Halvledartillverkarna styrde om produktionen mot elektronik, vilket innebar att kunder i andra branscher blev lidande. I fordonsbranschen skriker alla bolag i dag efter chip. AB Volvo vittnade i förra veckan om det ansträngda läget. På torsdagen förmedlade Volvo Cars i stort sett samma budskap.
”På grund av tillfällig brist på en specifik halvledare låg delar av produktionen nere i slutet av första kvartalet”, skrev bolaget i sin kvartalsrapport.
I en personbil kan det sitta flera tusen halvledare, antalet varierar med utrustningsnivå och driftkälla. En elbil behöver fler än en fossildriven. I fjol tillverkades cirka 80 miljoner personbilar i världen. Det ger ett hum om efterfrågan på halvledare bara inom den sektorn.
Någon snabb lösning på leveransproblemen ska man dessvärre inte räkna med. Produktionen av halvledare är i stort sett koncentrerad till tre företag, Samsung i Sydkorea, amerikanska Intel och taiwanesiska TSMC. Det sistnämnda står ensamt för cirka hälften av tillverkningen i världen.
Att de tre bolagen snabbt ska kunna öka sin produktion är otänkbart. En ny fabrik kan kosta omkring 100 miljarder kronor och tar flera år att bygga och trimma in. De avancerade verktygen kan kosta ett par miljarder kronor styck eller mer. Tillverkningen är högteknologisk, automatiserad och bedrivs i lokaler som är renare än en operationssal. Ett dammkorn kan förstöra de känsliga komponenterna, som ibland är så små att de inte kan urskiljas med blotta ögat.
Västländerna ska vara glada över att de viktigaste tillverkarna av halvledare tillhör ”den goda sidan” i en värld som präglas av geopolitiska spänningar, krig och pandemier. Det företag eller det land som tillverkar halvledare sitter på en oerhörd makt.
Detta har USA och EU insett. Halvledare produceras visserligen på båda kontinenterna, men inte i tillräcklig omfattning. Världsekonomin är inne i ett strukturellt skifte där ökad digitalisering och elektrifiering kräver fler och alltmer avancerade chip.
USA:s president Joe Biden har lanserat en ”Chips Act”, som innebär att landet satsar 500 miljarder kronor på forskning och tillverkning av chip. Den ska ses som ett svar på Kinas ambition att bli självförsörjande på området.
Samma tankegångar finns i Europa, där EU tidigare i vår presenterade sin motsvarighet till den amerikanska kraftsamlingen. 430 miljarder kronor ska gå till både offentliga och privata initiativ, som enligt planen ska fördubbla EU:s andel av den globala marknaden för halvledare till 20 procent 2030.
Precis som USA vill EU göra sig mindre beroende av Kina och omvärlden på flera områden som bedöms som strategiskt viktiga, däribland halvledare, batterier, metaller och vätgas. Med tanke på vilken stor betydelse dessa insatsvaror har för EU:s gröna omställning är ambitionen kanske förståelig. Men det unionen försöker åstadkomma med stöd, styrning och övervakning håller marknaden redan på att korrigera.
Halvledartillverkaren Intel beslutade i mars att bolaget ska investera 170 miljarder kronor i två fabriker i Tyskland och en anläggning för forskning och utveckling i Frankrike. Fabrikerna är en del av Intels ambition att investera 800 miljarder inom forskning, tillverkning och paketering av halvledare i Europa. TSMC har aviserat planer på att under de kommande tre åren investera cirka 1 000 miljarder kronor i nya anläggningar, bland annat i Europa.
Det finns förstås ett gott skäl till att Intel, TSMC och Samsung är störst i branschen och därmed har råd att investera: de är bäst på att tillverka halvledare. EU:s inblandning kommer inte märkbart att ändra på det.
Att unionen ändå vill säkra upp tillgången till den för medlemsländerna så viktiga insatsvaran ska ses i en politisk kontext. Halvledare har blivit politik. Men det finns alltid anledning att vara skeptisk när politiker talar om att satsa skattemiljarder på olika projekt, oavsett hur vällovliga de är.
Allokeringen av resurser sköts i en marknadsekonomi bäst av de fria företagen.
