1515

Europa har flera skäl för optimism

I helgen väntas högerpopulistiska AfD gå fram stort i två östtyska delstatsval. I Storbritannien har Boris Johnson satt parlamentet ur spel. Den politiska utvecklingen i östra Europa är oroande. Lågkonjunkturen står för dörren och experterna varnar Europa för en utveckling som den i Japan, med allt färre barn och stagnation.

Man kan bli dyster för mindre men vem har tid för pessimism? Donald Trumps vingliga återvalspolitik och Kinas reträtt till diktatur har öppnat ett maktvakuum i världen. Den som tror på demokrati måste fylla det. Tyskar, fransmän, spanjorer, svenskar och alla andra i den gamla världen behöver räta på ryggen, kliva fram och ta ansvar. Europa har både negativa och positiva sidor. Det gäller att ta fasta på de positiva.

Viktigast är tysk ekonomi. Den beskrivs just nu nästan bara i negativa termer. Näringslivet sitter fast i låga löner, tillverkning och export. Konservativa Angela Merkel vägrar spendera trots stora överskott. Bilindustrin har först fuskat och sedan sölat med ny teknik och står inför minskat förädlingsvärde när gamla fossilmotorer får sällskap av el.

Men problemen kan lika gärna vändas till möjligheter om politikerna till sist öppnar plånboken. Infrastrukturen behöver renoveras, samhället digitaliseras och fler tyska ungdomar lockas in i kunskaps- och tjänstesamhället. Det ansedda ingenjörskunnandet kan kanaliseras i nya projekt. I bakgrunden finns stort privat ägande, det berömda Mittelstand, som har bättre möjligheter att agera långsiktigt och uthålligt än det börsstyrda.

Ett statligt program kan bli en vitamininjektion och en ny kansler kliva fram som ledare och inspiratör. På kuppen skulle politikerna kunna möta populismen. De missnöjda är framför allt äldre på landet i gamla DDR som känner sig övergivna och längtar efter stöd och uppmärksamhet. 

I Frankrike, EU:s näst största ekonomi, fortsätter president Macrons balansgång mellan folkligt missnöje och storpolitik. I våras var presidenten på omfattande turné för att ta reda på vad gula västarnas protester gäller. Nyligen var han värd för G7. Han försöker att ordna toppmöte mellan USA och Iran. I september ska ryssarna och ukrainarna hålla toppmöte i Normandie om kriget i Ukraina, en följd bland annat av Macrons ansträngningar.

Det är lätt att avfärda hans inhopp på världsscenen som spel för gallerierna men hans energi och självförtroende kan komma till stor nytta. Nödvändiga avregleringar har gjorts trots sedvanligt franskt motstånd och ekonomin går bättre. 

Mest lovande är utvecklingen i Spanien där man genom att sänka lönerna kommit ur eurokrisen och på senare år presterat betydligt högre tillväxt än EU-snittet. Ungdomsarbetslösheten är visserligen fortsatt hög och premiärminister Pedro Sánchez brottas med Kataloniens självständighetssträvanden och oklart parlamentariskt läge. Men i bagaget finns stärkt självförtroende. 

I Italien lägrade sig den gångna veckan lugnet när femstjärnerörelsen bildade regering med socialdemokraterna och därmed satte stopp för högerpopulisten Matteo Salvinis försök att få till ett nyval och stärka sin makt. Nygamla premiärministern Giuseppe Conte ses som realist.

Tillsammans står dessa fyra länder för mer än hälften av EU:s ekonomi. De östeuropeiska länderna, vars antidemokratiska tendenser får stor uppmärksamhet, står för mindre en tiondel. Grekland står för 1 procent.

Vem som till sist kliver fram och lyckas vända på den negativa synen är för tidigt att säga. Macron försöker men har ännu inte vunnit européernas förtroende. Kanske blir det en ny tysk kansler eller någon av EU:s två nya toppfigurer, Christine Lagarde på centralbanken eller Ursula von der Leyen, ny ordförande för EU-kommissionen. Vad dessa går för i sina nya roller är det ännu ingen som vet men säkert är de fulla av lust att visa på bättre alternativ än Donald Trumps.

Europa är mer jämställt än Japan och kvinnorna är mer intresserade av att skaffa barn än japanskorna. I Storbritannien har stängningen av parlamentet satt fart på diskussionen om demokrati. I Sachsen går livet för dem som sörjer gemenskapen i gamla DDR mot sitt slut. På Medelhavet riskerar människor livet för att komma hit. I Venedig och Barcelona fortsätter amerikanska och kinesiska turister att trängas.

Det är dags för européer att sluta gnälla och ta sin topposition bland världens fria länder på allvar. 

 

 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?