför inte? Kineserna kan i dag backa upp sin kaxighet med en unikt stark inhemsk ekonomi och innovationskraft. Landet står för 18 procent av världens BNP, samtidigt som USA:s strukturella svagheter blir allt mer uppenbara. 

Men Joe Biden verkar fast besluten att Kina ska rätta in sig i ledet. För att uppnå det och samtidigt kompensera för USA:s svagheter vill man ha hjälp av allierade, vilket skiljer strategin från hans föregångares. 

Washington har startat en charmoffensiv mot ”the Quad”-länderna, alltså Indien, Japan och Australien. Storbritannien lockas med handelsavtal, vilket sannolikt är ett effektivt lockbete post-brexit.

Och så räknar Joe Biden med EU-länderna, som man hoppas ska förlåta den amerikanska vaccin-nationalismen

Men trots den växande Kina-skepticismen på vår kontinent – inte minst i Sverige – lär det bli svårt att få med sig européerna på någon upptrappad uppfostrings- eller isoleringskampanj österut. I alla fall någon som går längre än det i huvudsak symboliska sanktionsutbyte som skedde mellan EU och Kina på måndagen, vilket Di rapporterar om.    

Tungviktarna Tyskland och Frankrike har båda en pragmatisk, handelsdriven inställning till Kina och EU-kommissionen har nyligen ingått en principöverenskommelse om ett investeringsavtal med Kina som man knappast vill riskera.

Gott så. Isolering skulle bara göra situationen värre. Det skulle skapa en mer osäker och tudelad värld eftersom Peking skulle få större incitament att gå sin egen väg, rusta upp försvaret, etablera sina egna standarder och fortsätta att bryta mot västs konventioner. 

Med tanke på hur destruktiv den politiska utvecklingen i Kina varit under Donald Trumps presidentskap är det dumt att tro att mer av samma medicin skulle leda till ett annat resultat. 

Man ska dock inte hymla med att Kina-skepticismen till viss del är befogad. Som Säkerhetspolisen konstaterade i sin årsbok tillhör Kina länderna som i störst utsträckning försöker påverka svenska politiker och företag. 

Handelsvillkoren med Kina är långt ifrån reciproka och Pekings svar på Kanadas frihetsberövande av telekombolaget Huaweis ”kronprinsessa” är oacceptabelt. För att bara nämna några aktuella saker.

Men frågan är vad alternativet är. 

För en liten öppen ekonomi som Sverige är det viktigt att inse hur sammankopplade våra ekonomier och värdekedjor är och vad konsekvenserna skulle bli om vi slutade att handla med Kina, särskilt nu med tanke på konjunkturläget. 

Den globala halvledarbristen, som bland annat slagit hårt mot Volvo Cars, AB Volvo och Scania, är bara ett exempel på vad som kan hända när de globala värdekedjorna bryts. 

EU:s investeringsavtal med Kina är långtifrån perfekt. Men det är ett litet steg i rätt riktning – mot mer jämlika handelsvillkor och mer dialog.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Innehåll från FortumAnnons

Kraften som driver klimatomställningen

Om knappt tjugofem år ska Sverige vara klimatneutrala och faktum är att vi är på rätt väg även om det är en omställning som inte ska underskattas då den omfattar hela samhället. Men vad betyder det egentligen? Inte minst betyder det ett behov av mycket mer el. För den direkta elektrifieringen inom alla sektorer men också för att kunna återanvända resurser och möta efterfrågan på vätgas.

Ett samhälle som går runt i cirklar

Att inte bara använda resurser utan även återanvända dem, igen, igen och igen, är själva grunden i en cirkulärekonomi. Men även om principen är enkel är praktiken mer utmanande. Elbilsbatterier har debatterats länge och idag går att återvinna 95 procent av materialet, tar vi textilier saknas system för att samla in och återvinna. Senast 2025 ska textilavfall samlas in separat enligt EU:s nya avfallsdirektiv och utvecklingen av hållbara tekniker för att skapa textilfibrer av restprodukter från skog och jordbruk går snabbt. 

Tanken på att ett vindruvsskal kan återuppstå som tyget i din nya tröja är spännande, men kanske än mer kittlande är tanken på att använda koldioxid för att skapa produkter som hittills baserats på fossila bränslen. Längre fram är plast gjord av insamlad koldioxid tillsammans med väte möjligt. Redan nu jobbar kemikoncernen Perstorp tillsammans med Fortum och ett antal andra aktörer i ett projekt för att 2025 gå över till råvara gjord av bland annat infångad koldioxid och elektrolys. Det minskar koldioxidutsläppen med en halv miljon ton årligen och är ett exempel på en cirkulärekonomisk lösning som i detta fall även minskar klimatpåverkan. 

För oavsett vilka återvinningstekniker vi kan utveckla är det några saker vi inte kommer undan – sortering och insamling av använt material och behovet av energi. 

Det fossilfria framtidsbränslet

Tänk ett bränsle tillverkat av vatten och el och sedan bara avger vatten när det förbränns. Det är lätt att förstå varför alla pratar om fossilfri vätgas. Perstorp är ett exempel på omställningen inom industrin, men vätgasen gör även fossilfri ståltillverkning, fossilfri cementtillverkning, fossilfritt bränsle till tunga transporter möjlig. För ett land som Sverige med dess fossilfria elproduktion är det dessa sektorer som står för stora delar av dagens koldioxidutsläpp. Längre fram kommer vätgasen även få betydelse som lager och balansering i kraftsystemet.  

Samtidigt leder detta till en kraftigt ökad behov av el då elektrolys är en energikrävande process. Den prognos som går att göra idag handlar om 70 procent ökat elbehov till 2045.

Energisystem som möter samhällets behov?

Även om elen inte kommer att ta slut så betyder en ökande elektrifiering av samhället, förutom de behov som en snabbt växande vätgasproduktion har, ökade krav på energisystemet. Den kraftiga ökningen av elanvändningen på 70 procent behöver mötas med investeringar i ny kraftproduktion kommande decennier, samtidigt som befintliga kraftverk behöver renoveras eller kanske till och med ersättas under ungefär samma tidsperiod. Kraven på stabilitet ökar också när elen är det som driver samhället. 

Nästan dagligen går det samtidigt att läsa om effektunderskott, kapacitetsbrist i näten, prisvariationer drivna av mer väderberoende produktion och inlåsningseffekter som bland annat gjorde att konsumenterna i södra Sverige fick betala nio miljarder mer för sin el förra året. Så ja, det saknas inte utmaningar, för ett väl fungerande energisystem är den kraft som gör vätgasen möjlig och driver alla de processer som vi förknippar med cirkulärekonomin. Klimatomställningen går enkelt uttryckt på el. 

Läs mer på fortum.se 

 

Mer från Fortum

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Fortum och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?