Under sina tal både under valkampanjen och efter valvinsten har Joe Biden sagt att han vill ”åter-engagera” USA med omvärlden – en inställning som står i skarp kontrast till hans föregångares destruktiva America First-politik.

Det är en lovande inställning. Så här långt har Joe Biden också levt upp till retoriken genom besluten att återinföra USA i Paris-avtalet och i WHO.

Men det återstår att se vad USA:s nya ledarskap kommer att innebära för Europa. Att Donald Trump är borta ur Vita huset betyder inte automatiskt att det blir frid och fröjd i de transatlantiska relationerna. 

Efter den friande riksrättsdomen förra veckan finns ju dessutom en risk för att han, eller någon likasinnad, återvänder om fyra år.

I närtid måste EU-ledarna därför akta sig för att begå samma misstag som man gjorde när Joe Biden senast tjänstgjorde i Vita huset, då som vicepresident. 

Europeiska politiker bländades av Barack Obamas charm och smarta retorik efter åtta år med en republikansk president som man hade haft flera duster med. 

Resultatet blev bland annat att Ryssland tilläts flytta fram sina kärnvapenpositioner och att omfattande flyktingströmmar nådde Europa efter att president Obama inte agerat i enlighet med sina ”red lines” i Syrien.

Fredagens G7-möte kan ses som ett transatlantiskt uppstartsmöte, där det blir upp till bevis för Joe Biden.

På agendan står bland annat pandemin, effekterna på världsekonomin och klimatförändringarna. Men enligt Vita huset ska man även prata om hur man ska ”bemöta ekonomiska utmaningar som Kina”.

Det ger en hint om vad den nya administrationen prioriterar, nämligen samma sak som den tidigare administrationen prioriterade: att sätta åt Kina. 

Det är populärt både bland allmänheten och inom de båda partierna i USA. Joe Biden har också sagt att de befintliga Kina-tullarna ska vara kvar tills vidare.

Så här långt tycks skillnaden mellan Donald Trumps och Joe Bidens Kina-politik bestå av att den sistnämnda vill få med sig allierade på den tuffa linjen.

Här bör EU-länderna vara på sin vakt. Bryssel har nyligen skördat en viktig diplomatisk framgång genom att nå en principöverenskommelse om ett investeringsavtal med Peking efter sju års förhandlingar. 

Avtalet syftar till att öka möjligheterna för europeiska bolag att investera i Kina och få bättre tillgång till dess olika sektorer. 

Det vore olyckligt att direkt riskera detta genom att dras med i Washingtons aggressiva isoleringskampanj.

En annan viktig fråga som lär komma upp under G7-mötet är Nord Stream 2. Bygget av den kontroversiella gasledningen mellan Ryssland och Tyskland är till 90 procent klart, men har bromsats av de sanktioner som Trump-administrationen satte in mot bolag som deltar i projektet. 

Joe Biden har länge tillhört Nord Stream-motståndarna och kallat projektet för en ”dålig affär för Europa” med hänvisning till farorna av att göra sig för energiberoende av Ryssland.

Omsorgen handlar nog i grund och botten mer om att USA vill att européerna ska köpa amerikansk LNG, flytande gas, snarare än rysk gas. Men det finns ju inget som säger att vi inte kan köpa från båda. Den europeiska energisäkerheten mår bra av ett diversifierat utbud.

Europeisk energisäkerhet är för övrigt inget som USA bör lägga sig i om vi ska ha en sund transatlantisk relation.

Om det är vad Joe Biden är ute efter bör han även överväga att avskaffa de skadliga tullar som hans företrädare införde mot EU. 

Ännu bättre vore att återuppta förhandlingar och försöka gå i mål med det transatlantiska frihandelsavtalet TTIP.

Det är på alla sätt välkommet att USA återigen vill samarbeta med EU. Men de senaste åren har lärt oss farorna med att vara för lättflörtade och att ta Washingtons position som allierad för given. 

EU bör först och främst stå upp för sina egna internationella intressen.