1515
Annons

EU:s lönestyrning bryter mot reglerna

LEDARE. EU griper in i allt fler områden i stället för att koncentrera sig på sina viktigaste uppgifter. När EU samtidigt bryter mot sina egna regler skapas bilden av en arrogant, makthungrig jätte som lever sitt eget liv.

Foto:Michel Euler

I Sverige, där levnadsstandarden är god för de flesta som arbetar, har frågan om lagstadgade minimilöner i EU inte känts relevant. Tvärtom är den ett hot mot den väl fungerande avtalsmodell som skapat stabila villkor, stigande reallöner, konkurrenskraft och en god tillväxt under decennier. 

Sex av EU-medlemmarna (inklusive Sverige) har en avtalsmodell, resten har minimilöner som speglar levnadskostnaderna i respektive land. Skillnaderna är förstås stora, i det rika Luxemburg är minimilönen per månad 2202 euro, i det fattiga Bulgarien är den 332 euro. Kanske borde den vara högre i Bulgarien, men det är knappast en fråga för EU. 

Ändå gav sig kommissionen in där. 2020 presenterades ett förslag till lagstadgade minimilöner och lönetransparens för mer jämställda löner. Nu driver kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på. Hon lovade inför ordförandevalet att arbeta för minimilöner, men tolererar även kollektivavtalade löner. 

Von der Leyen får starkt eldunderstöd när Frankrike vid årsskiftet tar över som ordförande i EU. För president Emmanuel Macron, som går till val i april, sammanfaller den europeiska och den nationella agendan. Han har lovat att ”göra skillnad” och höja minimilönerna i Frankrike, och har förklarat att även uppgörelsen om lönerna i EU är en prioriterad fråga.

Sverige har hållit emot, liksom Danmark, av rädsla för att de kollektivavtalade lönerna kommer att påverkas av minimilönerna. Men häromdagen beslöt regeringen att ställa sig bakom en kompromiss, den linje som EU:s ministerråd i början av nästa vecka ska rösta om. Regeringen lutar sig i sitt beslut mot formuleringar i förslaget om att ”ingenting i direktivet får tolkas som en skyldighet” för medlemsstater med kollektivavtal att införa en lagstadgad minimilön eller att göra kollektivavtal allmänt tillgängliga. LO är lugnat men Svenskt Näringsliv anser fortfarande att EU inte ska lägga sig i lönebildningen.

Vid fredagens möte i EU-nämnden stöttade en majoritet regeringens linje. Därmed får Sverige sitta med och förhandla om utformningen av direktiven. Men M, KD och SD som röstade nej litar inte på formuleringarna. De är fortsatt rädda att förslaget ska skada den svenska lönebildningsmodellen, och därmed den ekonomiska stabiliteten.

Direktivet om lönetransparens har diskuterats mindre i Sverige men är minst lika bekymmersamt som minimilönerna. Syftet är att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män, något som många länder, inte minst Sverige, redan arbetar med. I Sverige är lönegapet enligt Ekonomifakta numera bara 4,4 procent om man justerar för ålder, utbildning, yrke, sektor och arbetstid.

Kommissionen föreslår att man ska kunna jämföra löner mellan olika arbetsgivare. Det kräver enhetliga arbetsbeskrivningar och definitioner av lön, lika och likvärdigt arbete, enhetliga och könsneutrala arbetstitlar och arbetsbeskrivningar. Det kommer att skapa en enorm byråkrati, och det griper rakt in i den fria lönesättningen. Kommissionens mål är att fler lönediskrimineringsmål dras inför domstol. Då är risken att systemen krockar, exempelvis genom att enskilda arbetstagare som anser sig lönediskriminerade tar svenska kollektivavtalade löner till EU-domstolen. 

Med de två lönedirektiven (minimilön och lönetransparens) öppnar EU för en centraliserad lönesättning. Ett EU-direktiv är inte harmlöst, det anger de mål som medlemmarna ska nå, vilket sker genom att länderna skapar nationella lagar. Därmed styr direktiven lönebildningen, vilket de inte får. 

Förslagen utgör ett fundamentalt hot mot nationell suveränitet och bryter mot EU:s egna regler. Romfördraget behandlar EU:s funktionssätt. Artikel 153, som handlar om arbetsvillkor, anger att löneförhållanden, strejkrätt, lockout och föreningsrätt ska undantas från lagstiftning. EU får över huvud taget inte lägga sig i enskilda medlemmars lönebildning. 

EU griper in i allt fler områden i stället för att koncentrera sig på sina viktigaste uppgifter, som handel, sänkta gränshinder mellan medlemmarna och konkurrenskraft. Och när EU samtidigt bryter mot sina egna regler skapas bilden av en arrogant, makthungrig jätte som lever sitt eget liv.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

SD måste hoppa på arbetslinjen

Sverigedemokraterna släppte under torsdagen en rapport om invandringens kostnader. Beräkningarna har utgått från befintliga forskningsstudier och modeller. Partiet har därutöver fyllt på med egna siffror från de senaste årens asyl- och anhöriginvandring. SD menar att invandringens kostnader varit drygt 100 miljarder per år under de senaste åren.

KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.
KONKRETA REFORMER. Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. Nu behövs konkreta förslag för att minska utanförskapet.Foto:Fredrik Persson/TT

Invandringens kostnader var väl belagda även innan SD:s rapport. För drygt tio år sedan släppte det statliga expertorganet ESO ’’Invandringen och de offentliga finanserna’’. Redan då beräknades nettoskattekostnaden per år vara 63 – 84 miljarder kronor i dagens penningvärde. Även Pensionsmyndigheten har visat på högre kostnader för bland annat garantipension och bostadstillägg.

Debatten om asyl- och anhöriginvandring har därför svängt. Alla partier förutom V, MP och C är numera för en stram linje. Den stora frågan är i stället hur kostnaden framöver ska minska. SD:s idé verkar vara storskalig återvandring. Under tisdagen twittrade partiets rättspolitiska talesperson ’’Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!’’ med en bild på en tunnelbanevagn med SD-reklam. Budskapet är direkt motbjudande. 

I praktiken fungerar det heller inte. De flesta som kommit hit de senaste tjugo åren är numera svenska medborgare. Utvisningar hindras då av både Sveriges grundlag och internationell rätt. Storskaligt återvändande på frivillig basis har inte lyckats i något västland.

Lösningen är därför att få in invandrare i arbete. Enligt forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum tar det i genomsnitt mellan 12 och 13 år innan hälften av alla utrikesfödda uppnår självförsörjning. Det missförstås ibland som att alla därmed är självförsörjande efter dubbelt så lång tid, men i själva verket planar kurvan snabbt ut. Efter 20 år i landet är inte mer än 60 procent självförsörjande.

Det är välkommet med transparens kring invandringens kostnader. Men för att inte bara peka på problemet, utan även göra något åt det, behöver SD med full kraft omfamna arbetslinjetänket. Partiet har länge tvekat, men har med åren närmat sig de borgerliga. Det som saknas i den nya SD-rapporten är konkreta reformer. Bidragstak, lägre ingångslöner och krav på motprestation för att få bidrag vore en bra början.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera